Vi Är Svenska Fans

Mycket fotboll nu. Men det är ju så passande just under fotbolls-VM.

Idag spelade Sverige sin första match, som i peruansk tid började klockan 7 på morgonen. Men när det är fotboll spelar det ingen roll vilken tid på dygnet man kollar. En kaffe och en brownie och en alldeles för hög puls i 90 minuter gör att man blir pigg ganska fort.

Jag misstänker att ganska många svenskar kände såhär när domaren äntligen blåste av matchen. Så satans skönt med en vinst (också speciellt tråkigt att ha tre poäng när Tyskland har noll), speciellt då jag hade fasat den här matchen då vi historiskt är smått instabila mot sämre lag (”Vi behövde Zlatan…mot Färöarna!”).

Lär vi oss göra mål på andra chanser än från straffpunkten kan detta mästerskap till och med bli över förväntan. Ingen jinx i övrigt.

Jag måste även ge väldigt mycket cred till de svenska fansen som var på plats. Som man hör ständigt genom matchen, som utgör den gula väggen på läktaren, och som traditionsenligt nästan sjöng av sig stämbanden i sista raden av nationalsången. Det är som att varje stel svensk bär på en liten glad, patriotisk tornado djupt inuti som bara kan lockas fram av en landskamp. Väldigt fint tycker jag.

Let the Games Begin

Så, nu har vi haft alldeles för bra kvalitetsbilder ett tag här på bloggen. Tillbaka till 2 megapixel och bilder som kan få varje amatörfotograf att vilja ta livet av sig.

Anywho.. Det kan ju inte ha undgått så många att VM har börjat. Woohooo!! Jag älskar VM- och EM-somrar. Alla är så glada och klär sig i blått och gult och dricker öl och umgås.

Nu är ju jag i Peru så just blått och gult är det lite brist på. Men denna VM-hysteri de har här är det nog få länder som kan mäta sig med. Detta är som sagt Perus första VM på 36 år. Man kan ju förstå att de tar chansen att ta del av festen när de kan.

Idag spelade Peru sin första match i detta VM. Matchen gick mot inga mindre än vår lilla granne i söder, Danmark. Trots skandinaviskt systerskap skulle jag hellre slåss mot en grävling än att ta på mig en dansk tröja, så jag valde att utseendemässigt stötta Peru denna dag.

Det är fantastiskt hur en så pass hysterisk stad som Lima kan bli en spökstad så fort det vankas fotboll. Inga bilar ute på gatorna och Parque Kennedy var helt avstängd för trafik då de hade satt upp en storbildsskärm på vägen.

Tystnaden och lugnet varade inte så länge, och det blev plötsligt uppenbart var hela staden befann sig. För där kom de tågandes med bengaler och trummor och flaggor mot storbildsskärmen. Lite som när de öppnar grindarna till sommarens första Allsång på Skansen.

I detta läge undrar man lite vad som hade hänt om man hade kommit där framför klungan med dansk utstyrsel, en Carlsberg i handen och en riktig bergsprängarhögtalare spelandes Vi er røde Vi er hvide. Tiananmen Square goes fotboll.

Jag och Melissa stod mitt i den där folkmassan framför storbildsskärmen ett tag, men gick ganska snart till en pub och kollade istället. (Jag känner mig lätt obekväm på platser där jag vet att jag inte snabbt kan flytta på mig om typ en meteorit plötsligt skulle komma flygandes).

Så – spoiler alert – Danmark vann då över Peru med 1-0. Ett rum fyllt med peruaner har aldrig varit så tyst som när Danmark gjorde mål.

Vad jag än må ha sagt till mina vänner efter matchen kan jag dock erkänna att jag inte är jätteledsen att Danmark vann. Visst, det hade varit fantastiskt kul om Peru vann men ärligt talat behövde de komma ner på jorden lite. 36 år people. 36 år!! Alla kan inte vara Golden Knights. De måste lära sig att VM är tufft (om man inte är Ryssland och köper till sig en grupp så tillfredsställande att ryska heroinmissbrukare bara kan kolla på den ett tag när de känner behovet komma.)

Den dagen Peru möter Frankrike däremot, då kommer jag stå längst fram i den satans paraden. Skulle Peru vinna då kommer jag vara så full av tillfredsställelse och lycka att även jag kan lägga ner heroinet på heltid.

