One Lake and, Wow, More Volcanoes

Vår sista helg i Guatemala tog gänget med oss till Lago de Atitlán. Det är en stor sjö som har formats av vulkaner då den omringas av just sådana. På olika sidor av sjön finns det olika byar som man får ta sig till med båt.

Hemma i Dalarna har vi också en sjö som omringas av byar, men lite mindre och utan vulkaner.

Lago del Atitlán är en av de största turistattraktionerna i Guatemala, och jag kan verkligen förstå varför. Fantastisk utsikt, fantastiskt klimat och kontrasterna mellan de olika byarna innebär något för alla. Som gjort.

Vi utgick från Panajachel där vi tog en båt över till backpacker-byn San Pedro. Man skulle kunna åka hit bara för att åka båt. 360 grader av bra utsikt.

San Pedro är en livlig by med mycket backpackers och uteliv. Överallt är det hostels, små affärer och barer. Inget att klaga på förutom icke-fungerande bankomater.

En dag åkte vi ut till ett kvinnokollektiv där en grupp kvinnor tillverkade kläder och accessoarer från egentvinnad- och egenfärgad tråd. Vi fick en liten lektion i hur man gjorde och jag fick mycket beröm för hur exceptionell jag var på att tvinna. Inte förvånad. Jag ska visa senare vad jag köpte för något. Med tanke på hur mycket fint som fanns var det ingen enkel uppgift att välja, men jag är nöjd.

I övrigt är jag ganska nyfiken på vad jag och Emelie kollar så skeptiskt på i bilden ovan. Jag kanske inte vill minnas.

Första natten bodde vi på hostel Zoola. De hade bar och pool och sjö. Mycket bra.

Denna kväll bestod i övrigt av ett musikquiz (där mitt lag såklart var bäst av de svenska lagen. 3a totalt av en miljon lag), en klubb som blev till hemlig källarklubb, en mycket skev efterfest i ett kök och en lång diskussion om bananer in på småtimmarna. Vid klockan 5 på morgonen visade det sig även att jag hade en talang för att smärtfritt ta bort stygn på fötter. Tycker ni detta låter konstigt ska ni veta att det bara var början på detta äventyr denna sista helg.

Manzanales – a Village

Efter helgen i Antigua åkte vi ut till den lilla byn Manzanales där gänget bodde och jobbade med sitt skolprojekt. Manzanales har bara några hundra invånare och ligger precis utanför staden Tecpán. Väldigt annorlunda mot de turistställen som man hade varit på dittills under resan, men minst lika bra.

Byn har bara en huvudväg och egentligen inte någon riktig affär. I det vita huset på bilden finns det dock en kiosk som ägs av kiosktanten, som svenskarna så kreativt kallade henne. Jag vet än idag inte vad hon heter egentligen.

Åker man nerför denna väg kommer man tillslut till Tecpán, dit vi åkte ett par gånger för att köpa mat och fika och sådant kul. Det var en liten minibuss som gick fram och tillbaka hela dagen ifall att man ville åka dit.

Från byn kunde man också se bort till de helvetesvulkaner där vi var och vandrade. Bättre på håll.

Varje morgon vid fem väcktes man av att det kom en hord av motorcyklar åkandes med folk som skulle till jobbet.

Gruppen av svenskar hade spridit ut sig lite i mån av plats hos snälla människor som de fick bo hos. Vi fick inackordera oss hos Victor, som jobbar inom kommunen och var byns huvudrepresentant i skolprojektet, och hans familj bestående av fru och två döttrar. En kväll fick vi sitta och lyssna på hela hans och hans frus livshistoria efter jag frågade hur han blev involverad i projektet. Jag måste sluta ställa frågor av artighet.

Livet här i byn var väldigt primitivt. Vi fyra svenskar som bodde just här delade på ett rum, och i brist på isolering och filtar och det faktum att jag bara hade varit på ställen med minst 25-gradig värme (inga varma kläder i ryggsäcken direkt), fick jag första natten sova i Simons kostym. Ändå kreativ lösning tyckte vi.

Badrum inomhus? Nej nej nej. På baksidan hade de ett tvättställ där man borstade tänderna osv…

…och toaletten fann man bakom ett skynke (är det en godispåse där nedanför månntro?). Toaletten hade ingen spolfunktion så när man skulle spola fick man fylla en hink med vatten och hälla i. Jobbigt när man har magsjuka kan tänkas.

