Sounds Like a Group of Militant Vegetarians

Jag hade en gång en lite dålig fylla där tacos var inblandat. Utan vidare beskrivning av den händelsen, har jag sedan den dagen inte riktigt varit ett hängivet fan av tacomiddagar (och där påbörjades en svensk utredning om landsförräderi). Trots att det är över två år sedan, och jag skulle idag säkert kunna äta vanlig tacos utan några problem, kan jag inte säga att jag har känt någon livsförändrande saknad över denna närapå svenska nationalrätt. Därmed är det inte så att jag är den som skriker ”TACOFREDAG!!” i högan sky när jag går på helg (dessutom får jag helg på torsdagar så det skulle inte riktigt vara synkroniserat).

Meeennnn, när ens bästa kompisar här i Peru frågar om vi ska ha tacofredag får man tyvärr vara en lagspelare (och det är därför jag är emot demokratiska beslut där jag inte bestämmer) och get over oneself och ens agenda mot tacos.

Jag måste också komma ihåg att inte ta bilder i dåligt ljus med min urschliga kamera. Pinsamt.

Min alltför fabulösa, suddiga kompis Sebastian har ju då börjat denna nya livsstil där han ska vara vegetarian, och då Melissa är ungefär 87% vegetarian hon också blev det så att vi gjorde vegetariska tacos. Då jag är ungefär lika mycket vegetarian som en sabeltandad tiger (nu vet vi ju inte så mycket om sabeltandade tigrar, men jag kan tänka mig att de där tänderna inte användes till att gröpa ur vattenmeloner), har jag inte jättemycket erfarenhet av just detta. Det blev dock överraskande bra och mycket långt ifrån de tacos som jag så tragiskt traumatiserats av.

Ett foto i ett foto är ju alltid kul. Kan vi också uppskatta hur skrämmande nära det är att Melissas hår är rakt i chipsen. Nachos i hårtopparna kan vara kämpigt, beeroende på hur hungrig man är då.

Efter denna kulinariska upplevelse åt vi chips och kakor och drack öl och kollade på tv-serier. Mycket bra.

Huacachina – Desert as Good as Dessert

Huacachina alltså. Där var jag och min kompis Melissa i helgen. Denna lilla oas i öknen ligger precis utanför staden Ica (vi har även staden Coop där man alltid spenderar lite mer pengar), ungefär 4 timmar söder om Lima. Eftersom det är så nära är det perfekt för en liten weekend trip och bussarna dit är mycket billiga. I denna region finns även Perus vindistrikt, Pisco.

Detta var då min första lilla resa i Peru för 10 månader sedan, så det var kul att komma tillbaka. Denna gång skojade jag till det genom att bo på andra sidan sjön (ca. 200 meter i omkrets). Vågat. Hostelet hette Desert Nights och kan varmt rekommenderas.

På deras terrass kunde man sitta och kika på palmer och folk i båtar.

Trots att det är så pass nära Lima geografiskt, är det ett annorlunda klimat i Huacachina. Här är det sol och torrt och varmt hela året om, utan så värst mycket moln som i Lima. Perfekt ställe om man vill ligga och sola varje dag.

Det fanns en bar och restaurang i poolen. Så bra att man knappt behöver flytta sig från solstolen om man vill ha mat eller drinkar.

De vanligaste aktiviteterna i Huacachina är att åka sandbuggys och prova på sandboarding eller sandskiing (allt med sand ska det vara). Då vi redan hade provat på det sist när vi var här, och budgeten rekommenderade att avstå, blev den mest ansträngande aktiviteten denna helg att reglera solstolen efter om man ville sola på rygg eller mage. Kan vara lite klurigt.

Nejdå, sista kvällen steg vi faktiskt uppför sanddynerna för att se utsikt och solnedgång. Förskräckligt jobbigt, men värt det när man väl kommer upp till toppen. Denna öken sträcker sig ända till Nazca, där man kan se de kända med det inte alltför kreativa namnet Nazcalinjerna. 

Fina utsiktsbilder.

Så blev det ännu en solnedgång. Bra avslut på en mycket bra helg med sol, mat, sangria och piña coladas. För alla som åker till Peru kan jag varmt (det är också varmt där) rekommendera Huacachina som besöksmål.