An American Dream She Was

Förra terminen träffade jag Lindsey. Hon kommer från Saint Louis, Missouri, och vi träffades på så sätt att hon också var en utbytesstudent på Pacífico förra terminen. Hon var en sådan som det efter bara några minuters konversation kändes som att jag hade känt hela livet. Det sade ‘klick’, som de säger. Dessutom har hon svenskt påbrå, vilket nästan blev en smula obehagligt när vi upptäckte att hennes farmors svenska efternamn var samma som min mormors pappas efternamn. Endast en otroligt stark kemi mellan två främlingar eller samma blod i ådrorna? Det tåls att utredas.

Oavsett var det lite extra melankoliskt när just hon lämnade Lima i december (de andra strövarna till utbytesstudenter var det skönt att bli av med). MEN häromveckan var hon tillbaka i Lima. Woohoo!

Hon hade med sig sin kompis Sarah, som är lika söt som hon ser ut. Bra betyg på Lindseys val av vänner (jag är ju hennes vän för tusan). I övrigt skulle jag gärna trassla ihop deras hår med varandra. Skulle aldrig gå att reda ut då man inte skulle se någon skillnad på färg eller textur. Roligt.

Då vi endast hade tid att träffas en kväll under de få dagar de var i Lima, gjorde vi det bästa av det. Nedan följer ett litet collage av eskalerande kväll sponsrat av Loki Lima. Mycket av oss utlovas.

Ett halvår på olika kontinenter men allting är sig likt när man möts igen. Sådan vänskap är bra. Och nu har jag tydligen permanent boende ordnat i Saint Louis. Vad jag ska göra där är ju en annan fråga. Spännande.

Huaraz 4.0

Fjärde och sista soluppgången på denna vandring. Några hundra meter närmare havsnivå och längre ner skulle vi.

Efter några dagar delvis bestående av några kraftiga stigningar var vi ganska glada att höra att vi ”bara skulle gå nedåt” idag. Med de orden tänker man gärna att stigen är som amerikanska motorvägar som inte anpassar sig efter landet utan skär genom berg och skogar och allt i dess väg för att vägen ska bli så enkel och rak som möjligt. Men inget land of the free här inte (om de ändå ska lägga sig i resten av världen kan väl jänkarna ändå klaga på stigarna i Anderna och göra lite nytta). Tio minuter gick vi för att sedan höra en tung suck genom gruppen när stigen gick upp en bit på bergsväggen.

För de utan stolthet (le på du, Laetitia) fanns hästar man kunde rida på när det blev jobbigt.

På vissa ställen såg vi kor. Dåligt ställe för att beta ser det ut som.

Dalen som vi gick i hade varit mycket grönare och med fler växter, men efter en jättelavin som började vid Paramount-berget och rasade på i flera kilometer ser dalen nu ut som botten på en uttorkad flod. Det är en stor lavin det.

Det blev grönare och grönare ju längre ner vi kom, så trots en del intervaller märktes det att vi inte var på alltför hög höjd längre. Det blev också mycket varmare. Min fula huvudbonad var allt inte så dum att ha i detta solljus. Jag bar också ganska mycket solkräm under denna resa vilket vissa av mina vänner inte var så noga med. Några ansikten såg ut att ha en stark support för Danmark efter dessa fyra dagar.

Efter ett par timmar såg vi till sist en utsikt framför oss och bergen på sidorna försvann.

Lite senare, efter en ganska så brant nedstigning längs floden, nådde vi till sist slutet på vår resa. Tillbaka till civilisation och välbehövliga duschar. Då mobiltäckning också kom tillbaka kunde vi äntligen bevisa för Laetitia att Michael Schumacher inte är död – en fråga som hade splittrat vår grupp hela helgen efter att vi lekte ”Vem där?” första dagen.

Anywho, trots att jag inte är en vandringsmänniska måste jag säga att detta var en av mina mest givande och finaste resmål under detta år. Det är något mäktigt med berg och att känna att man kan utmana sig själv (om det inte är uppför en djävulsvulkan i Guatemala). Men mest rekommenderar jag det för vad man får se. Bra utsikter ger mycket.

Huaraz 3.0

Dagen efter helvetesklättringen vaknade vi upp nere i dalen. Det är något visst med att gå ut ur tältet och vara vid foten av berg på över 6000 meter.

Speciellt om ett av dessa berg är Artesonraju som också är det freakin’ berget i Paramount-loggan!!! (Några spekulerar om att det finns ett berg i Utah som tydligen också är väldigt likt men de har fel.) Väldigt starstrucked! Paramount är mycket bra, förutom att man vid introduktionen av loggan tror att ljudet är av eller för lågt innan man minns att de inte har någon jingel för deras logga. Inte samma trumpetraket som 20th Century.