Duscha gjorde jag inte på hela veckan här. Dels i brist på varmvatten och dusch överhuvudtaget, dels på grund av att ingen brydde sig. Att inte duscha på flera månader hade kanske varit lite värre. De förklarade att då och då har de tvagning i en liten kåta där man eldar och får värma vatten. Guatemalanskt spa om man så vill.

Trots den primitiva livsstilen, vilken jag vanligtvis lever ganska långtifrån, hade jag verkligen toppendagar i Manzanales. Inget wifi, inget krav på utseende, ingen trafik och bara bra människor. Det kan vara helt okej det också.

Guatemala – How to Stumble On Volcanoes

Ja, som titeln avslöjar var det då Guatemala som blev nästa mål på resan efter Colombia. Jag visste inte mycket om landet innan, förutom att UD skriver på sin hemsida att man helst inte ska åka dit (challenge accepted så att säga). Det som lockade mig dit var att jag har en kompis från Linköpings Universitet, Simon, som tillsammans med ett gäng svenskar jobbade med ett projekt där de byggde en högstadieskola i en liten guatemalansk by. Om man ändå är på samma sida jorden vill man ju såklart ta chansen att åka dit och kolla läget. Mer om projektet kommer senare.

Första helgen spenderade vi i staden Antigua (dit vi tillslut kom efter att ha suttit och väntat på flygplatsen i nästan tre timmar efter ett missförstånd om var vi faktiskt skulle ses. Tre timmar ätandes peanutbutter cups utan att överväga att ett missförstånd faktiskt hade skett. ”De är säkert fast i trafiken..”)

Denna grupp svenskar hade vid detta laget utvecklat en tendens till att finna nöje i vulkanbestigning (det finns massor av vulkaner i Guatemala. Massor!). Under min Peruvistelse har jag bestigit några berg, så när de föreslog en vulkanbestigning vår andra dag tänkte jag att det kunde väl kanske vara kul. Torrhosta och två månaders uppladdning bestående av solstolar och semesterdiet a la alkohol och ständigt ätande. Man kan ju säga att jag inte tänkte igenom detta beslut.

Efter sju timmars klättring i grus och en dödslängtan så pass att folk fick stoppa mig från att hoppa utför en klippvägg halvvägs upp, kom vi tillslut fram till lägret. Där var det kallt så in i satan och när en guide började föreläsa om hur vi skulle tillaga snabbnudlar var jag nära att säga saker som skulle få honom att hoppa utför klippväggen.

Det är tur att jag är svag för utsikter, för när skymningen kom och vi lite senare fick en stjärnhimmel som tak blev allt bättre. I fjärran såg vi dessutom ett utbrott med lava och allt från en annan vulkan (tacksam att det inte var från våran). Att något så djävulskt farligt kan vara så fint på håll. (Ska skriva till det i personlighetsbeskrivningen på mitt CV).

Att vakna nästa morgon till en sådan här soluppgång kändes också ganska bra. Helt jävla otroligt.

Nerför vulkanen kom vi (garanterat lättare än att gå uppför), och de sista timmarna i Antigua ägnades åt dusch och lite sightseeing (inte i duschen). Här är en kyrka kan man tro.

Fast egentligen var det en katedral som hade blivit förstörd av jordbävningar. Den blev förstörd och förstörd och de byggde upp och byggde upp tills de tillslut insåg att det var ganska mycket slöseri av både tid och energi. Så nu är det bara en stor ruin. Melankoliskt, men så kan det gå i livet ibland när man bara ska ha och ska ha.

Senare samma kväll åkte vi ut till den lilla byn för att bygga lite skola. Det är en helt egen historia det.

Darth Vader of the Caribbean

Då Cartagena ligger i norra Colombia gränsar det inte till Stilla Havet, utan Karibiska Havet. Det är väldigt varmt i Karibien. Hur piraterna kunde ha på sig så mycket kläder är bortom min förståelse. Vi ville helst spendera hela dagarna i bikini. Johnny Depp i bikini hade nog gett en helt ny handling i PotC.

Cartagena har ju sin Miami-strand i staden, men vill man ha riktigt smurfturkost vatten och trevligare strand kan man åka ut till stränder lite utanför stadsområdet. Isla Barú är den mest populära. Man kan ta taxi eller åka båt dit. Tar man en så kallad speedboat och sitter längst bak kan man räkna med att bli väldigt blöt och att det är lite som att åka bergochdalbana. Väldigt kul.