 

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

Cartagena, Part 1

Så vi tar upp där jag lämnade er i Cali (vissa människor skulle man ju vilja lämna i Cali) och drar vidare till Colombias karibiska kuststad – Cartagena. I Cartagena finns det små fina gator, amerikanska pensionärer på cruise och varmt hav. Det är relativt dyrt, som turistorter tenderar att vara, och hysteriskt jättevarmt (de har en freakin’ medeltemperatur på 27 grader! Som i Sverige, men plus- istället för minusgrader.).

Staden har, som de flesta städer, olika stadsdelar, vilka skiljer sig väldigt mycket från varandra både i arkitektur, känsla och priser. Något för alla skulle man kunna säga. Första dagarna bodde vi på ett hostel i stadsdelen Getsemaní, vilket är lite som Cartagenas hipsterområde med gatumusikanter och torget Plaza Trinidad där man kan köpa billig öl. Det är säkert nu, men detta område brukade vara hem åt kriminalitet och prostitution. Det var ju synd att det slutade.

Resten av tiden bodde vi innanför muren (de har en mur) i stadskärnan. Förr i tiden var man ingenting om man inte bodde innanför muren. Innanför muren var stället för de coola. Det är därifrån uttrycket ”att vara inne” kommer ifrån. Att man bodde innanför muren och var därmed cool.

Det är väldigt färgglatt och fint innanför muren.

Det finns också många fina torg med uteserveringar och sådant trevligt. Det finns också många otroligt jobbiga försäljare som man måste slå bort som flugor. Jag började bråka med en som skulle sälja mig en hatt. Jag sa att hatten var ful.

Balkonger är bra. Ja.

Ungefär 20 minuters promenad från muren ligger rikemansområdet Bocagrande (det betyder stor mun. Passande). Det ser lite ut som Miami och har en strand. Åker man med en båt utanför staden kan man se denna riktigt snygga skyline (och också fisk). På land ser man övre medelklass-amerikaner. Fisk.

På 1500 och 1600-talet var Cartagena en stad som alla slogs om. Spanjorer (senaste gången som Spanien vann ett krig), holländare, engelsmän och fransmän i en enda stor röra. Brittiska flottan betalade till och med pirater för att försöka ta över staden åt dem (well played). Pirates of the Caribbean är altlså ganska historiskt korrekt, fast kanske utan hemsökta skepp och kaptener med bläckfisk till ansikte. Jag hoppas lite att det fanns.

Så det var lite introduktion till Cartagena. Vad för påfund vi hittade på här får ni veta mer om senare. Jag utlovar palmer, blått hav, stor båt samt Pablo Escobars hus. Läsvärt.

Criminal Minds

Så efter ett par veckors av en jättesatsning på nystarten av denna blogg, blev det ett lika långt uppehåll. Men, från min kära lillebror har jag självklart lärt mig hur man alltid kan vända saker till att det inte var ens egna fel. Mitt försvar är att detta uppehåll helt enkelt inte var fel.

Först var ju, som nämnt i förra inlägget, min mamma och vår vän Marie (som jag stolt refererade till alla peruaner som min tía) här i Peru och hälsade på mig i 10 dagar. Att inte ta tiden att blogga (eller ännu värre, gå i skolan) när min mamma, som jag inte har sett på åtta månader, kommer och hälsar på är enligt mig ganska legitimt.

Sen samma kväll som mamma och Marie åkte hem så blev min telefon stulen på en club här i Lima. Sådant är ju surt. Dock hade jag ändå blivit mentalt förberedd på att det kunde hända. Varje termin är det nämligen ett antal utbytesstudenter och peruaner som blir av med sin telefon. Hur försiktig man än tror att man är finns det väldigt många sluga jävlar här som lever på andras misär. (Cred för rim-kompetens)

Det jag egentligen blev mest upprörd över var att min telefon inte ens var värd att stjäla. En Samsung J1 som typ hade utrymme till fem bilder och som kostade runt 600 kronor på en kaosmarknad i Cusco. Ska man nu vara en tjuv kan man väl göra det ordentligt och sno något som kan imponera på de andra tjuvarna. Tänk om Ocean’s Eleven hade slutat med (spoiler) att de inte tog sig in i valvet och George Clooney bara ”Det är lugnt grabbar, se vad jag tog istället!” *halar fram en walkman hur fickan* ”Den här kan vi nog få ca 20 dollar för på svarta marknaden. Kom så tar vi en riktig jävla lyxmiddag på Pizza Hut. My treat.”