Anywho, från denna vinkel kan man inte riktigt se liknelsen.

Men om jag hade stått på den här sidan hade det varit lite tydligare. Dock kan man inte låta bli att undra hur grundaren valde just detta berg. Vaknade han upp en dag och tänkte ”Nu jäklar ska jag till Anderna och leta berg!” och vandrade sedan omkring på 5000 meters höjd för att hitta det perfekta berget. Dedikerat.

Vi skulle också vandra omkring på hög höjd idag då vi skulle klättra upp till en lagun bland bergen.

Mina fantasier om att vara som Indiana Jones på uppdrag hade nu tydligen övertygat mig på riktigt. Eller så har min kropp en anpassning till bergen som deg har till mera deg. Oavsett vilket; jag var som ena mästervandrare denna dag. Jag gick snabbare än allihop och riktigt flög uppför branten bland vildhästar och vildmark. Att jag är extrem tävlingsmänniska och att ligga i täten är mitt mentala ecstasy kan kanske, möjligen, eventuellt också ha påverkat denna oförklarliga energinivå.

Jag tror nog ändå på anpassningsbar Indiana Jones.

Men först upp var jag (woohooo!). Jag hade en av hundarna som sällskap men jag kan säga att han skulle aldrig orkat utan mitt pushande.

Oj vad stolt jag är på den bilden (för nu hade de andra kommit dit och jag kunde med nonchalant blygsamhet skryta över min seger över dom alla). Om ni undrar över min förfärligt fula huvudbonad (för varför skulle ni inte tänka på vad jag har på huvudet) kan jag förklara att jag bar min scarf så för att inte bli solbränd i hårbottnen. Jag lärde mig den hår-da vägen i Red Valley. Mer om det en annan gång.

Laguner är verkligen så fina och fridfulla som de ser ut att vara. Våra guider berättade att glaciären i bakgrunden täckte nästan hela bergsväggen för 7-8 år sedan. Att det är mycket varmare nu märkte vi också på alla antal laviner som vi hörde mullra i bergen under denna helg. Sådant är inte bra.

Som tur är har vi än så länge mycket natur kvar att njuta av, vilket var vår huvudsakliga aktivitet under denna helg.

Så bar det av ner till dalen igen och den fortsatta vandringen nerför bergen och mot slutet av vår resa. Stay tuned.

Huaraz 2.0

Andra dagen blev vi väckta standardtiden 05:00. Ingen drömtid som ni ser på bilden.

Idag skulle vi gå lika mycket uppför som försäljningen av jordgubbar på midsommar och utdelningar i cannabisaktier. Väldigt mycket uppför alltså. Halvvägs upp såg det ju till synes bra ut. Det utan varken jordgubbar eller cannabis.

Det blev desto jobbigare. Under de sista 200 meterna av stigningen var det som att andas genom ett sugrör, och då är jag varken rökare eller hade sådan värst dålig kondition på den tiden (då när jag sprang tre dagar i veckan och innan en semester på tre månader kom och tog bort all grundkondition jag någonsin hade).

Anledningen var att vi var på freakin’ 4700 meters höjd. Där finns det inte så mycket syre, framförallt inte så mycket man vill ha när man vandrar uppåt.

Lidandet var dock ganska kortvarigt. Se så glada vi var när vi kom upp. Olivia försöker till och med att sno med sig skylten.

Jenny var höjdsjuk och fick ta häst (det är inte en häst på bilden). Vissa gör vad som helst för att ta den lätta vägen.

Häst eller inte (det där är inte heller en häst), det var väldigt fint däruppe.

När vi alla var uppe ville de flesta sova lite (att man frivilligt skyler ögonen från en sådan utsikt är bra dumt). Jag som ogillar att ta naps mitt på dagen (låt hatet flöda) och som efter den hårda klättringen var i min egna lilla värld där jag låtsades vara en student som visade sig ha omänskliga krafter och därmed blev ivägskickad av en organisation för att tillsammans med åsnan genomföra ett mission att uppe i Anderna hitta en energikälla före regeringen (som bara skulle använda denna för kärnvapen och utpressning), valde att inte sova.

Jag genomförde en livsfarlig klättring dit upp (oklart hur detta skulle hjälpa mig och åsnan i vårt uppdrag).

Superman-posen gör sig alltid.

Sen kom Olivia också dit upp och jag fick avbryta uppdraget. Inga dödliga civila får vara med.