Vattnet är blått som i en swimmingpool. Det finns båtar och palmer och sånt. Man kan äta billig mat och dricka massor av öl. Då vattnet är runt 28 grader varmt är det inte så svalkande, men det är kul att bada i. Man kan låtsas att man är en sköldpadda.

På stranden finns det väldigt, alldeles för många försäljare. Eller för många. De är mest jävligt jobbiga. Man ligger där och solar och så märker man hur en skugga kommer över en. Man öppnar ögonen och tror att det är Darth Vader, men så är det någon liten man med hawaiiskjorta som frågar om man vill köpa krabbhalsband. Stor besvikelse.

De har också kvinnor som delar ut massage och som alltid ska ”demonstrera”. Det spelar ingen roll hur mycket man säger nej eller vänder och vrider på sig eller om man ligger ner. De ska ALLTID demonstrera. Uppenbarligen ser jag väldigt spänd ut (det blir lätt så när man tror att Darth Vader ska stå över en när som helst), för alla, ALLA massörer kom fram till just mig. Kanske är det min charmiga aura som lockade dem för jag blev kompis med allihop trots att jag aldrig betalade för någon massage. Dock, slår man ihop alla demonstrationer kan man säga att jag tidsmässigt fick en hel massage av bara det. Värt.

En dag åkte vi ut på en dagsutflykt för att se lite fler stränder och öar runtomkring. Man fick åka båt.

Vi åkte ut till Islas del Rosario, vilka är mest rikemansöar. Vissa öar har hotell, men de flesta öar ägs faktiskt av privatpersoner. De som är lite mindre extremt rika får nöja sig med en liten ö som man kan bygga ett hus på. På en av öarna finns ett hus som ägdes av Pablo Escobar. Det är inte huset på bilden.

Förutom att äta god mat och sola finns det också korallrev där man kan snorkla. Det gjorde vi. Första gången jag snorklade och jag måste säga att det är en väldigt rogivande och rolig sak att göra (förutom när man river sig på vassa stenar). Jag såg Doris-fiskar!

För den som både vill ha sol och bad samt stad på semestern är Cartagena alltså ett väldigt bra alternativ. Mycket vackert och efter en vistelse här får man en väldigt fin bränna. Om man tror efter en vecka att man sola utan solkräm tror man dock fel. Det kan svida lite.

Come and See Me

Jag har fått finbesök! Min mamma och vår kompis Marie har trotsat jobb och flygfobi och kommit för att fira påsk med mig här i Peru. Yay!

En bild med Paddington är självklart obligatorisk när man kommer med Peru. En regel jag införde igår. Inte en dag försent.

Att dricka drinkar i Parque Kennedy är också mycket viktigt. När man kommer från ett snötäckt, minusgradigt Dalarna är Piña Coladas i solen en bra medicin. Både mamma och Marie var ytterst nöjda.

Att människor väljer att be mitt i ens photoshoot är inte schysst. Gud får väl vänta lite tänkte jag. Men jag sa inget. Om jag skulle sagt något skulle det snarare varit om hans fula gympapåse.

Hursomhelst, jag tar med mig elakheterna till Cusco istället. Ingen tid att slösa. Nu ska jag visa damerna Machu Picchu och alpackatröjor. Glad påsk och hejdå!

 

Cali & Transportation Guide 2.0

Efter dagarna bland kyrkor, djävulsstatyer och arkitektur i Quito begav vi oss av på resa mot nästa land – Colombia.

Det där med att ”man får vad man betalar för”, skulle bli en tanke som upprepade sig i huvudet en lång tid framöver. Det skulle bli en lång bussresa, det visste vi, men att ens väntan och tålamod skulle få Tom Hanks situation i Cast Away att framstå som semester i jämförelse, det hade man inte förväntat sig. Vi hade ingen Wilson.

Först var bussen över två timmar försenad. Det kan man förvänta sig. Vi är ändå i Sydamerika. Bussen var trång. Besvikelse, men man kan stå ut. Efter en stund stannade vi för lunch. Alla åt lunch och gick sedan ut till parkeringen. Alla, utom busschaufförerna. De satt lugnt kvar och åt. En timme blev till två. Från parkeringen såg vi kaffekopp efter kaffekopp drickas av bussgubbarna. Glassar åts. När någon tillslut frågade om vi kanske skulle åka snart, blev svaret att ”vi väntar på två passagerare som kommer med taxi. Vi glömde dem på vägen.” Ja men JAAAHAA! Dumt att vi inte kom på det själva! VEM SOM HELST kan ju glömma passagerare på vägen.