Men, den är snodd nu iallafall. Och trots det låga värdet (förutom fotona från resan till Machu Picchu som försvann med telefonen. De hade nog kunnat blivit värda en förmögenhet när jag blir känd.), skapar detta lite inconvenience som tar ett par dagar att reda ut.

1.Först var jag tvungen att ersätta telefonen i sig. Som tur var hade jag kvar min gamla telefon vars skärm hade slutat fungera. Så då går man till ett datacenter och får den utbytt. Det fick jag.

Bra kan ju tänkas. Jo visst, om man nu inte upptäcker dagen efter att denna nya skärm inte sitter fast (lim är ju dyrt..tydligen). Så då får man gå tillbaka till stället och säga ”Hörrudu din limsnåla amatör. Fixa detta.” Sen får man tillbaka telefonen och upptäcker dagen efter igen att den fortfarande inte sitter riktigt fast, om än mer än förut. Då ger man upp och tar det nu väldigt försiktigt med telefonen istället.

2.Sen försvann ju sim-kortet också, och här har vi en stark kontrast mellan hur detta kan lösa sig i Sverige och i Peru.

I Sverige hade jag gått in på Telias hemsida och beställt ett ny simkort med ett nytt abonnemang. 10 minuter och sedan är det löst (om inte Postnord slarvar bort simkortet. Ändå höga odds på det.)

ELLER så hade jag ringt Telia och bett om samma sak. Och om jag förklarade situationen hade jag säkert kunna få behålla samma nummer. Snabbt och enkelt (om inte Postnord slarvar bort simkortet)

ELLER så hade jag gått in på en Teliabutik. Pratat med en människa som ger mig ett nytt simkort, hjälper mig att sätta i det, kanske fixar så jag får samma nummer, tar betalt. Så var det löst. Allt genom samma person. Ingen Postnordsskräck.

I Peru går det till såhär:

  • Man går till ett hjälpcenter hos ett telebolag (Claro i mitt fall).
  • Man står i kö på obestämd tid innan man släpps in.
  • Sen får man gå fram till en person 1 och berätta vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Man får en nummerlapp och står sedan i en annan kö på obestämd tid.
  • När numret ropas upp går man fram till en annan person (låt oss kalla denna person 2) och berättar vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Denna person berättar sedan hur mycket det ska kosta och hänvisar till kassan. Där får man också stå i kö på obestämd tid för att betala.
  • Sedan går man tillbaka till person 2 och visa kvittot man har fått.
  • Person 2 går sedan och hämtar ens simkort och sätter i det i telefonen.
  • Man kan inte få sitt gamla nummer.
  • Man slipper Postnord.

Idag gick som tur var denna process ganska fort. Ungefär en timme från första kön till det att jag lämnade butiken. Det var en bra dag. Första gången tog det över tre timmar. Det var en lång dag.

Man lär sig tålamod i Peru. Det gör man. Man lär sig också att alla tjuvar inte förstår att man inte kommer bli en riktig gangster om man gör det enkelt för sig. Man lär sig också att vissa som säger att de kan laga något kanske inte alls kan, och att fransmän kan bli väldigt arga över detta (träffade ett par som hade samma problem när jag gick tillbaka med telefonen, men detta var deras femte gång. Man kanske skulle gått någon annanstans efter andra gången kan man ju tycka). Fransmän blir också arga när pizzan är försenad. De kanske är lite arga av sig.

Men nu ska det vara bra så länge som min skärm sitter fast. Spännande. Känner mig lite som den digitala erans lindansare.

 

Come and See Me

Jag har fått finbesök! Min mamma och vår kompis Marie har trotsat jobb och flygfobi och kommit för att fira påsk med mig här i Peru. Yay!

En bild med Paddington är självklart obligatorisk när man kommer med Peru. En regel jag införde igår. Inte en dag försent.

Att dricka drinkar i Parque Kennedy är också mycket viktigt. När man kommer från ett snötäckt, minusgradigt Dalarna är Piña Coladas i solen en bra medicin. Både mamma och Marie var ytterst nöjda.

Att människor väljer att be mitt i ens photoshoot är inte schysst. Gud får väl vänta lite tänkte jag. Men jag sa inget. Om jag skulle sagt något skulle det snarare varit om hans fula gympapåse.

Hursomhelst, jag tar med mig elakheterna till Cusco istället. Ingen tid att slösa. Nu ska jag visa damerna Machu Picchu och alpackatröjor. Glad påsk och hejdå!

