You’re Either On the Bus, Or Off the Bus

En av de mest annorlunda upplevelserna här i Lima är att åka buss. Inget speciellt kan tyckas, men kommer man från ett land med tidtabeller, säkerhetsbälten och handikappanpassning är det ett äventyr att lära sig att åka buss här.

 (ursäkta hemsk kvalitet på bilder)

Först och främst är det inte direkt nya bussar man åker med. Allting skramlar och ryker och låter. Sätena är av plast och fönstren är av sådan gammal amerikansk skolbussmodell, och man vet att ett fönster är nödutgång för att det står skrivet med spritpenna.

Inga tidtabeller finns. Man går bara till närmsta busshållplats och så står man där på obestämd tid. Ibland dröjer det 10 minuter, ibland kommer det tre bussar på samma gång. Man vet inte riktigt.

Peruaner är generellt inte så stressade eller snabba människor. Detta gäller inte i trafiken, vilket inkluderar bussar. I den blir alla peruaner till hetsiga demoner som ilskna minkar på amfetamin och JD. När bussen kommer står biljettpersonen och skriker ”GÅ AV, GÅ AV, GÅ AV!!” till de som ska gå av, och ut ur bussen flyger det då människor likt fallskärmsjägare som har glömt att sätta på sig fallskärmen. Så fort den sista människan lämnar bussen skriker biljettpersonen ”GÅ PÅ, GÅ PÅ, GÅ PÅ!!!!!!” till de som ska på bussen samtidigt som denna börjar rulla framåt, och är det inga som ska av bussen är det knappt så att den stannar alls. Hetsen och skriken från en ådersprängd biljettperson vars spanska översätts till 40-tals-tyska i huvudet väcker en ninjainstinkt i dom som ska på bussen. Bebisar, gamla tanter, män i kostym… Alla börjar springa som pistolen för ett hundrameterslopp just gått av, och som huvudkaraktären i en actionfilm hoppar de på bussen som ena Indiana Jones och Tarzan i kombination.

Om det nu finns plats på bussen det vill säga. Och när det inte finns plats på bussen är det ingen bekvämlighetsfråga om att det inte finns några sittplatser kvar. Nej, när det inte finns någon plats på bussen, då är det en situation där en extra person skulle få denna limkonstruerade plåtburk att falla isär. En vardagsmorgon klockan sju kan man se biljettpersonen bokstavligen försöka knuffa in människor såsom man försöker trycka ihop en överfylld resväska, fast biljettpersonen sitter inte på människorna. Som tur är fylls inte bussen på uppifrån. Det hade i och för sig varit en idé. *paus för denna vision*

Som tur är är bussen inte alltid såhär full, men att hitta en sittplats är en lyxvara och efter noga observation och analys har jag räknat ut vilka tider och mellan vilka sträckor man har störst chans till detta. Att stå upp är dock inte så farligt, bara man vet vad det innebär. Oavsett om denna har 30 människor som står upp i bussen, med endast metallstänger i taket att hålla sig i, har busschaufförerna i Lima en tendens att köra som att de vore i samma situation som Sandra Bullock i filmen Speed (för de okulturella handlar denna film om att en buss måste köras över en viss hastighet för att en bomb inte ska gå av).

Mjuka inbromsningar och så vidare är det inte tala om, utan man håller i sig för fosterlandet medan kroppen flyger fram och tillbaka som i en tecknad film om man inte är beredd på broms och gas. Man måste ha tillräckligt med utrymme, ett rejält grepp och alltid vara beredd. (Man vet att ett bussystem inte fungerar när bussresorna låter som att man ska ner i en skyttegrav)

Biljettsystemet är inte så mycket av ett system, utan biljettpersonen går då och då genom bussen och tar betalt och ger biljetter. När bussen är full kan detta vara lite knöligt. Bokstavligt talat.

När man ska av då? I bussarna finns det bara en enda stoppknapp vilken sitter längst bak i bussen. Så ska man av får man antingen gå längst fram (att gå medan bussen är i rörelse är lite som att gå på lina under en jordbävning. Varje gång man måste släppa taget för att flytta handen framåt ser man ens liv passera framför ens ögon) och säga till chauffören att här ska jag av. Eller så går man längst bak och trycker på knappen, alternativt ropar ”JAG SKA AV HÄR!” om knappen inte fungerar. Ibland stannar inte busschauffören. Då blir folk arga. Busschauffören bryr sig inte utan kan glatt köra några hundra meter innan han stannar. Detta gäller också när man ska gå på bussen, ibland åker den bara förbi utan någon större förklaring.