Efter livsfarlig klättring och vilande gick vi vidare. Denna gång nedåt till vår stora glädje.

Ner till en liten fin, blå lagun.

Längre ner i dalen började det regna som attans. Att gå nedför klippor är inte ultimat när det blir halt. (rim-cred)

Regnig dal med en skånsk pose. Här är jag med mina två backup singers.

Vandringen och regnet fortsatte längs dalen fram till lägerplatsen för kvällen. Kan säga att vi alla sov väldigt djupt den natten. Det kanske var därför dag 3 blev så bra. Den bästa dagen. Stay tuned.

Huaraz 1.0

Nu kommer här en serie i flera delar som jag väljer att kalla Huaraz-serien av den anledning att den handlar om Huaraz. Vad är då detta Huaraz kan ju då en icke-kunnig inom Perus geografi tänka. Jo, det är en stad och provins i Andernas hjärta som lockar många hajkare och trekkare varje år. Och så mig då.

Då Huaraz ligger mitt i Anderna och på en hög höjd finns det många såhär fina och blå laguner.

Och glaciärer.

Och berg. Massor av höga berg.

Jag hamnade här en långhelg i oktober tillsammans med ett litet gäng på tre belgare och en tysk från universitetet. Vi valde att göra en fyradagars-trek på Santa Cruz--leden med den fantastiska agenturen Caleb Expeditions, där vi hamnade i en grupp med ett gäng israeler och tre mexikaner (varav en hade bott i DC i 10 år. Hepp!). Mångfaldsprogrammet jublar.

Förresten gick min telefon sönder första dagen på denna resa, så ni har turen att för en gångs skull få lite decent bilder från mina vänners systemkameror och Go Pros. Dessutom kändes det lite extra äventyrligt att vara mitt uppe i Anderna utan någon som helst kontakt med omvärlden. Se mig gärna som Indiana Jones utan hatten och Harrison Fords good looks.

Med på vägen hade vi ett gäng åsnor och hästar för assistans och ett gäng vilda hundar som bara hängde med på trekken för skojs skull. Då jag var den enda som lekte och gosade med hundarna (vadå rabies? Människor kan vara rabies.) blev jag deras favorit. Omtyckt som omtyckt.

Kokavatten samt vandringsstav i hand och väldigt redo. Denna pose har jag i övrigt fått från min skånska kompis Lajna (oförklarlig twist på Karolina). Ni kan komma att se den en del.

Första dagen när alla fortfarande var friska och glada. Hälften av gruppen fick höjdsjuka andra dagen. Inte jag. Jag hade kokavatten och fungerande immunförsvar.

Denna dag gick vi en del uppför. Lite bränn i benen men fortfarande väl fungerande andning.

Lite glaciärer.

En israeler som springer.

Trots att det var mycket bergsbestigning och vildmarksliv osv. hade vi ändå en relativt lyxig tillvaro här uppe på berget. Åsnor och hästar som bar tält och sovsäckar och guider som hjälpte till att sätta upp och ta ner tält.

Vi hade till och med en kock som lagade all mat åt oss. Han gav oss popcorn som förrätt. Lyx.

En av våra guider var Yanina som var jättesöt och som vi spelade kort med varje kväll. För mig var hon även förste konversationssällskap på vandringen (de andra sackade lätt efter elitvandrare som oss).

Det var början på helgen av äventyr med detta gäng på Santa Cruz-leden. En vandring som skulle visa sig vara fantastisk med en hint av djävulskap. Precis mina kriterier för framgång. Stay tuned.

Sunday Eating

Igår var det söndag. Vad gör man på en söndag? Man äter goda saker. Jag bidrog till denna filosofi genom att, efter ett mycket mysigt samtal med min kära mami på Mors Dag (prayers för alla som glömde ringa sin mamma), beställa pizza.

Ni vet när man beställer mat på en hemsida och de precis innan betalning frågar om man vill lägga till något av de deliciösa alternativ som de visar mycket lockande bilder av (de gör detta på självservice-skärmarna på Max och McDonalds också. Livsfarligt.). Jag har en tendens att falla alltför lätt för dessa lockelser. Men då det är söndag och man ska äta goda saker så är några extra chicken wings ganska legitimt ändå. Varning varning för Pizza Hut’s chicken wings. Så attans gott.