 

Cali & Transportation Guide 2.0

Efter dagarna bland kyrkor, djävulsstatyer och arkitektur i Quito begav vi oss av på resa mot nästa land – Colombia.

Det där med att ”man får vad man betalar för”, skulle bli en tanke som upprepade sig i huvudet en lång tid framöver. Det skulle bli en lång bussresa, det visste vi, men att ens väntan och tålamod skulle få Tom Hanks situation i Cast Away att framstå som semester i jämförelse, det hade man inte förväntat sig. Vi hade ingen Wilson.

Först var bussen över två timmar försenad. Det kan man förvänta sig. Vi är ändå i Sydamerika. Bussen var trång. Besvikelse, men man kan stå ut. Efter en stund stannade vi för lunch. Alla åt lunch och gick sedan ut till parkeringen. Alla, utom busschaufförerna. De satt lugnt kvar och åt. En timme blev till två. Från parkeringen såg vi kaffekopp efter kaffekopp drickas av bussgubbarna. Glassar åts. När någon tillslut frågade om vi kanske skulle åka snart, blev svaret att ”vi väntar på två passagerare som kommer med taxi. Vi glömde dem på vägen.” Ja men JAAAHAA! Dumt att vi inte kom på det själva! VEM SOM HELST kan ju glömma passagerare på vägen.

Passagerarna kom till sist och vi åkte mot gränsen. På grund av vår lilla…oturliga…försening, kom vi till gränsen vid den värsta tid man kan tänka sig. Den tid då halva Venezuela hade nått fram och ställt sig i kö för att komma in i Ecuador. Okej, fyra timmar i kö kunde vi kanske stå i kö. (Stå. Inte sitta i buss. Man måste stå i kö.) Fyra timmar är helt okej.

Det blev lite längre. SJU OCH EN HALV TIMME stod vi i kö för att KOMMA UT UR Ecuador. Två timmar in bestämde sig min mage för att skapa en ihållande smärta likt den när man slår tån i ett bordsben (väldigt ont). Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Så vid ett på natten vandrade vi till slut över Sydamerikas farligaste gräns (men lugn, jag hade ett förberett, ytterst hållbart tal för att vinna över gerillan ifall de hade kommit). I Colombia var det endast, listen to this, en halvtimmes väntetid för att komma in i landet. Dessutom skrattade vakten åt mina skämt och tyckte om Sverige. Bra där Colombia.

Ungefär 10 timmar senare än planerat klev vi av bussen i vår slutdestination, Cali. Jag var lättad att se att de från hostelet som skulle hämta oss på busstationen inte fortfarande stod där och väntade. Bra omdöme.

Cali ligger i sydvästra Colombia och är den största staden i regionen Cauca Valley. För de som tycker om salsa är detta ansett som salsans huvudstad. Jag tycker inte så mycket om att dansa salsa. Oturligt.

Trots salsastrejk var lite rörelse efter mycket sittande och stående ytterst nödvändigt. Upp till toppen av en hög kulle gick vi. Där fanns det trappor och träd.

Där fanns också en kyrka – Iglesia de San Antonio. Där uppe hade man en fin utsikt av Cali och framförallt området San Antonio (vilket passande sammanträffande) där vi bodde. Det är Calis historiska centrum och har många kaféer och restauranger och sådant bra.

Vi tänkte ta en sväng runt kyrkan. Det gick inte då baksidan av kyrkan var ett kraftverk. Märkligt läge på ett kraftverk kan ju tyckas. Men så är ju katoliker ett ganska så känsloladdat folk.

Från kyrkan gick vi söderut mot parken Loma de Cruz som tydligen skulle vara fin. För att komma dit var man tvungen att gå uppför en djävulstrappa. Kullar och trappor. Tur att man äter och dricker för att kompensera all förbränning.

Uppe i parken fanns det många vimplar.

Det fanns också fina hus med tigrar på. Okej, bara ett hus med tigrar på. Men det var fint.

Fin graffiti är uppenbarligen en grej i Sydamerika. Här står det lite fakta om några personer som jag inte vet vilka de är.

Jag hittade en målning av en elefant som jag tyckte var viktigare. Elefanter är mycket bra.

Efter detta gick vi tillbaka norrut och hittade målningar där också. Detta är inte en riktig bokaffär, det är bara en målning. Det blir man varse om man försöker gå in i affären. Pratar inte från egen erfarenhet.