Men som sagt, lär man sig att inte åka buss under rusning och vet var och hur man ska stå och sitta så är bussresorna helt okej, till och med harmoniska där man sitter i sina egna tankar och kollar ut genom fönstret. Jag har bland annat hittat detta hus till salu. Det har etager, garage och en mur. Synd att det ligger precis vid en stor väg. Man kanske kan lägga ett skambud.

Huacachina – Desert as Good as Dessert

Huacachina alltså. Där var jag och min kompis Melissa i helgen. Denna lilla oas i öknen ligger precis utanför staden Ica (vi har även staden Coop där man alltid spenderar lite mer pengar), ungefär 4 timmar söder om Lima. Eftersom det är så nära är det perfekt för en liten weekend trip och bussarna dit är mycket billiga. I denna region finns även Perus vindistrikt, Pisco.

Detta var då min första lilla resa i Peru för 10 månader sedan, så det var kul att komma tillbaka. Denna gång skojade jag till det genom att bo på andra sidan sjön (ca. 200 meter i omkrets). Vågat. Hostelet hette Desert Nights och kan varmt rekommenderas.

På deras terrass kunde man sitta och kika på palmer och folk i båtar.

Trots att det är så pass nära Lima geografiskt, är det ett annorlunda klimat i Huacachina. Här är det sol och torrt och varmt hela året om, utan så värst mycket moln som i Lima. Perfekt ställe om man vill ligga och sola varje dag.

Det fanns en bar och restaurang i poolen. Så bra att man knappt behöver flytta sig från solstolen om man vill ha mat eller drinkar.

De vanligaste aktiviteterna i Huacachina är att åka sandbuggys och prova på sandboarding eller sandskiing (allt med sand ska det vara). Då vi redan hade provat på det sist när vi var här, och budgeten rekommenderade att avstå, blev den mest ansträngande aktiviteten denna helg att reglera solstolen efter om man ville sola på rygg eller mage. Kan vara lite klurigt.

Nejdå, sista kvällen steg vi faktiskt uppför sanddynerna för att se utsikt och solnedgång. Förskräckligt jobbigt, men värt det när man väl kommer upp till toppen. Denna öken sträcker sig ända till Nazca, där man kan se de kända med det inte alltför kreativa namnet Nazcalinjerna. 

Fina utsiktsbilder.

Så blev det ännu en solnedgång. Bra avslut på en mycket bra helg med sol, mat, sangria och piña coladas. För alla som åker till Peru kan jag varmt (det är också varmt där) rekommendera Huacachina som besöksmål.

 

One Lake and, Wow, More Volcanoes

Vår sista helg i Guatemala tog gänget med oss till Lago de Atitlán. Det är en stor sjö som har formats av vulkaner då den omringas av just sådana. På olika sidor av sjön finns det olika byar som man får ta sig till med båt.

Hemma i Dalarna har vi också en sjö som omringas av byar, men lite mindre och utan vulkaner.

Lago del Atitlán är en av de största turistattraktionerna i Guatemala, och jag kan verkligen förstå varför. Fantastisk utsikt, fantastiskt klimat och kontrasterna mellan de olika byarna innebär något för alla. Som gjort.

Vi utgick från Panajachel där vi tog en båt över till backpacker-byn San Pedro. Man skulle kunna åka hit bara för att åka båt. 360 grader av bra utsikt.

San Pedro är en livlig by med mycket backpackers och uteliv. Överallt är det hostels, små affärer och barer. Inget att klaga på förutom icke-fungerande bankomater.

En dag åkte vi ut till ett kvinnokollektiv där en grupp kvinnor tillverkade kläder och accessoarer från egentvinnad- och egenfärgad tråd. Vi fick en liten lektion i hur man gjorde och jag fick mycket beröm för hur exceptionell jag var på att tvinna. Inte förvånad. Jag ska visa senare vad jag köpte för något. Med tanke på hur mycket fint som fanns var det ingen enkel uppgift att välja, men jag är nöjd.

I övrigt är jag ganska nyfiken på vad jag och Emelie kollar så skeptiskt på i bilden ovan. Jag kanske inte vill minnas.