Passagerarna kom till sist och vi åkte mot gränsen. På grund av vår lilla…oturliga…försening, kom vi till gränsen vid den värsta tid man kan tänka sig. Den tid då halva Venezuela hade nått fram och ställt sig i kö för att komma in i Ecuador. Okej, fyra timmar i kö kunde vi kanske stå i kö. (Stå. Inte sitta i buss. Man måste stå i kö.) Fyra timmar är helt okej.

Det blev lite längre. SJU OCH EN HALV TIMME stod vi i kö för att KOMMA UT UR Ecuador. Två timmar in bestämde sig min mage för att skapa en ihållande smärta likt den när man slår tån i ett bordsben (väldigt ont). Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Så vid ett på natten vandrade vi till slut över Sydamerikas farligaste gräns (men lugn, jag hade ett förberett, ytterst hållbart tal för att vinna över gerillan ifall de hade kommit). I Colombia var det endast, listen to this, en halvtimmes väntetid för att komma in i landet. Dessutom skrattade vakten åt mina skämt och tyckte om Sverige. Bra där Colombia.

Ungefär 10 timmar senare än planerat klev vi av bussen i vår slutdestination, Cali. Jag var lättad att se att de från hostelet som skulle hämta oss på busstationen inte fortfarande stod där och väntade. Bra omdöme.

Cali ligger i sydvästra Colombia och är den största staden i regionen Cauca Valley. För de som tycker om salsa är detta ansett som salsans huvudstad. Jag tycker inte så mycket om att dansa salsa. Oturligt.

Trots salsastrejk var lite rörelse efter mycket sittande och stående ytterst nödvändigt. Upp till toppen av en hög kulle gick vi. Där fanns det trappor och träd.

Där fanns också en kyrka – Iglesia de San Antonio. Där uppe hade man en fin utsikt av Cali och framförallt området San Antonio (vilket passande sammanträffande) där vi bodde. Det är Calis historiska centrum och har många kaféer och restauranger och sådant bra.

Vi tänkte ta en sväng runt kyrkan. Det gick inte då baksidan av kyrkan var ett kraftverk. Märkligt läge på ett kraftverk kan ju tyckas. Men så är ju katoliker ett ganska så känsloladdat folk.

Från kyrkan gick vi söderut mot parken Loma de Cruz som tydligen skulle vara fin. För att komma dit var man tvungen att gå uppför en djävulstrappa. Kullar och trappor. Tur att man äter och dricker för att kompensera all förbränning.

Uppe i parken fanns det många vimplar.

Det fanns också fina hus med tigrar på. Okej, bara ett hus med tigrar på. Men det var fint.

Fin graffiti är uppenbarligen en grej i Sydamerika. Här står det lite fakta om några personer som jag inte vet vilka de är.

Jag hittade en målning av en elefant som jag tyckte var viktigare. Elefanter är mycket bra.

Efter detta gick vi tillbaka norrut och hittade målningar där också. Detta är inte en riktig bokaffär, det är bara en målning. Det blir man varse om man försöker gå in i affären. Pratar inte från egen erfarenhet.

Promenaden ledde ner till floden som går genom staden, Río Cali (pris för mest kreativa namn). Tydligen brukade Calikartellen hänga därnere under 90-talet (inte i floden, men runtomkring). Nu har det blivit en fin park av området. Det finns en bro med blommor på. Inte så kartellaktigt (även om jag kanske skulle ha övervägt det om jag hade haft ett område för en kartell)

Vid floden finns också den så vackra Iglesia de la Ermita. Den är byggd efter en målning och ser jättestor ut på håll.

Men på nära håll var den inte så stor. En beskrivning som jag ser nu i efterhand inte riktigt framgår på bilderna. Kanske var jag skadad av alla Quitos jättekatedraler. Men den var fin ändå.

Av lite tidsbrist och på råd av de som kan Calis brist på säkerhet höll vi oss mer eller mindre i samma område av staden, men hade trots det några väldigt härliga dagar.

En dag begav vi oss av till Calis Zoo, men det få bli ett annat inlägg. Det fanns krokodiler.