Promenaden ledde ner till floden som går genom staden, Río Cali (pris för mest kreativa namn). Tydligen brukade Calikartellen hänga därnere under 90-talet (inte i floden, men runtomkring). Nu har det blivit en fin park av området. Det finns en bro med blommor på. Inte så kartellaktigt (även om jag kanske skulle ha övervägt det om jag hade haft ett område för en kartell)

Vid floden finns också den så vackra Iglesia de la Ermita. Den är byggd efter en målning och ser jättestor ut på håll.

Men på nära håll var den inte så stor. En beskrivning som jag ser nu i efterhand inte riktigt framgår på bilderna. Kanske var jag skadad av alla Quitos jättekatedraler. Men den var fin ändå.

Av lite tidsbrist och på råd av de som kan Calis brist på säkerhet höll vi oss mer eller mindre i samma område av staden, men hade trots det några väldigt härliga dagar.

En dag begav vi oss av till Calis Zoo, men det få bli ett annat inlägg. Det fanns krokodiler.

En dag gick vi Calis naturhistoriska museum. Det var inte så stort. En uppstoppad noshörning (det finns inte vilda noshörningar i Colombia) och ett valskelett var höjdpunkter.

En kväll hamnade vi på en lyxrestaurang där man bör ha en tygservett i knät och låtsas som att man kan årgångar på viner. Kan ju vara kul i och för sig. ”The -74?! I asked for the f#%ing -75 you clueless son of a motherless goat! Singing bush!”

En kväll fick jag också chansen att se en fin klasskompis från Linköping som pluggar i Cali denna termin (det efter att vi blev avsläppta av taxin en kilometer från den rätta platsen och fick irra omkring ett bra tag). Alltid trevligt med ett familjärt ansikte. Nej, inte alltid. Mer sällan faktiskt. Men denna gång var det bra.

Så visst finns det saker att se och göra i Cali. Fin stad med mycket historia. Ser man till att (1) taxichaufförer kan sitt jobb och att (2) på restauranger inte sitta rakt i en luftkonditionering som blåser kalluft likt en arktisk storm och som får ens hals att bli lika irriterad som jag blir på dumt folk som amatörfilmar på konserter, då kan en trip hit bli riktigt riktigt bra.

 

Quito and Transportation Guide 1.0

Så efter äventyren och skadorna man gjorde och fick i Máncora, styrde kosan över landgränsen mot mycket farligare och mörkare delar av Sydamerika. *intensiv musik a la Vivaldis Violinkonsert  i G-moll, RV 315*

Nej, jag skojar bara. Ville mest få in min pretentiösa musikkunskap.

Så hur tar man sig då från Peru till Ecuador? Man kan ju göra det lätt och snabbt för sig och ta flyget. Eller så gör man det lite svårare och tidskrävande, men billigare, för sig och tar en buss. Eller så lever man på-rymmen-livet och liftar i bakluckan på en bil och hoppas på det bästa. (Har man sett Goodfellas för många gånger kan denna metod frambringa viss panik.)

Vi tog bussalternativet. Billigare än flyg och så kan man ju se lite av världen medan man är på väg. Från Máncora finns det många bussbolag att välja på och med endast ett kort byte på vägen valde vi att köra direkt till Quito.

Vid denna tidpunkt hade jag blivit bortskämd med de bussbolag som finns i Peru. Nedfällbara  stolar, inkluderade måltider och en egen liten tv-skärm för att se film är ganska standard. Det var inte fallet med bussarna där Ecuador var inblandat. Resan inkluderade 22 timmar av ingen mat, stolar gjorda för människor med maxlängd 1.50,(exkluderande mot turister), nackspärr, samt en gränskontroll som först inte ville släppa ut mig från Peru (tror inte att de hade frågat de peruaner jag känner om vad de tyckte om saken) för att de inte kände igen mitt visum. Kanske kan tyckas att just det inte var bussbolagets fel, men nu väljer jag att skylla på dem. Och Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Det mest bisarra var dock att de inte hade toapapper på bussen, troligtvis av den anledning att de inte vill att folk ska göra, utan att vara för illustrativ, nummer 2 på bussen. Så uppenbarligen är tjejer som råkar ha mens just den dagen bannade. Eller om man är dålig i magen får hela bussen stå ut med ens eventuellt misslyckande försök att hålla saker inne. Överlevnadsexpert som jag är hann jag vid bussbytet ta ur ett par strumpor ur väskan i händelse av ofred. Såväl jag som ni, som hade behövt läsa om det, kan skatta oss lyckliga att jag ej behövde använda strumporna.