Första natten bodde vi på hostel Zoola. De hade bar och pool och sjö. Mycket bra.

Denna kväll bestod i övrigt av ett musikquiz (där mitt lag såklart var bäst av de svenska lagen. 3a totalt av en miljon lag), en klubb som blev till hemlig källarklubb, en mycket skev efterfest i ett kök och en lång diskussion om bananer in på småtimmarna. Vid klockan 5 på morgonen visade det sig även att jag hade en talang för att smärtfritt ta bort stygn på fötter. Tycker ni detta låter konstigt ska ni veta att det bara var början på detta äventyr denna sista helg.

Manual Power

Nu ska vi prata betong. Jag känner att tillfället kräver betong.

Hemma i Sverige (och många andra länder) kan man ju se cementbilar åka omkring. Ni vet, sådana med en stor cementblandare som snurrar. Cementblandare underlättar ju en del när man ska gjuta golv och sånt. I Manzanales fanns det ingen cementblandare. Så vad gör man då när man vill gjuta golv och sånt? Jo, man blandar för hand.

Först gör man en stor hög med grus, sand och cement.

Sedan blandar man omkring detta. Det är inte så jobbigt. Man gör också en vallgrav runtom. Varför?

Jo, för att nästa steg är att hälla på vatten och blanda (vallgraven hindrar vattnet från att åka ut överallt). DET är jävligt jobbigt. Man blandar och blandar och det blir för tusan aldrig klart (slutar man blanda börjar det klumpa och stelna och det vill man ju inte innan betongen är där den faktiskt ska vara). Man hade tur om man fick tag på en krafse, då kunde man jobba snabbt. Spade gick inte bra.

Sedan ska man fylla och bära in hinkar till huset (de som bestämde att högen skulle ligga 10 meter från öppningen tänkte inte till). Som tur är var vi många så att vi kunde bilda en liten langningskedja (vilket vi kom på efter att alla hade gått fram och tillbaka i en kvart). Hinkar med betong är ganska tunga.

Som ni ser är även denna process ganska annorlunda mot hemma. Ingen laser här inte. Planka och ögonmått är det enda som är bra nog (gammalt guatemalanskt ordspråk).

Jag måste säga att resultatet var förvånansvärt fint och rakt för att ha blivit gjort helt för hand (diy-bloggare kan slänga sig i väggen). Det roligaste var dock när den blandade betongen tog slut när det var en halvmeter kvar av rummet och alla fick panik och fick akutblanda mer. Själv stod jag då bakom huset med tre hinkar betong och skrattade elakt.

 

Manzanales – a Village

Efter helgen i Antigua åkte vi ut till den lilla byn Manzanales där gänget bodde och jobbade med sitt skolprojekt. Manzanales har bara några hundra invånare och ligger precis utanför staden Tecpán. Väldigt annorlunda mot de turistställen som man hade varit på dittills under resan, men minst lika bra.

Byn har bara en huvudväg och egentligen inte någon riktig affär. I det vita huset på bilden finns det dock en kiosk som ägs av kiosktanten, som svenskarna så kreativt kallade henne. Jag vet än idag inte vad hon heter egentligen.

Åker man nerför denna väg kommer man tillslut till Tecpán, dit vi åkte ett par gånger för att köpa mat och fika och sådant kul. Det var en liten minibuss som gick fram och tillbaka hela dagen ifall att man ville åka dit.

Från byn kunde man också se bort till de helvetesvulkaner där vi var och vandrade. Bättre på håll.

Varje morgon vid fem väcktes man av att det kom en hord av motorcyklar åkandes med folk som skulle till jobbet.

Gruppen av svenskar hade spridit ut sig lite i mån av plats hos snälla människor som de fick bo hos. Vi fick inackordera oss hos Victor, som jobbar inom kommunen och var byns huvudrepresentant i skolprojektet, och hans familj bestående av fru och två döttrar. En kväll fick vi sitta och lyssna på hela hans och hans frus livshistoria efter jag frågade hur han blev involverad i projektet. Jag måste sluta ställa frågor av artighet.

Livet här i byn var väldigt primitivt. Vi fyra svenskar som bodde just här delade på ett rum, och i brist på isolering och filtar och det faktum att jag bara hade varit på ställen med minst 25-gradig värme (inga varma kläder i ryggsäcken direkt), fick jag första natten sova i Simons kostym. Ändå kreativ lösning tyckte vi.

