Huaraz 3.0

Dagen efter helvetesklättringen vaknade vi upp nere i dalen. Det är något visst med att gå ut ur tältet och vara vid foten av berg på över 6000 meter.

Speciellt om ett av dessa berg är Artesonraju som också är det freakin’ berget i Paramount-loggan!!! (Några spekulerar om att det finns ett berg i Utah som tydligen också är väldigt likt men de har fel.) Väldigt starstrucked! Paramount är mycket bra, förutom att man vid introduktionen av loggan tror att ljudet är av eller för lågt innan man minns att de inte har någon jingel för deras logga. Inte samma trumpetraket som 20th Century.

Anywho, från denna vinkel kan man inte riktigt se liknelsen.

Men om jag hade stått på den här sidan hade det varit lite tydligare. Dock kan man inte låta bli att undra hur grundaren valde just detta berg. Vaknade han upp en dag och tänkte ”Nu jäklar ska jag till Anderna och leta berg!” och vandrade sedan omkring på 5000 meters höjd för att hitta det perfekta berget. Dedikerat.

Vi skulle också vandra omkring på hög höjd idag då vi skulle klättra upp till en lagun bland bergen.

Mina fantasier om att vara som Indiana Jones på uppdrag hade nu tydligen övertygat mig på riktigt. Eller så har min kropp en anpassning till bergen som deg har till mera deg. Oavsett vilket; jag var som ena mästervandrare denna dag. Jag gick snabbare än allihop och riktigt flög uppför branten bland vildhästar och vildmark. Att jag är extrem tävlingsmänniska och att ligga i täten är mitt mentala ecstasy kan kanske, möjligen, eventuellt också ha påverkat denna oförklarliga energinivå.

Jag tror nog ändå på anpassningsbar Indiana Jones.

Men först upp var jag (woohooo!). Jag hade en av hundarna som sällskap men jag kan säga att han skulle aldrig orkat utan mitt pushande.

Oj vad stolt jag är på den bilden (för nu hade de andra kommit dit och jag kunde med nonchalant blygsamhet skryta över min seger över dom alla). Om ni undrar över min förfärligt fula huvudbonad (för varför skulle ni inte tänka på vad jag har på huvudet) kan jag förklara att jag bar min scarf så för att inte bli solbränd i hårbottnen. Jag lärde mig den hår-da vägen i Red Valley. Mer om det en annan gång.

Laguner är verkligen så fina och fridfulla som de ser ut att vara. Våra guider berättade att glaciären i bakgrunden täckte nästan hela bergsväggen för 7-8 år sedan. Att det är mycket varmare nu märkte vi också på alla antal laviner som vi hörde mullra i bergen under denna helg. Sådant är inte bra.

Som tur är har vi än så länge mycket natur kvar att njuta av, vilket var vår huvudsakliga aktivitet under denna helg.

Så bar det av ner till dalen igen och den fortsatta vandringen nerför bergen och mot slutet av vår resa. Stay tuned.

Huaraz 2.0

Andra dagen blev vi väckta standardtiden 05:00. Ingen drömtid som ni ser på bilden.

Idag skulle vi gå lika mycket uppför som försäljningen av jordgubbar på midsommar och utdelningar i cannabisaktier. Väldigt mycket uppför alltså. Halvvägs upp såg det ju till synes bra ut. Det utan varken jordgubbar eller cannabis.

Det blev desto jobbigare. Under de sista 200 meterna av stigningen var det som att andas genom ett sugrör, och då är jag varken rökare eller hade sådan värst dålig kondition på den tiden (då när jag sprang tre dagar i veckan och innan en semester på tre månader kom och tog bort all grundkondition jag någonsin hade).

Anledningen var att vi var på freakin’ 4700 meters höjd. Där finns det inte så mycket syre, framförallt inte så mycket man vill ha när man vandrar uppåt.

Lidandet var dock ganska kortvarigt. Se så glada vi var när vi kom upp. Olivia försöker till och med att sno med sig skylten.

Jenny var höjdsjuk och fick ta häst (det är inte en häst på bilden). Vissa gör vad som helst för att ta den lätta vägen.