Vid denna tidpunkt var det en tröst att detta troligtvis skulle bli den värsta bussresan på semestern. Naivt.  ”Man får vad man betalar för” har blivit min nya motivation till att kanske skaffa mig en karriär. Också för att man med mycket pengar inte behöver vara så speciellt trevlig för att få vänner.

Fram till Quito kom vi iallafall. Trötta och hungriga men de hade både sängar och mat här. Jag tror jag fällde en tår när jag fick veta att kvällens middag på hostelet var lasagne. Jag älskar lasagne. Alla älskar lasagne. En rejäl shout out till Secret Garden Hostel som förutom god mat (frukosten är bättre än de flesta hostels frukostar tillsammans) dessutom har en otroligt fin utsikt av staden.

Jag visste nästan inte någonting om Quito innan jag kom dit förutom att det är huvudstaden i Ecuador och ligger på nästan 3000 meters höjd. Jag blev väldigt positivt överraskad av hur fin staden var. Man kan ju tycka att spanjorerna var lite kaxiga (och också riktiga assholes) när de rev halva staden och byggde så som de ville ha den, men arkitektur kunde de. Quitos historiska center är till och med utsett till ett världsarv. Bara en sådan sak.

Spanjorerna tyckte också om kyrkor. I Quito finns det kyrkor och katedraler överallt. Jag tror att någon arkitekt fick lite hybris.

I fotot ovan är Quitos Plaza Grande, vilket är mest fullt med gamla gubbar som inte har så mycket för sig. Där finns också en kyrka.

Här är en annan kyrka. Jag vet inte vad den heter men den för en del oväsen.

Här är en kyrka med guldport.

Här är den största kyrkan, Basílica del Voto Nacional. Basílica blir tyvärr inte basilisk på svenska.

I arkitekturen finns det ödlor och alligatorer som hänger och ser farliga ut. Jesus kan kanske ha klivit på alligatorer när det såg ut som att han gick på vatten. Badass.

Förutom kyrkor och sånt har Quito även en staty av en ”madonna med vingar” (jag ser inte hur det skiljer sig från en ängel) som står på kullen, El Panecillo. Från håll tycker jag att det ser ut som en djävul. Första dagen frågade jag en person varför de har en staty av djävulen. Som tur är visade sig den personen varken vara katolik eller från Ecuador. Om jag skulle välja skulle jag nog föredra djävulen som väktare. Han skulle vara stolt över mina insatser såhär långt.

En dag gick vi långt så in i attans för att se en marknad som bara hade helt värdelösa saker. Men vägen dit var fin.

På det här torget fanns en mimare som var för dramatisk för sin föreställnings bästa. Jag gissar att han antingen skulle spela ut inre smärta eller så hade han faktiskt precis klämt fingret i en bildörr. Det bästa var att han hade en saxofonist bredvid sig som försökte spela med i dramatiken. Undrar om han gör så med alla han ser klämma fingret i en bildörr. ”Soundtrack till din smärta – ett album, nu på Spotify.”

På ett hus fanns en bild på några roliga gubbar. Säkert från den koloniala tiden.

En liten kyrkbild får avsluta detta inlägg om Quito. Kyrkor, väldigt fin arkitektur och en djävul är ju något man måste se. För de som stannar längre än vad jag gjorde kan man också göra dagsturer till vulkaner, ekvatorn och gigantiska marknader. Blir det vägarna förbi Ecuador i framtiden blir det definitivt en längre vistelse. Med flyg.

Máncora (No Photos, It Didn’t Happen)

 

För en okunnig kan jag nämna att då Peru ligger på den södra halvan av ekvatorn är det sommar här under vad vi från norr skulle kalla vinterhalvåret. Att ha haft tropisk sommarvärme sedan oktober är väldigt skönt med tanke på den till synes nya istiden som infunnit sig i Sverige denna vinter.

De omvända årstiderna innebär också att jag hade sommarlov från första december till förra veckan (RIP). Med varken skola, jobb eller något slags ansvar överhuvudtaget tänkte jag att jag kunde ta tiden till att åka ut och resa lite. Hur man har råd med det som student? Antingen tar man pengar från ett eventuellt existerande sparkonto, och/eller så övertygar man sina föräldrar att inte behöver väl de åka på semester eller köpa nya däck till bilarna i år.