Badrum inomhus? Nej nej nej. På baksidan hade de ett tvättställ där man borstade tänderna osv…

…och toaletten fann man bakom ett skynke (är det en godispåse där nedanför månntro?). Toaletten hade ingen spolfunktion så när man skulle spola fick man fylla en hink med vatten och hälla i. Jobbigt när man har magsjuka kan tänkas.

Duscha gjorde jag inte på hela veckan här. Dels i brist på varmvatten och dusch överhuvudtaget, dels på grund av att ingen brydde sig. Att inte duscha på flera månader hade kanske varit lite värre. De förklarade att då och då har de tvagning i en liten kåta där man eldar och får värma vatten. Guatemalanskt spa om man så vill.

Trots den primitiva livsstilen, vilken jag vanligtvis lever ganska långtifrån, hade jag verkligen toppendagar i Manzanales. Inget wifi, inget krav på utseende, ingen trafik och bara bra människor. Det kan vara helt okej det också.

Guatemala – How to Stumble On Volcanoes

Ja, som titeln avslöjar var det då Guatemala som blev nästa mål på resan efter Colombia. Jag visste inte mycket om landet innan, förutom att UD skriver på sin hemsida att man helst inte ska åka dit (challenge accepted så att säga). Det som lockade mig dit var att jag har en kompis från Linköpings Universitet, Simon, som tillsammans med ett gäng svenskar jobbade med ett projekt där de byggde en högstadieskola i en liten guatemalansk by. Om man ändå är på samma sida jorden vill man ju såklart ta chansen att åka dit och kolla läget. Mer om projektet kommer senare.

Första helgen spenderade vi i staden Antigua (dit vi tillslut kom efter att ha suttit och väntat på flygplatsen i nästan tre timmar efter ett missförstånd om var vi faktiskt skulle ses. Tre timmar ätandes peanutbutter cups utan att överväga att ett missförstånd faktiskt hade skett. ”De är säkert fast i trafiken..”)

Denna grupp svenskar hade vid detta laget utvecklat en tendens till att finna nöje i vulkanbestigning (det finns massor av vulkaner i Guatemala. Massor!). Under min Peruvistelse har jag bestigit några berg, så när de föreslog en vulkanbestigning vår andra dag tänkte jag att det kunde väl kanske vara kul. Torrhosta och två månaders uppladdning bestående av solstolar och semesterdiet a la alkohol och ständigt ätande. Man kan ju säga att jag inte tänkte igenom detta beslut.

Efter sju timmars klättring i grus och en dödslängtan så pass att folk fick stoppa mig från att hoppa utför en klippvägg halvvägs upp, kom vi tillslut fram till lägret. Där var det kallt så in i satan och när en guide började föreläsa om hur vi skulle tillaga snabbnudlar var jag nära att säga saker som skulle få honom att hoppa utför klippväggen.

Det är tur att jag är svag för utsikter, för när skymningen kom och vi lite senare fick en stjärnhimmel som tak blev allt bättre. I fjärran såg vi dessutom ett utbrott med lava och allt från en annan vulkan (tacksam att det inte var från våran). Att något så djävulskt farligt kan vara så fint på håll. (Ska skriva till det i personlighetsbeskrivningen på mitt CV).

Att vakna nästa morgon till en sådan här soluppgång kändes också ganska bra. Helt jävla otroligt.

Nerför vulkanen kom vi (garanterat lättare än att gå uppför), och de sista timmarna i Antigua ägnades åt dusch och lite sightseeing (inte i duschen). Här är en kyrka kan man tro.

Fast egentligen var det en katedral som hade blivit förstörd av jordbävningar. Den blev förstörd och förstörd och de byggde upp och byggde upp tills de tillslut insåg att det var ganska mycket slöseri av både tid och energi. Så nu är det bara en stor ruin. Melankoliskt, men så kan det gå i livet ibland när man bara ska ha och ska ha.

Senare samma kväll åkte vi ut till den lilla byn för att bygga lite skola. Det är en helt egen historia det.