Häst eller inte (det där är inte heller en häst), det var väldigt fint däruppe.

När vi alla var uppe ville de flesta sova lite (att man frivilligt skyler ögonen från en sådan utsikt är bra dumt). Jag som ogillar att ta naps mitt på dagen (låt hatet flöda) och som efter den hårda klättringen var i min egna lilla värld där jag låtsades vara en student som visade sig ha omänskliga krafter och därmed blev ivägskickad av en organisation för att tillsammans med åsnan genomföra ett mission att uppe i Anderna hitta en energikälla före regeringen (som bara skulle använda denna för kärnvapen och utpressning), valde att inte sova.

Jag genomförde en livsfarlig klättring dit upp (oklart hur detta skulle hjälpa mig och åsnan i vårt uppdrag).

Superman-posen gör sig alltid.

Sen kom Olivia också dit upp och jag fick avbryta uppdraget. Inga dödliga civila får vara med.

Efter livsfarlig klättring och vilande gick vi vidare. Denna gång nedåt till vår stora glädje.

Ner till en liten fin, blå lagun.

Längre ner i dalen började det regna som attans. Att gå nedför klippor är inte ultimat när det blir halt. (rim-cred)

Regnig dal med en skånsk pose. Här är jag med mina två backup singers.

Vandringen och regnet fortsatte längs dalen fram till lägerplatsen för kvällen. Kan säga att vi alla sov väldigt djupt den natten. Det kanske var därför dag 3 blev så bra. Den bästa dagen. Stay tuned.

Huaraz 1.0

Nu kommer här en serie i flera delar som jag väljer att kalla Huaraz-serien av den anledning att den handlar om Huaraz. Vad är då detta Huaraz kan ju då en icke-kunnig inom Perus geografi tänka. Jo, det är en stad och provins i Andernas hjärta som lockar många hajkare och trekkare varje år. Och så mig då.

Då Huaraz ligger mitt i Anderna och på en hög höjd finns det många såhär fina och blå laguner.

Och glaciärer.

Och berg. Massor av höga berg.

Jag hamnade här en långhelg i oktober tillsammans med ett litet gäng på tre belgare och en tysk från universitetet. Vi valde att göra en fyradagars-trek på Santa Cruz--leden med den fantastiska agenturen Caleb Expeditions, där vi hamnade i en grupp med ett gäng israeler och tre mexikaner (varav en hade bott i DC i 10 år. Hepp!). Mångfaldsprogrammet jublar.

Förresten gick min telefon sönder första dagen på denna resa, så ni har turen att för en gångs skull få lite decent bilder från mina vänners systemkameror och Go Pros. Dessutom kändes det lite extra äventyrligt att vara mitt uppe i Anderna utan någon som helst kontakt med omvärlden. Se mig gärna som Indiana Jones utan hatten och Harrison Fords good looks.

Med på vägen hade vi ett gäng åsnor och hästar för assistans och ett gäng vilda hundar som bara hängde med på trekken för skojs skull. Då jag var den enda som lekte och gosade med hundarna (vadå rabies? Människor kan vara rabies.) blev jag deras favorit. Omtyckt som omtyckt.

Kokavatten samt vandringsstav i hand och väldigt redo. Denna pose har jag i övrigt fått från min skånska kompis Lajna (oförklarlig twist på Karolina). Ni kan komma att se den en del.

Första dagen när alla fortfarande var friska och glada. Hälften av gruppen fick höjdsjuka andra dagen. Inte jag. Jag hade kokavatten och fungerande immunförsvar.

Denna dag gick vi en del uppför. Lite bränn i benen men fortfarande väl fungerande andning.

Lite glaciärer.

En israeler som springer.

Trots att det var mycket bergsbestigning och vildmarksliv osv. hade vi ändå en relativt lyxig tillvaro här uppe på berget. Åsnor och hästar som bar tält och sovsäckar och guider som hjälpte till att sätta upp och ta ner tält.

Vi hade till och med en kock som lagade all mat åt oss. Han gav oss popcorn som förrätt. Lyx.