Hursomhelst blev det några månader av resande, och av ren givmildhet tänkte jag lite sporadiskt dela med mig av sommarens äventyr i hyfsad kronologisk ordning.

I början av sommaren hann jag med att besöka Máncora två gånger. Máncora är en liten surfstad som ligger i norra Peru, nästan på gränsen till Ecuador (tar ca 20 timmar med buss från Lima). Här är det alltid jättevarmt, mycket turister, stora vågor och ständig fest.

Jag har tyvärr väldigt få bra bilder från just Máncora, men jag har försökt att skrapa ihop de få som fanns. På bilden ovan är det ett dött sjölejon. Jag tänkte att det kunde vara kul att veta även om man inte riktigt kan se det om man inte vet var det är.

Under båda vistelserna i Máncora bodde jag på Psygon Surf Camp. Ett hostel där dagarna mest går ut på att ligga vid eller i poolen, dricka öl och milkshakes och äta mat. Alltid supertrevlig personal och farligt avslappnad atmosfär (jätteskönt när man är på semester, men om en meteorit var på väg rakt mot hostelet skulle reaktionen inte vara sådär supersnabb. Dvs. alla skulle dö.)

Hängmattor och solstolar är vanligt förekommande i Máncora. På Psygon har de ungefär 25 stycken hängmattor. Vissa är inte riktigt helt utspända så om man somnar i dem vaknar man i en ofrivillig yogapositon och med inget blod i fötterna.

Så vad kan man göra i Máncora? Mina dagliga aktiviteter har mestadels gått ut på att sola, bada, äta mat, dricka öl, promenera på stranden samt gå till Loki (Perus mest kända festhostel) varje kväll. Räcker inte detta kan man också göra aktiviteter som att:

  • Surfa. Världens längsta våg finns precis utanför Máncora. Jag vet inte riktigt vad det innebär.
  • Åka två mil på en tuc-tuc (sådan där liten ful motorcykeltaxi) för att se solnedgång i Punta Sal. Det tar en stund.
  • Åka ut med en båt. Sjösjuka utlovas.
  • Shoppa kläder och krimskrams på marknaden.
  • Försöka ta sig hem via stranden när det är tidvatten. Bedömer man inte vågorna rätt blir man väldigt blöt. Något för den våghalsiga.
  • Kolla på krabbor som springer omkring.
  • Mata gatuhundar med ostbågar.
  • Tydligen kan man åka på cykeltur också, men att frivilligt cykla omkring i 35-gradig värme är sådant jag väljer att aktivt ta avstånd från.

Jag får se om det blir en till trip till de norra stränderna innan hemfärd till Sverige. Efter två fantastiskt bra vistelser (förutom en incident när jag under lätt påverkan snubblade över en stubbe. Om någon frågar fick jag ärren på benet när jag räddade fem personer från en hajattack) har man kanske för stora förväntningar för en tredje gång. Det är dock ett ställe jag starkt rekommenderar om man har vägarna förbi Peru. Se upp för stubbar bara.

Lima, Turn Your Cheek

Så låt oss prata lite om Lima. Eller, jag tänkte göra det iallafall. Ni kan vara tysta.

Lima är enligt mig en stad med oförtjänt dåligt rykte. Efter att ha bott här i åtta månader tycker jag mer och mer om staden och har hittat många guldkorn. Visst att de flesta av mina guldkorn ligger inom en kilometers radie från mitt hem, men då detta är den genomsnittliga distansen till närmsta granne (vilket inte är alls negativt) hemma i Dalarna är det ganska exalterande när det plötsligt finns så mycket på en sådan liten yta.

Först bör det sägas att Lima är en stor stad. Väldigt stor. 10 miljoner människor (tänk hela Sveriges befolkning i en och samma stad..fy fasa) och med en trafik som får det att verka som 30 miljoner. Jag tror att jag nog har sett bilar för en hel livstid här. Undrar hur många bilar jag har sett mer än en gång. Eller samma förare i olika bilar…

*10 minuter senare*

Hursomhelst – med så många människor är Lima, likt New York, en stad som aldrig sover. Är man ljudkänslig är det inte att rekommendera. Är man en sådan som gärna vill gå ut tisdag till lördag. Ja, då är det ganska ultimat.

När det kommer till områden finns det som i de flesta storstäder flera olika. I Lima skiljer de sig otroligt mycket från varandra, både på människor och utseende samt på gott och ont.