Take a Walk on the Wall

Cartagena har då alltså en mur (mer än vad USA har, hehehe). Sista dagen bestämde jag mig för att ta en promenad längs hela muren och tillbaka igen. Varför? Jo, jag har nämligen oturen att resa med folk som blir sjuka hela tiden. Har man själv ett immunförsvar som en Avenger (jag väntar fortfarande på att de ska namnge en superhjälte efter mig) så får man lära sig att roa sig på egen hand. Även om det innebär att man måste gå på en mur.

Sen när man är från Sverige och tar varje möjlighet man kan att jobba på brännan (innan vi får 5 månader av minusgrader och en sol som inte når över trädtopparna) så är det också en bra grej att gå på en mur i två timmar under stekande sol.

I slutet av muren kan man se det stora fortet/slottet Castillo San Felipe de Barajas. Vi gick dit en dag och betalade en satans massa pengar för att se på stenväggar i två timmar. Nejdå, det var helt okej. Man fick gå i gångar och sitta i vakttorn och sånt, vilket är kul. Förutom det var det ganska mediokert motsvarande kostnaden (mvh snåla studenten).

Här är ett monument med torn och höghus i bakgrunden.

Tänk ändå att gå här som vakt för några hundra år sedan och se ut över havet. Men jag hade nog inte velat vara på spanjorernas sida. Eller fransmännens. Jag hade kanske kunnat vara frilansande vakt som egentligen var spion för britterna. Mycket bra.

*Filosofiskt citat om hur historisk mur möter den moderna arkitekturen.*

Hustak.

Hustak och skyskrapor (som från denna vinkeln ser ut som att de lutar farligt mycket. Peab måste ha varit inblandade)

Jag spenderade ju faktiskt mina första fyra år i livet i ett samhälle som tillverkade kanoner, så jag tänker att det skulle varit ganska naturligt för mig att bli förste kanonansvarig på denna mur. ”Råkat” avfyra mot ett av spanjorernas skepp. Sett trä och slamsor flyga överallt. Sen skyllt allt på en missil då jag var långt före min tid inom vapenutveckling. I’m a pretty smooth talker you know.

Precis som Lima har Cartagena en stor väg längs stranden som förstör fina bilder och strandlivet. Jag skulle siktat kanonen mot den.

Det var en fin promenad längs muren, och som syftet ämnade fick jag en ännu bättre bränna och roade mig själv mycket bättre än i umgänget av sjuklingar. Det är synd att jag aldrig fick chansen som förste murväktare. Kanske i nästa liv.

Cartagena, Part 1

Så vi tar upp där jag lämnade er i Cali (vissa människor skulle man ju vilja lämna i Cali) och drar vidare till Colombias karibiska kuststad – Cartagena. I Cartagena finns det små fina gator, amerikanska pensionärer på cruise och varmt hav. Det är relativt dyrt, som turistorter tenderar att vara, och hysteriskt jättevarmt (de har en freakin’ medeltemperatur på 27 grader! Som i Sverige, men plus- istället för minusgrader.).

Staden har, som de flesta städer, olika stadsdelar, vilka skiljer sig väldigt mycket från varandra både i arkitektur, känsla och priser. Något för alla skulle man kunna säga. Första dagarna bodde vi på ett hostel i stadsdelen Getsemaní, vilket är lite som Cartagenas hipsterområde med gatumusikanter och torget Plaza Trinidad där man kan köpa billig öl. Det är säkert nu, men detta område brukade vara hem åt kriminalitet och prostitution. Det var ju synd att det slutade.

Resten av tiden bodde vi innanför muren (de har en mur) i stadskärnan. Förr i tiden var man ingenting om man inte bodde innanför muren. Innanför muren var stället för de coola. Det är därifrån uttrycket ”att vara inne” kommer ifrån. Att man bodde innanför muren och var därmed cool.

Det är väldigt färgglatt och fint innanför muren.

Det finns också många fina torg med uteserveringar och sådant trevligt. Det finns också många otroligt jobbiga försäljare som man måste slå bort som flugor. Jag började bråka med en som skulle sälja mig en hatt. Jag sa att hatten var ful.

Balkonger är bra. Ja.

Ungefär 20 minuters promenad från muren ligger rikemansområdet Bocagrande (det betyder stor mun. Passande). Det ser lite ut som Miami och har en strand. Åker man med en båt utanför staden kan man se denna riktigt snygga skyline (och också fisk). På land ser man övre medelklass-amerikaner. Fisk.

