Earthquake Virginity

Idag upplevde jag min första riktiga jordbävning (yay!). Vid halv sex vaknade jag av att sängen skakade som att den satt fast i en färgblandare (sådan skakmaskin) för jättestora färgburkar. Det hade varit märkligt.

Första gången jag kände en jordbävning i Lima trodde jag att det var mitt egna huvud som det skakades om i under en sekund för att jag var bakis, för att sen höra vad det egentligen var. Så det lilla skalvet räknas inte. Denna var mycket mer på riktigt.

Jag har läst att om man ligger i sängen vid en jordbävning så ska man ligga kvar där. Jag låg kvar. Exemplariskt.

Jordbävningen pågick inte så länge och ungefär två sekunder efter den slutade hörde man hur trafiken utanför satte igång igen. No biggie.

Peru har ganska många jordbävningar. Det är lite komiskt när jag har gått guidade turer i kyrkor och liknande och de först berättar hur det såg ut från början, och måste sedan avsluta med att säga ”men sen var det en jordbävning så det behövdes byggas om”. Lite bittersweet humor sådär. Dock brukar jordbävningarna/skalven inte kännas just där jag bor, utan är mest upp mot bergen (mina kompisar som går på universitet där har jordbävningsövning flera gången om året). Men denna morgon tror jag att hela Lima kunde känna den.

Denna jordbävning mättes enligt osäkra källor bara upp till 5.5 på richterskalan och jag har inte hört något om skador. Därför kan jag i efterhand säga att det var ganska kul att skaka omkring ett tag. Dock ska vi inte jinxa något.

P.S. Bebiselefanten är där för att illustrera att man kan trilla under en jordbävning. Och för att bebiselefanter är väldigt bra generellt.

Guatemala – How to Stumble On Volcanoes

Ja, som titeln avslöjar var det då Guatemala som blev nästa mål på resan efter Colombia. Jag visste inte mycket om landet innan, förutom att UD skriver på sin hemsida att man helst inte ska åka dit (challenge accepted så att säga). Det som lockade mig dit var att jag har en kompis från Linköpings Universitet, Simon, som tillsammans med ett gäng svenskar jobbade med ett projekt där de byggde en högstadieskola i en liten guatemalansk by. Om man ändå är på samma sida jorden vill man ju såklart ta chansen att åka dit och kolla läget. Mer om projektet kommer senare.

Första helgen spenderade vi i staden Antigua (dit vi tillslut kom efter att ha suttit och väntat på flygplatsen i nästan tre timmar efter ett missförstånd om var vi faktiskt skulle ses. Tre timmar ätandes peanutbutter cups utan att överväga att ett missförstånd faktiskt hade skett. ”De är säkert fast i trafiken..”)

Denna grupp svenskar hade vid detta laget utvecklat en tendens till att finna nöje i vulkanbestigning (det finns massor av vulkaner i Guatemala. Massor!). Under min Peruvistelse har jag bestigit några berg, så när de föreslog en vulkanbestigning vår andra dag tänkte jag att det kunde väl kanske vara kul. Torrhosta och två månaders uppladdning bestående av solstolar och semesterdiet a la alkohol och ständigt ätande. Man kan ju säga att jag inte tänkte igenom detta beslut.

Efter sju timmars klättring i grus och en dödslängtan så pass att folk fick stoppa mig från att hoppa utför en klippvägg halvvägs upp, kom vi tillslut fram till lägret. Där var det kallt så in i satan och när en guide började föreläsa om hur vi skulle tillaga snabbnudlar var jag nära att säga saker som skulle få honom att hoppa utför klippväggen.

Det är tur att jag är svag för utsikter, för när skymningen kom och vi lite senare fick en stjärnhimmel som tak blev allt bättre. I fjärran såg vi dessutom ett utbrott med lava och allt från en annan vulkan (tacksam att det inte var från våran). Att något så djävulskt farligt kan vara så fint på håll. (Ska skriva till det i personlighetsbeskrivningen på mitt CV).

Att vakna nästa morgon till en sådan här soluppgång kändes också ganska bra. Helt jävla otroligt.

Nerför vulkanen kom vi (garanterat lättare än att gå uppför), och de sista timmarna i Antigua ägnades åt dusch och lite sightseeing (inte i duschen). Här är en kyrka kan man tro.