En dag gick vi Calis naturhistoriska museum. Det var inte så stort. En uppstoppad noshörning (det finns inte vilda noshörningar i Colombia) och ett valskelett var höjdpunkter.

En kväll hamnade vi på en lyxrestaurang där man bör ha en tygservett i knät och låtsas som att man kan årgångar på viner. Kan ju vara kul i och för sig. ”The -74?! I asked for the f#%ing -75 you clueless son of a motherless goat! Singing bush!”

En kväll fick jag också chansen att se en fin klasskompis från Linköping som pluggar i Cali denna termin (det efter att vi blev avsläppta av taxin en kilometer från den rätta platsen och fick irra omkring ett bra tag). Alltid trevligt med ett familjärt ansikte. Nej, inte alltid. Mer sällan faktiskt. Men denna gång var det bra.

Så visst finns det saker att se och göra i Cali. Fin stad med mycket historia. Ser man till att (1) taxichaufförer kan sitt jobb och att (2) på restauranger inte sitta rakt i en luftkonditionering som blåser kalluft likt en arktisk storm och som får ens hals att bli lika irriterad som jag blir på dumt folk som amatörfilmar på konserter, då kan en trip hit bli riktigt riktigt bra.

 

Quito and Transportation Guide 1.0

Så efter äventyren och skadorna man gjorde och fick i Máncora, styrde kosan över landgränsen mot mycket farligare och mörkare delar av Sydamerika. *intensiv musik a la Vivaldis Violinkonsert  i G-moll, RV 315*

Nej, jag skojar bara. Ville mest få in min pretentiösa musikkunskap.

Så hur tar man sig då från Peru till Ecuador? Man kan ju göra det lätt och snabbt för sig och ta flyget. Eller så gör man det lite svårare och tidskrävande, men billigare, för sig och tar en buss. Eller så lever man på-rymmen-livet och liftar i bakluckan på en bil och hoppas på det bästa. (Har man sett Goodfellas för många gånger kan denna metod frambringa viss panik.)

Vi tog bussalternativet. Billigare än flyg och så kan man ju se lite av världen medan man är på väg. Från Máncora finns det många bussbolag att välja på och med endast ett kort byte på vägen valde vi att köra direkt till Quito.

Vid denna tidpunkt hade jag blivit bortskämd med de bussbolag som finns i Peru. Nedfällbara  stolar, inkluderade måltider och en egen liten tv-skärm för att se film är ganska standard. Det var inte fallet med bussarna där Ecuador var inblandat. Resan inkluderade 22 timmar av ingen mat, stolar gjorda för människor med maxlängd 1.50,(exkluderande mot turister), nackspärr, samt en gränskontroll som först inte ville släppa ut mig från Peru (tror inte att de hade frågat de peruaner jag känner om vad de tyckte om saken) för att de inte kände igen mitt visum. Kanske kan tyckas att just det inte var bussbolagets fel, men nu väljer jag att skylla på dem. Och Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Det mest bisarra var dock att de inte hade toapapper på bussen, troligtvis av den anledning att de inte vill att folk ska göra, utan att vara för illustrativ, nummer 2 på bussen. Så uppenbarligen är tjejer som råkar ha mens just den dagen bannade. Eller om man är dålig i magen får hela bussen stå ut med ens eventuellt misslyckande försök att hålla saker inne. Överlevnadsexpert som jag är hann jag vid bussbytet ta ur ett par strumpor ur väskan i händelse av ofred. Såväl jag som ni, som hade behövt läsa om det, kan skatta oss lyckliga att jag ej behövde använda strumporna.

Vid denna tidpunkt var det en tröst att detta troligtvis skulle bli den värsta bussresan på semestern. Naivt.  ”Man får vad man betalar för” har blivit min nya motivation till att kanske skaffa mig en karriär. Också för att man med mycket pengar inte behöver vara så speciellt trevlig för att få vänner.

Fram till Quito kom vi iallafall. Trötta och hungriga men de hade både sängar och mat här. Jag tror jag fällde en tår när jag fick veta att kvällens middag på hostelet var lasagne. Jag älskar lasagne. Alla älskar lasagne. En rejäl shout out till Secret Garden Hostel som förutom god mat (frukosten är bättre än de flesta hostels frukostar tillsammans) dessutom har en otroligt fin utsikt av staden.