En av våra guider var Yanina som var jättesöt och som vi spelade kort med varje kväll. För mig var hon även förste konversationssällskap på vandringen (de andra sackade lätt efter elitvandrare som oss).

Det var början på helgen av äventyr med detta gäng på Santa Cruz-leden. En vandring som skulle visa sig vara fantastisk med en hint av djävulskap. Precis mina kriterier för framgång. Stay tuned.

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

Manzanales – a Village

Efter helgen i Antigua åkte vi ut till den lilla byn Manzanales där gänget bodde och jobbade med sitt skolprojekt. Manzanales har bara några hundra invånare och ligger precis utanför staden Tecpán. Väldigt annorlunda mot de turistställen som man hade varit på dittills under resan, men minst lika bra.

Byn har bara en huvudväg och egentligen inte någon riktig affär. I det vita huset på bilden finns det dock en kiosk som ägs av kiosktanten, som svenskarna så kreativt kallade henne. Jag vet än idag inte vad hon heter egentligen.

Åker man nerför denna väg kommer man tillslut till Tecpán, dit vi åkte ett par gånger för att köpa mat och fika och sådant kul. Det var en liten minibuss som gick fram och tillbaka hela dagen ifall att man ville åka dit.

Från byn kunde man också se bort till de helvetesvulkaner där vi var och vandrade. Bättre på håll.

Varje morgon vid fem väcktes man av att det kom en hord av motorcyklar åkandes med folk som skulle till jobbet.

Gruppen av svenskar hade spridit ut sig lite i mån av plats hos snälla människor som de fick bo hos. Vi fick inackordera oss hos Victor, som jobbar inom kommunen och var byns huvudrepresentant i skolprojektet, och hans familj bestående av fru och två döttrar. En kväll fick vi sitta och lyssna på hela hans och hans frus livshistoria efter jag frågade hur han blev involverad i projektet. Jag måste sluta ställa frågor av artighet.

Livet här i byn var väldigt primitivt. Vi fyra svenskar som bodde just här delade på ett rum, och i brist på isolering och filtar och det faktum att jag bara hade varit på ställen med minst 25-gradig värme (inga varma kläder i ryggsäcken direkt), fick jag första natten sova i Simons kostym. Ändå kreativ lösning tyckte vi.

Badrum inomhus? Nej nej nej. På baksidan hade de ett tvättställ där man borstade tänderna osv…

…och toaletten fann man bakom ett skynke (är det en godispåse där nedanför månntro?). Toaletten hade ingen spolfunktion så när man skulle spola fick man fylla en hink med vatten och hälla i. Jobbigt när man har magsjuka kan tänkas.

Duscha gjorde jag inte på hela veckan här. Dels i brist på varmvatten och dusch överhuvudtaget, dels på grund av att ingen brydde sig. Att inte duscha på flera månader hade kanske varit lite värre. De förklarade att då och då har de tvagning i en liten kåta där man eldar och får värma vatten. Guatemalanskt spa om man så vill.

Trots den primitiva livsstilen, vilken jag vanligtvis lever ganska långtifrån, hade jag verkligen toppendagar i Manzanales. Inget wifi, inget krav på utseende, ingen trafik och bara bra människor. Det kan vara helt okej det också.

New York Snapshots – del 2

Här kommer då några fler höjdpunkter från min och Emmas vecka i New York. IMG_2769 Så attans tusan god pasta med pilgrimsmusslor på en liten fantastiskt fransk restaurang där servitören hade största mysfarbrorfaktorn. IMG_2777 Massor av tid i provrum på Fifth Avenue.IMG_2775Lagom till Fashion Week har höstmodet, där svart och vitt (till min stora glädje) är de väsentliga färgerna, tagit över staden. Känns dock lite skumt att prova stickade tröjor när det är över 30 grader utomhus.IMG_2779 Lunch från det fantastiska lilla cafét Olive’s i Soho. Surdegsbaguette med grillad shiitake, soltorkade tomater, ruccola och ricottaost. Lovely!IMG_2781Sista dagen fick vi se Manhattan från ett helt annat perspektiv, nämligen det från Brooklyn Bridge. Gå hela vägen och man kan även se Frihetsgudinnan runt hörnet.