På 1500 och 1600-talet var Cartagena en stad som alla slogs om. Spanjorer (senaste gången som Spanien vann ett krig), holländare, engelsmän och fransmän i en enda stor röra. Brittiska flottan betalade till och med pirater för att försöka ta över staden åt dem (well played). Pirates of the Caribbean är altlså ganska historiskt korrekt, fast kanske utan hemsökta skepp och kaptener med bläckfisk till ansikte. Jag hoppas lite att det fanns.

Så det var lite introduktion till Cartagena. Vad för påfund vi hittade på här får ni veta mer om senare. Jag utlovar palmer, blått hav, stor båt samt Pablo Escobars hus. Läsvärt.

Cali & Transportation Guide 2.0

Efter dagarna bland kyrkor, djävulsstatyer och arkitektur i Quito begav vi oss av på resa mot nästa land – Colombia.

Det där med att ”man får vad man betalar för”, skulle bli en tanke som upprepade sig i huvudet en lång tid framöver. Det skulle bli en lång bussresa, det visste vi, men att ens väntan och tålamod skulle få Tom Hanks situation i Cast Away att framstå som semester i jämförelse, det hade man inte förväntat sig. Vi hade ingen Wilson.

Först var bussen över två timmar försenad. Det kan man förvänta sig. Vi är ändå i Sydamerika. Bussen var trång. Besvikelse, men man kan stå ut. Efter en stund stannade vi för lunch. Alla åt lunch och gick sedan ut till parkeringen. Alla, utom busschaufförerna. De satt lugnt kvar och åt. En timme blev till två. Från parkeringen såg vi kaffekopp efter kaffekopp drickas av bussgubbarna. Glassar åts. När någon tillslut frågade om vi kanske skulle åka snart, blev svaret att ”vi väntar på två passagerare som kommer med taxi. Vi glömde dem på vägen.” Ja men JAAAHAA! Dumt att vi inte kom på det själva! VEM SOM HELST kan ju glömma passagerare på vägen.

Passagerarna kom till sist och vi åkte mot gränsen. På grund av vår lilla…oturliga…försening, kom vi till gränsen vid den värsta tid man kan tänka sig. Den tid då halva Venezuela hade nått fram och ställt sig i kö för att komma in i Ecuador. Okej, fyra timmar i kö kunde vi kanske stå i kö. (Stå. Inte sitta i buss. Man måste stå i kö.) Fyra timmar är helt okej.

Det blev lite längre. SJU OCH EN HALV TIMME stod vi i kö för att KOMMA UT UR Ecuador. Två timmar in bestämde sig min mage för att skapa en ihållande smärta likt den när man slår tån i ett bordsben (väldigt ont). Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Så vid ett på natten vandrade vi till slut över Sydamerikas farligaste gräns (men lugn, jag hade ett förberett, ytterst hållbart tal för att vinna över gerillan ifall de hade kommit). I Colombia var det endast, listen to this, en halvtimmes väntetid för att komma in i landet. Dessutom skrattade vakten åt mina skämt och tyckte om Sverige. Bra där Colombia.

Ungefär 10 timmar senare än planerat klev vi av bussen i vår slutdestination, Cali. Jag var lättad att se att de från hostelet som skulle hämta oss på busstationen inte fortfarande stod där och väntade. Bra omdöme.

Cali ligger i sydvästra Colombia och är den största staden i regionen Cauca Valley. För de som tycker om salsa är detta ansett som salsans huvudstad. Jag tycker inte så mycket om att dansa salsa. Oturligt.

Trots salsastrejk var lite rörelse efter mycket sittande och stående ytterst nödvändigt. Upp till toppen av en hög kulle gick vi. Där fanns det trappor och träd.

Där fanns också en kyrka – Iglesia de San Antonio. Där uppe hade man en fin utsikt av Cali och framförallt området San Antonio (vilket passande sammanträffande) där vi bodde. Det är Calis historiska centrum och har många kaféer och restauranger och sådant bra.

Vi tänkte ta en sväng runt kyrkan. Det gick inte då baksidan av kyrkan var ett kraftverk. Märkligt läge på ett kraftverk kan ju tyckas. Men så är ju katoliker ett ganska så känsloladdat folk.

Från kyrkan gick vi söderut mot parken Loma de Cruz som tydligen skulle vara fin. För att komma dit var man tvungen att gå uppför en djävulstrappa. Kullar och trappor. Tur att man äter och dricker för att kompensera all förbränning.