Jag visste nästan inte någonting om Quito innan jag kom dit förutom att det är huvudstaden i Ecuador och ligger på nästan 3000 meters höjd. Jag blev väldigt positivt överraskad av hur fin staden var. Man kan ju tycka att spanjorerna var lite kaxiga (och också riktiga assholes) när de rev halva staden och byggde så som de ville ha den, men arkitektur kunde de. Quitos historiska center är till och med utsett till ett världsarv. Bara en sådan sak.

Spanjorerna tyckte också om kyrkor. I Quito finns det kyrkor och katedraler överallt. Jag tror att någon arkitekt fick lite hybris.

I fotot ovan är Quitos Plaza Grande, vilket är mest fullt med gamla gubbar som inte har så mycket för sig. Där finns också en kyrka.

Här är en annan kyrka. Jag vet inte vad den heter men den för en del oväsen.

Här är en kyrka med guldport.

Här är den största kyrkan, Basílica del Voto Nacional. Basílica blir tyvärr inte basilisk på svenska.

I arkitekturen finns det ödlor och alligatorer som hänger och ser farliga ut. Jesus kan kanske ha klivit på alligatorer när det såg ut som att han gick på vatten. Badass.

Förutom kyrkor och sånt har Quito även en staty av en ”madonna med vingar” (jag ser inte hur det skiljer sig från en ängel) som står på kullen, El Panecillo. Från håll tycker jag att det ser ut som en djävul. Första dagen frågade jag en person varför de har en staty av djävulen. Som tur är visade sig den personen varken vara katolik eller från Ecuador. Om jag skulle välja skulle jag nog föredra djävulen som väktare. Han skulle vara stolt över mina insatser såhär långt.

En dag gick vi långt så in i attans för att se en marknad som bara hade helt värdelösa saker. Men vägen dit var fin.

På det här torget fanns en mimare som var för dramatisk för sin föreställnings bästa. Jag gissar att han antingen skulle spela ut inre smärta eller så hade han faktiskt precis klämt fingret i en bildörr. Det bästa var att han hade en saxofonist bredvid sig som försökte spela med i dramatiken. Undrar om han gör så med alla han ser klämma fingret i en bildörr. ”Soundtrack till din smärta – ett album, nu på Spotify.”

På ett hus fanns en bild på några roliga gubbar. Säkert från den koloniala tiden.

En liten kyrkbild får avsluta detta inlägg om Quito. Kyrkor, väldigt fin arkitektur och en djävul är ju något man måste se. För de som stannar längre än vad jag gjorde kan man också göra dagsturer till vulkaner, ekvatorn och gigantiska marknader. Blir det vägarna förbi Ecuador i framtiden blir det definitivt en längre vistelse. Med flyg.

Lima, Turn Your Cheek

Så låt oss prata lite om Lima. Eller, jag tänkte göra det iallafall. Ni kan vara tysta.

Lima är enligt mig en stad med oförtjänt dåligt rykte. Efter att ha bott här i åtta månader tycker jag mer och mer om staden och har hittat många guldkorn. Visst att de flesta av mina guldkorn ligger inom en kilometers radie från mitt hem, men då detta är den genomsnittliga distansen till närmsta granne (vilket inte är alls negativt) hemma i Dalarna är det ganska exalterande när det plötsligt finns så mycket på en sådan liten yta.

Först bör det sägas att Lima är en stor stad. Väldigt stor. 10 miljoner människor (tänk hela Sveriges befolkning i en och samma stad..fy fasa) och med en trafik som får det att verka som 30 miljoner. Jag tror att jag nog har sett bilar för en hel livstid här. Undrar hur många bilar jag har sett mer än en gång. Eller samma förare i olika bilar…

*10 minuter senare*

Hursomhelst – med så många människor är Lima, likt New York, en stad som aldrig sover. Är man ljudkänslig är det inte att rekommendera. Är man en sådan som gärna vill gå ut tisdag till lördag. Ja, då är det ganska ultimat.

När det kommer till områden finns det som i de flesta storstäder flera olika. I Lima skiljer de sig otroligt mycket från varandra, både på människor och utseende samt på gott och ont.