Jag bor i vad jag skulle kalla det bästa området – Miraflores. Partiskt kanske ni tänker. Objektivt eller partiskt – det är väldigt bra. Här är bara några anledningar varför:

  • Det är ett område i utveckling och modernisering. Miraflores är ett praktexempel på hur Perus ekonomi har växt de senaste åren. Varje dag ser man en ny byggnad konstrueras, en fasad bytas ut, och fler kontor öppnas. Ganska häftigt.
  • Mycket affärer och MASSOR av restauranger och barer. Som Limas största turistområde är detta ganska naturligt, och väldigt praktiskt även för oss som bor där. (Inget gott om turister i övrigt.) Här finns även shoppingcentret Larcomar (syns i första bilden) som är inbyggt i klippväggen med havet som utsikt. Dyrt men fint och perfekt om man bara vill fönstershoppa och få andra att tro att man är rik.
  • Rent och säkert. Till skillnad mot vissa andra delar av Lima är detta område väldigt rent och har bra säkerhet. Bor man i centrala Miraflores kan man stappla hem själv en lördagsnatt och eventuellt gå lite vilse också (inte för att jag…gjort det) utan att det är någon fara.
  • El Malecón. Parken som sträcker sig längs hela Miraflores kust. Palmer, gräs, blommor, tennisbanor och Stilla Havet. Här finner man atleter på löpbanan och utegymmen (jag pratar inte med dem) och folk som sover under träden (inte med dem heller). Det finns också en fyr. Fyrar är bra. 5 plus till El Malecón.

Parque Kennedy är hjärtat av Miraflores och cirkuleras av barer, restauranger och affärer.

I parken finns det massor av katter som får mat och husrum av katedralen i parken och man får ta med sig dem hem om man vill. Lite makabert.

Man kan köpa popcorn här.

Parque Kennedy är som underförstått döpt efter den så kortlivade (one shall not joke about the dead) John F Kennedy. Jag tror att han aldrig var i Peru.

Ett annat område som också är fint är Barranco som ligger precis söder om Lima. Fint, ja, men med en uppenbar identitetskris. Viktorianskt vitt, flerfärgat, industriellt, parker, betong, street art, asfalt, kullersten och hipsterliga dreadlocks i en sabla blandning. På något sätt får detta område det att fungera.

I Barranco finner man många av de bästa restaurangerna, de populäraste klubbarna och den snyggaste gatukonsten (street art som de säger i Amerikat). Perfekt att vandra omkring i ett tag när man är ledig eller arbetslös.

Centrala Lima är egentligen stadens ”gamla stan”, men har inte direkt samma charm som den titeln ofta bringar. Man kan hitta många fina byggnader, men området i sig har till stor del blivit till en blandning av business och ”bad neighbourhood”. Området runt Plaza Mayor är dock väldigt turistigt med deras kända katedral, mycket shopping och San Francisco-kyrkan (där kan man gå i katakomber där de begravde tiotusentals människor och grävde upp dem sen).

Vid detta torg utmärker sig också presidentpalatset (bilden ovan). Presidenten bor inte där längre för han avgick igår. Tydligen var han korrupt med Brasiliens president. Nu har inte Peru någon president. Alla är oroväckande lugna.

En av Limas största attraktioner är Circuito Mágico del Agua vilket är en vattenpark av den definition att det är en park fylld med fontäner. Första gången jag gick dit trodde jag att det var Limas motsvarighet till Skara Sommarland. Det stämmer inte.

Det finns en tunnelfontän, en te-fontän, en ljusshowsfontän (mycket imponerande), en oförutsägbar fontän, en stor fontän… Guinness World Records har faktiskt utnämnt den till världens största konstellation av fontäner i en och samma park.

Nu får ju jag en känsla av att konkurrensen just i denna kategori kanske inte är sådär stenhård, men man vill ju inte förstöra deras thunder så att säga.

Det blev en kort (ni kan skatta er lyckliga) lite generell presentation av Lima. En stad som växer mer och mer och som kan komma att bli ett riktigt populärt resmål framöver. Nu har ju ingen frågat mig, men OM jag vore stadsplanerare skulle jag kunna göra Lima till ett finare, lugnare Rio de Janeiro (kom ihåg var ni hörde det först).

Hursomhelst trivs jag i staden som den är nu också, även om det är lite för nära till närmsta granne.