Uppe i parken fanns det många vimplar.

Det fanns också fina hus med tigrar på. Okej, bara ett hus med tigrar på. Men det var fint.

Fin graffiti är uppenbarligen en grej i Sydamerika. Här står det lite fakta om några personer som jag inte vet vilka de är.

Jag hittade en målning av en elefant som jag tyckte var viktigare. Elefanter är mycket bra.

Efter detta gick vi tillbaka norrut och hittade målningar där också. Detta är inte en riktig bokaffär, det är bara en målning. Det blir man varse om man försöker gå in i affären. Pratar inte från egen erfarenhet.

Promenaden ledde ner till floden som går genom staden, Río Cali (pris för mest kreativa namn). Tydligen brukade Calikartellen hänga därnere under 90-talet (inte i floden, men runtomkring). Nu har det blivit en fin park av området. Det finns en bro med blommor på. Inte så kartellaktigt (även om jag kanske skulle ha övervägt det om jag hade haft ett område för en kartell)

Vid floden finns också den så vackra Iglesia de la Ermita. Den är byggd efter en målning och ser jättestor ut på håll.

Men på nära håll var den inte så stor. En beskrivning som jag ser nu i efterhand inte riktigt framgår på bilderna. Kanske var jag skadad av alla Quitos jättekatedraler. Men den var fin ändå.

Av lite tidsbrist och på råd av de som kan Calis brist på säkerhet höll vi oss mer eller mindre i samma område av staden, men hade trots det några väldigt härliga dagar.

En dag begav vi oss av till Calis Zoo, men det få bli ett annat inlägg. Det fanns krokodiler.

En dag gick vi Calis naturhistoriska museum. Det var inte så stort. En uppstoppad noshörning (det finns inte vilda noshörningar i Colombia) och ett valskelett var höjdpunkter.

En kväll hamnade vi på en lyxrestaurang där man bör ha en tygservett i knät och låtsas som att man kan årgångar på viner. Kan ju vara kul i och för sig. ”The -74?! I asked for the f#%ing -75 you clueless son of a motherless goat! Singing bush!”

En kväll fick jag också chansen att se en fin klasskompis från Linköping som pluggar i Cali denna termin (det efter att vi blev avsläppta av taxin en kilometer från den rätta platsen och fick irra omkring ett bra tag). Alltid trevligt med ett familjärt ansikte. Nej, inte alltid. Mer sällan faktiskt. Men denna gång var det bra.

Så visst finns det saker att se och göra i Cali. Fin stad med mycket historia. Ser man till att (1) taxichaufförer kan sitt jobb och att (2) på restauranger inte sitta rakt i en luftkonditionering som blåser kalluft likt en arktisk storm och som får ens hals att bli lika irriterad som jag blir på dumt folk som amatörfilmar på konserter, då kan en trip hit bli riktigt riktigt bra.

 

Quito and Transportation Guide 1.0

Så efter äventyren och skadorna man gjorde och fick i Máncora, styrde kosan över landgränsen mot mycket farligare och mörkare delar av Sydamerika. *intensiv musik a la Vivaldis Violinkonsert  i G-moll, RV 315*

Nej, jag skojar bara. Ville mest få in min pretentiösa musikkunskap.

Så hur tar man sig då från Peru till Ecuador? Man kan ju göra det lätt och snabbt för sig och ta flyget. Eller så gör man det lite svårare och tidskrävande, men billigare, för sig och tar en buss. Eller så lever man på-rymmen-livet och liftar i bakluckan på en bil och hoppas på det bästa. (Har man sett Goodfellas för många gånger kan denna metod frambringa viss panik.)

Vi tog bussalternativet. Billigare än flyg och så kan man ju se lite av världen medan man är på väg. Från Máncora finns det många bussbolag att välja på och med endast ett kort byte på vägen valde vi att köra direkt till Quito.