Jag bor i vad jag skulle kalla det bästa området – Miraflores. Partiskt kanske ni tänker. Objektivt eller partiskt – det är väldigt bra. Här är bara några anledningar varför:

  • Det är ett område i utveckling och modernisering. Miraflores är ett praktexempel på hur Perus ekonomi har växt de senaste åren. Varje dag ser man en ny byggnad konstrueras, en fasad bytas ut, och fler kontor öppnas. Ganska häftigt.
  • Mycket affärer och MASSOR av restauranger och barer. Som Limas största turistområde är detta ganska naturligt, och väldigt praktiskt även för oss som bor där. (Inget gott om turister i övrigt.) Här finns även shoppingcentret Larcomar (syns i första bilden) som är inbyggt i klippväggen med havet som utsikt. Dyrt men fint och perfekt om man bara vill fönstershoppa och få andra att tro att man är rik.
  • Rent och säkert. Till skillnad mot vissa andra delar av Lima är detta område väldigt rent och har bra säkerhet. Bor man i centrala Miraflores kan man stappla hem själv en lördagsnatt och eventuellt gå lite vilse också (inte för att jag…gjort det) utan att det är någon fara.
  • El Malecón. Parken som sträcker sig längs hela Miraflores kust. Palmer, gräs, blommor, tennisbanor och Stilla Havet. Här finner man atleter på löpbanan och utegymmen (jag pratar inte med dem) och folk som sover under träden (inte med dem heller). Det finns också en fyr. Fyrar är bra. 5 plus till El Malecón.

Parque Kennedy är hjärtat av Miraflores och cirkuleras av barer, restauranger och affärer.

I parken finns det massor av katter som får mat och husrum av katedralen i parken och man får ta med sig dem hem om man vill. Lite makabert.

Man kan köpa popcorn här.

Parque Kennedy är som underförstått döpt efter den så kortlivade (one shall not joke about the dead) John F Kennedy. Jag tror att han aldrig var i Peru.

Ett annat område som också är fint är Barranco som ligger precis söder om Lima. Fint, ja, men med en uppenbar identitetskris. Viktorianskt vitt, flerfärgat, industriellt, parker, betong, street art, asfalt, kullersten och hipsterliga dreadlocks i en sabla blandning. På något sätt får detta område det att fungera.

I Barranco finner man många av de bästa restaurangerna, de populäraste klubbarna och den snyggaste gatukonsten (street art som de säger i Amerikat). Perfekt att vandra omkring i ett tag när man är ledig eller arbetslös.

Centrala Lima är egentligen stadens ”gamla stan”, men har inte direkt samma charm som den titeln ofta bringar. Man kan hitta många fina byggnader, men området i sig har till stor del blivit till en blandning av business och ”bad neighbourhood”. Området runt Plaza Mayor är dock väldigt turistigt med deras kända katedral, mycket shopping och San Francisco-kyrkan (där kan man gå i katakomber där de begravde tiotusentals människor och grävde upp dem sen).

Vid detta torg utmärker sig också presidentpalatset (bilden ovan). Presidenten bor inte där längre för han avgick igår. Tydligen var han korrupt med Brasiliens president. Nu har inte Peru någon president. Alla är oroväckande lugna.

En av Limas största attraktioner är Circuito Mágico del Agua vilket är en vattenpark av den definition att det är en park fylld med fontäner. Första gången jag gick dit trodde jag att det var Limas motsvarighet till Skara Sommarland. Det stämmer inte.

Det finns en tunnelfontän, en te-fontän, en ljusshowsfontän (mycket imponerande), en oförutsägbar fontän, en stor fontän… Guinness World Records har faktiskt utnämnt den till världens största konstellation av fontäner i en och samma park.

Nu får ju jag en känsla av att konkurrensen just i denna kategori kanske inte är sådär stenhård, men man vill ju inte förstöra deras thunder så att säga.

Det blev en kort (ni kan skatta er lyckliga) lite generell presentation av Lima. En stad som växer mer och mer och som kan komma att bli ett riktigt populärt resmål framöver. Nu har ju ingen frågat mig, men OM jag vore stadsplanerare skulle jag kunna göra Lima till ett finare, lugnare Rio de Janeiro (kom ihåg var ni hörde det först).

Hursomhelst trivs jag i staden som den är nu också, även om det är lite för nära till närmsta granne.

Snapshots from Duluth

Så ja, jag är alltså tillbaka i DC efter tre veckor av enbart resande. Helt underbart roligt var det men också så väldans utmattande. Därför tycker jag själv att jag förtjänade en helg av att göra så lite nytta som möjligt, och jag måste säga att jag gjorde en ganska så bra insats på den punkten.