Fast egentligen var det en katedral som hade blivit förstörd av jordbävningar. Den blev förstörd och förstörd och de byggde upp och byggde upp tills de tillslut insåg att det var ganska mycket slöseri av både tid och energi. Så nu är det bara en stor ruin. Melankoliskt, men så kan det gå i livet ibland när man bara ska ha och ska ha.

Senare samma kväll åkte vi ut till den lilla byn för att bygga lite skola. Det är en helt egen historia det.

Criminal Minds

Så efter ett par veckors av en jättesatsning på nystarten av denna blogg, blev det ett lika långt uppehåll. Men, från min kära lillebror har jag självklart lärt mig hur man alltid kan vända saker till att det inte var ens egna fel. Mitt försvar är att detta uppehåll helt enkelt inte var fel.

Först var ju, som nämnt i förra inlägget, min mamma och vår vän Marie (som jag stolt refererade till alla peruaner som min tía) här i Peru och hälsade på mig i 10 dagar. Att inte ta tiden att blogga (eller ännu värre, gå i skolan) när min mamma, som jag inte har sett på åtta månader, kommer och hälsar på är enligt mig ganska legitimt.

Sen samma kväll som mamma och Marie åkte hem så blev min telefon stulen på en club här i Lima. Sådant är ju surt. Dock hade jag ändå blivit mentalt förberedd på att det kunde hända. Varje termin är det nämligen ett antal utbytesstudenter och peruaner som blir av med sin telefon. Hur försiktig man än tror att man är finns det väldigt många sluga jävlar här som lever på andras misär. (Cred för rim-kompetens)

Det jag egentligen blev mest upprörd över var att min telefon inte ens var värd att stjäla. En Samsung J1 som typ hade utrymme till fem bilder och som kostade runt 600 kronor på en kaosmarknad i Cusco. Ska man nu vara en tjuv kan man väl göra det ordentligt och sno något som kan imponera på de andra tjuvarna. Tänk om Ocean’s Eleven hade slutat med (spoiler) att de inte tog sig in i valvet och George Clooney bara ”Det är lugnt grabbar, se vad jag tog istället!” *halar fram en walkman hur fickan* ”Den här kan vi nog få ca 20 dollar för på svarta marknaden. Kom så tar vi en riktig jävla lyxmiddag på Pizza Hut. My treat.”

Men, den är snodd nu iallafall. Och trots det låga värdet (förutom fotona från resan till Machu Picchu som försvann med telefonen. De hade nog kunnat blivit värda en förmögenhet när jag blir känd.), skapar detta lite inconvenience som tar ett par dagar att reda ut.

1.Först var jag tvungen att ersätta telefonen i sig. Som tur var hade jag kvar min gamla telefon vars skärm hade slutat fungera. Så då går man till ett datacenter och får den utbytt. Det fick jag.

Bra kan ju tänkas. Jo visst, om man nu inte upptäcker dagen efter att denna nya skärm inte sitter fast (lim är ju dyrt..tydligen). Så då får man gå tillbaka till stället och säga ”Hörrudu din limsnåla amatör. Fixa detta.” Sen får man tillbaka telefonen och upptäcker dagen efter igen att den fortfarande inte sitter riktigt fast, om än mer än förut. Då ger man upp och tar det nu väldigt försiktigt med telefonen istället.

2.Sen försvann ju sim-kortet också, och här har vi en stark kontrast mellan hur detta kan lösa sig i Sverige och i Peru.

I Sverige hade jag gått in på Telias hemsida och beställt ett ny simkort med ett nytt abonnemang. 10 minuter och sedan är det löst (om inte Postnord slarvar bort simkortet. Ändå höga odds på det.)

ELLER så hade jag ringt Telia och bett om samma sak. Och om jag förklarade situationen hade jag säkert kunna få behålla samma nummer. Snabbt och enkelt (om inte Postnord slarvar bort simkortet)

ELLER så hade jag gått in på en Teliabutik. Pratat med en människa som ger mig ett nytt simkort, hjälper mig att sätta i det, kanske fixar så jag får samma nummer, tar betalt. Så var det löst. Allt genom samma person. Ingen Postnordsskräck.