Vid denna tidpunkt hade jag blivit bortskämd med de bussbolag som finns i Peru. Nedfällbara  stolar, inkluderade måltider och en egen liten tv-skärm för att se film är ganska standard. Det var inte fallet med bussarna där Ecuador var inblandat. Resan inkluderade 22 timmar av ingen mat, stolar gjorda för människor med maxlängd 1.50,(exkluderande mot turister), nackspärr, samt en gränskontroll som först inte ville släppa ut mig från Peru (tror inte att de hade frågat de peruaner jag känner om vad de tyckte om saken) för att de inte kände igen mitt visum. Kanske kan tyckas att just det inte var bussbolagets fel, men nu väljer jag att skylla på dem. Och Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Det mest bisarra var dock att de inte hade toapapper på bussen, troligtvis av den anledning att de inte vill att folk ska göra, utan att vara för illustrativ, nummer 2 på bussen. Så uppenbarligen är tjejer som råkar ha mens just den dagen bannade. Eller om man är dålig i magen får hela bussen stå ut med ens eventuellt misslyckande försök att hålla saker inne. Överlevnadsexpert som jag är hann jag vid bussbytet ta ur ett par strumpor ur väskan i händelse av ofred. Såväl jag som ni, som hade behövt läsa om det, kan skatta oss lyckliga att jag ej behövde använda strumporna.

Vid denna tidpunkt var det en tröst att detta troligtvis skulle bli den värsta bussresan på semestern. Naivt.  ”Man får vad man betalar för” har blivit min nya motivation till att kanske skaffa mig en karriär. Också för att man med mycket pengar inte behöver vara så speciellt trevlig för att få vänner.

Fram till Quito kom vi iallafall. Trötta och hungriga men de hade både sängar och mat här. Jag tror jag fällde en tår när jag fick veta att kvällens middag på hostelet var lasagne. Jag älskar lasagne. Alla älskar lasagne. En rejäl shout out till Secret Garden Hostel som förutom god mat (frukosten är bättre än de flesta hostels frukostar tillsammans) dessutom har en otroligt fin utsikt av staden.

Jag visste nästan inte någonting om Quito innan jag kom dit förutom att det är huvudstaden i Ecuador och ligger på nästan 3000 meters höjd. Jag blev väldigt positivt överraskad av hur fin staden var. Man kan ju tycka att spanjorerna var lite kaxiga (och också riktiga assholes) när de rev halva staden och byggde så som de ville ha den, men arkitektur kunde de. Quitos historiska center är till och med utsett till ett världsarv. Bara en sådan sak.

Spanjorerna tyckte också om kyrkor. I Quito finns det kyrkor och katedraler överallt. Jag tror att någon arkitekt fick lite hybris.

I fotot ovan är Quitos Plaza Grande, vilket är mest fullt med gamla gubbar som inte har så mycket för sig. Där finns också en kyrka.

Här är en annan kyrka. Jag vet inte vad den heter men den för en del oväsen.

Här är en kyrka med guldport.

Här är den största kyrkan, Basílica del Voto Nacional. Basílica blir tyvärr inte basilisk på svenska.

I arkitekturen finns det ödlor och alligatorer som hänger och ser farliga ut. Jesus kan kanske ha klivit på alligatorer när det såg ut som att han gick på vatten. Badass.

Förutom kyrkor och sånt har Quito även en staty av en ”madonna med vingar” (jag ser inte hur det skiljer sig från en ängel) som står på kullen, El Panecillo. Från håll tycker jag att det ser ut som en djävul. Första dagen frågade jag en person varför de har en staty av djävulen. Som tur är visade sig den personen varken vara katolik eller från Ecuador. Om jag skulle välja skulle jag nog föredra djävulen som väktare. Han skulle vara stolt över mina insatser såhär långt.

En dag gick vi långt så in i attans för att se en marknad som bara hade helt värdelösa saker. Men vägen dit var fin.

På det här torget fanns en mimare som var för dramatisk för sin föreställnings bästa. Jag gissar att han antingen skulle spela ut inre smärta eller så hade han faktiskt precis klämt fingret i en bildörr. Det bästa var att han hade en saxofonist bredvid sig som försökte spela med i dramatiken. Undrar om han gör så med alla han ser klämma fingret i en bildörr. ”Soundtrack till din smärta – ett album, nu på Spotify.”

På ett hus fanns en bild på några roliga gubbar. Säkert från den koloniala tiden.

En liten kyrkbild får avsluta detta inlägg om Quito. Kyrkor, väldigt fin arkitektur och en djävul är ju något man måste se. För de som stannar längre än vad jag gjorde kan man också göra dagsturer till vulkaner, ekvatorn och gigantiska marknader. Blir det vägarna förbi Ecuador i framtiden blir det definitivt en längre vistelse. Med flyg.