IMG_5137 Hursomhelst hade jag med största sannolikhet varit mycket tröttare om jag inte hade fått mellanlanda i trevliga Minnesota (Minnesota-nice är faktiskt ett uttryck) efter lite smågalna Kalifornien. Efter mina dagar i Minneapolis drog jag och Sara upp till hennes såväl som Kathleens hemstad, Duluth. En småstad (den amerikanska versionen av småstad. Jag vet inte om jag tycker 80 000 invånare är speciellt lite) som är så mysig och så vacker. I vanliga fall har de Sverige-väder vid den här tiden på året men när jag kom blev det solsken och vår. Man kanske är en liten solstråle trots allt.

IMG_5177 Duluth är känd för dess läge vid den helt enorma Lake Superior som gränsar till flera stater samt Kanada. Den är så stor så att man i mitten av den inte kan se land någonstans (det får man ju för tusan inte ens uppleva när man tar färjan till Åland!) På sommaren är det tydligen massor av båtar vid hamnen men jag fick se den alldeles stilla och spegelblank. IMG_5182 Sara var den bästa guiden jag kunde fått. En sådan underbar människa.IMG_5159Fick till och med se staden från ovan.IMG_5147 Och jag som tyckte det var mycket svenskhet i Minneapolis. Satan i gatan! Det bara vimlade av svenskättlingar på gatorna i Duluth. Trevligt kan ju tyckas att få se mitt lands historia från ett annat perspektiv, men när man finner en tavla av Rättviks kyrka är det minsann på gränsen till obehag.

IMG_5185 Jag framför stadens kända bro.IMG_5179Lite melankoliskt var det allt att lämna denna lilla fina stad efter några fantastiskt bra dagar. Men man ska ju sluta på topp säger de.

Snapshots from Minneapolis & St Paul

IMG_5100 Fy tusan vad trevligt Minnesota är. Och inte sådär lite småtråkigt trevligt som en eftermiddagsfika hos ens gammelmormor är när man över några torra skorpor får höra om heeeela hennes ungdom. Utan sådär riktigt trevligt som fick mig att vilja träffa nya Minnesota-bor hela dagarna långa. Visst, nu var jag ju inte i hela Minnesota, men de delar jag besökte hade sannerligen samma trevlighet. De första dagarna spenderades hos Saras dotter Grace i Minneapolis. Ett av de få ställen jag har varit på här i världen dit jag känt att jag skulle kunna flytta samma dag om jag fick erbjudande. Så himla…trevligt. IMG_5102 Vi besökte deras konstmuseums fina Sculpture Garden där de bland annat  hade jättekörsbär och denna vars gunga i mitten var ytterst svår att komma upp på. Väldigt stolt över min insats. IMG_5088 Över hela stadens centrum har de gångar mellan byggnaderna för att man ska slippa gå utomhus på vintern när det är kallt. En av de bästa idéer jag någonsin hört! Här har vi några som tänker på stackars frusna individer som jag själv. Jag ska minsann införa detta i min lilla Dala-by!IMG_5080 Ett av mina favoritställen var deras teaterbyggnad, Guthrie Theater. Ser ni bilderna i fasaden?IMG_5098 Därinne hade de ett glasgolv där man kan låtsas att man sitter i luften, eller på en osynlig flygande matta om man hellre vill det.IMG_5077 När man har en konstnärssjäl som Sara som guide får man även turen att besöka de gömda delar av staden med små vintagebutiker och liknande.IMG_5096 Apropå konst besökte vi även en katedral i Minneapolis grannstad St Paul (passande med en katedral i en stad med det namnet) De är så nära varandra så man får liksom två städer till priset av en…eller vad man nu ska säga. St Paul är lite lugnare och mer gammaldags medan Minneapolis är mer ungdomligt och festmässigt. De kompletterar varandra ganska bra alltså och, från vad jag har sett, lika fina och TREEEVLIGA! IMG_5113Katedraler och konst i all ära. Men något av det bästa var ändå besöket på Mall of America. Med tanke på namnet är det ju ingen överraskning att detta är en gigantiskt galleria som har alla affärer du kan tänka dig och många av dem i storlek XL. Men inte är det tillräckligt inte för något med ‘America’ i namnet. Inuti gallerian finns även…EN NÖJESPARK! Paus från shoppande för en tur på bergochdalbana. Minst sagt genialiskt.