I Peru går det till såhär:

  • Man går till ett hjälpcenter hos ett telebolag (Claro i mitt fall).
  • Man står i kö på obestämd tid innan man släpps in.
  • Sen får man gå fram till en person 1 och berätta vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Man får en nummerlapp och står sedan i en annan kö på obestämd tid.
  • När numret ropas upp går man fram till en annan person (låt oss kalla denna person 2) och berättar vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Denna person berättar sedan hur mycket det ska kosta och hänvisar till kassan. Där får man också stå i kö på obestämd tid för att betala.
  • Sedan går man tillbaka till person 2 och visa kvittot man har fått.
  • Person 2 går sedan och hämtar ens simkort och sätter i det i telefonen.
  • Man kan inte få sitt gamla nummer.
  • Man slipper Postnord.

Idag gick som tur var denna process ganska fort. Ungefär en timme från första kön till det att jag lämnade butiken. Det var en bra dag. Första gången tog det över tre timmar. Det var en lång dag.

Man lär sig tålamod i Peru. Det gör man. Man lär sig också att alla tjuvar inte förstår att man inte kommer bli en riktig gangster om man gör det enkelt för sig. Man lär sig också att vissa som säger att de kan laga något kanske inte alls kan, och att fransmän kan bli väldigt arga över detta (träffade ett par som hade samma problem när jag gick tillbaka med telefonen, men detta var deras femte gång. Man kanske skulle gått någon annanstans efter andra gången kan man ju tycka). Fransmän blir också arga när pizzan är försenad. De kanske är lite arga av sig.

Men nu ska det vara bra så länge som min skärm sitter fast. Spännande. Känner mig lite som den digitala erans lindansare.

 

Don’t Need No Education

Så, efter dryga tre och en halv månads sommarlov är jag tillbaka på Universidad del Pacífico för en andra och sista termin i Lima. Att ligga och dra sig till klockan tolv, ha mataffären som enda punkt på agendan och bara träffa folk när man har lust är nu ett minne blott. *styr blicken mot fjärran med en tår rullandes ner för kinden*

”Men det måste väl vara jättespännande och roligt att plugga på universitet i ett annat land och lära sig ett nytt språk och kultur?” Nej. Det är varken så spännande eller speciellt roligt. Samma teori (sponsrad av USA), dubbla mängden grupparbeten och därmed dubbla mängden anledningar till att lära sig tycka illa om folk, samt dubbla mängden tentor. Allt på ett språk som man fortfarande inte kan prata efter ett antal månader i landet (shame on you peruanskt slang). Man kan ju sitta och sippa på en Redbull och se lite cool ut så länge läraren inte frågar något eller…*ryser*…startar en klassdiskussion. Då är ens dag garanterat förstörd. Dessutom att man som utbytesstudent är känd för att bara festa och inte bry sig om skolan (vet inte alls *host* var de har fått det ifrån) så ingen vill ha med en i sin grupp. Och närvaro! Åh, don’t get me started on obligatorisk närvaro. Ska en människa inte få ha friheten att välja själv om man hellre åker till stranden och dricker drinkar och failar kurser än att skaffa sig en karriär? Frihet! (amerikanska flaggan, honnör och flygvapnet)

 Har denna bitterhet att göra med att min studiemotivation är lika med en fiskmås intelligens, min egna osäkerhet och min bristande insats att försöka lära mig något? Hm, nej…det skulle jag nog..inte påstå…direkt.

Så, bortsett från skoltimmarna; är det spännande och kul här i Lima? O ja! Helt annan fråga. Förra veckan fick jag till exempel hälsa på de nya utbytesstudenterna för terminen. Jag är en av de få som är kvar från förra terminen (oklart vad som hände med de andra), och jag må säga att det är ganska tillfredsställande att veta alla grunder och få lära de nya hur saker och ting fungerar. Hur många lektioner man kan hoppa över, hur man anpassar schema efter fester, hur man kan få så bra betyg genom så lite jobb som möjligt. Ja, ni vet.

En redan existerande umgängeskrets (otroligt men sant) från förra terminen är också ganska hjälpsamt. Nya studenters letande efter vänner första dagen i samma desperation som folk letar ragg klockan kvart i tre på krogen en lördagskväll är något man kan vara utan. Skulle jag komma att bli illa omtyckt av alla nya utbytesstudenter (exempelvis på grund av för mycket sarkasm) har jag iallafall mina kära peruaner (två representerade i en suddig, lagom onykter bil ovan). Nej, skämt åsido verkar de nya vara ett riktigt härligt gäng och i bra sällskap ska jag nog komma att överleva denna termin också.