Dessutom var jag ut lördag natt, vilket man också kan använda som en bra anledning då mat är en återställning av hälsan efter en utekväll. Dock må jag erkänna att jag åkte hem relativt tidigt och relativt nykter då festhumöret inte var på topp. När man är på en klubb och stör sig på att det är andra människor där, då är det dags att åka hem eller det kan bli en jobbig kväll för samtliga.

Jag måste säga att Limas uteliv har tappat de senaste månaderna. Detta håller inte. Jag borde ringa alla managers och skälla på dem. Fortsättning följer.

Då jag inte var bakis igår till följd av min irritation på andra människor, kunde jag vara så pass produktiv att jag gick och handlade jordnötssmör! Det är satans dyrt här (de kanske har brist på jordnötter alt brist på de som vill skala jordnötter. Det kan vara ganska så knepigt), och jag har därför avstått från denna lyx. Men idag kände jag att investera. Elvismackor för hela slanten! (Dubbelhaka och salivtunga visar min entusiasm.)

Detta var ett konstigt inlägg. Men så är man ju inte helt okonstig heller. Man är som en vandrande konstutställning. Please don’t sue me.

Wandering Off to a Cafe with a Notebook

Jag är en riktig sucker för kaféer. Dels för att jag lever för att dricka kaffe och fika. Dels för att de är en sådan bra kontrast till universitetsmiljöer där jag annars hänger en del. I brist på studieplatser på Pacífico förutom biblioteket (det är för mycket press i biblioteket), är därför kaféer mitt go-to de få gånger jag faktiskt pluggar.

I området där jag bor finns det en hel del små kaféer varav alla har en egen liten touch. Mitt senaste fynd är ett som heter La Verde. 

De har tre rum. Ett där man fikar, ett där de har en liten butik, och ett tredje där de bakar allting gott. Det känns lite som att komma in till ett orangerikafé på den södermanländska landsbygden a la Saltå Kvarn.

Man får kaffe i koppar som man skulle kunna hitta hemma hos sin mormor. Dock har min mormor finare koppar med blommor på. Mormor snålar inte på stil hon inte.

Man kan också beställa in presskaffe. Dock har de inte mycket kaffe i där. Som svensk är det en riktig kamp att försöka hitta bra kaffe utomlands. Terapimaterial deluxe.

Turligt nog har de fler saker på menyn än svart presskaffe. Sallad till exempel. Sallad är inte alltid kul. Då kan man beställa mackor, eller cheesecake, eller kakor…

*Ansvarig utgivare har lämnat byggnaden för matjakt.”

Sounds Like a Group of Militant Vegetarians

Jag hade en gång en lite dålig fylla där tacos var inblandat. Utan vidare beskrivning av den händelsen, har jag sedan den dagen inte riktigt varit ett hängivet fan av tacomiddagar (och där påbörjades en svensk utredning om landsförräderi). Trots att det är över två år sedan, och jag skulle idag säkert kunna äta vanlig tacos utan några problem, kan jag inte säga att jag har känt någon livsförändrande saknad över denna närapå svenska nationalrätt. Därmed är det inte så att jag är den som skriker ”TACOFREDAG!!” i högan sky när jag går på helg (dessutom får jag helg på torsdagar så det skulle inte riktigt vara synkroniserat).

Meeennnn, när ens bästa kompisar här i Peru frågar om vi ska ha tacofredag får man tyvärr vara en lagspelare (och det är därför jag är emot demokratiska beslut där jag inte bestämmer) och get over oneself och ens agenda mot tacos.

Jag måste också komma ihåg att inte ta bilder i dåligt ljus med min urschliga kamera. Pinsamt.

Min alltför fabulösa, suddiga kompis Sebastian har ju då börjat denna nya livsstil där han ska vara vegetarian, och då Melissa är ungefär 87% vegetarian hon också blev det så att vi gjorde vegetariska tacos. Då jag är ungefär lika mycket vegetarian som en sabeltandad tiger (nu vet vi ju inte så mycket om sabeltandade tigrar, men jag kan tänka mig att de där tänderna inte användes till att gröpa ur vattenmeloner), har jag inte jättemycket erfarenhet av just detta. Det blev dock överraskande bra och mycket långt ifrån de tacos som jag så tragiskt traumatiserats av.

Ett foto i ett foto är ju alltid kul. Kan vi också uppskatta hur skrämmande nära det är att Melissas hår är rakt i chipsen. Nachos i hårtopparna kan vara kämpigt, beeroende på hur hungrig man är då.

Efter denna kulinariska upplevelse åt vi chips och kakor och drack öl och kollade på tv-serier. Mycket bra.