danielasundinLeave a comment

Vi Skålar För En Midsommar Till

Glad Midsommar! Min absoluta favorithögtid är här. Inga krav på pynt, presenter eller att kyssa någon vid midnatt (några snapsar in på midsommar och allt detta kommer lätt av sig själv). Peaken på året för alla svenskar. Hemvändarhelgen för alla oss från Dalarna – midsommarens hemland. Där firandet pågår i tre-fyra dygn (mestadels för att alla byarna vill hålla i varsitt firande). Allt är fantastiskt denna helg.

Och var befinner jag då mig denna helg om inte på andra sidan jorden mitt i Perus midvinter. Inte ens en liten köttbulle i sikte (om man inte räknar grannens lilla tjocka hund). Det är i dessa stunder man tackar den teknologiska utvecklingen då min storebror placerade sin telefon vid bordet så att jag kunde vara med där hemma via videochatt. Mycket trevligt.

Så i all min nostalgi och hemlängtan under den första midsommaren i mitt liv som jag inte firar rotade jag fram lite bilder från de senaste åren av midsommarfirande.

 

Midsommar 2014: 

År 2014 befann jag mig också i ett annat land då jag bodde i USA. Men till skillnad från Peru har USA en hel del svenskt påbrå och man kan därför hitta flera stora midsommarfiranden över landet (tips är att googla ’midsommarfirande i Battery Park, New York’).

Även i DC var det ett gäng svenskar som anordnade ett litet spektakel, vilket jag såklart drog med mina sydafrikanska (och en fransk) vänner på. I svensk anda hade jag bakat småkakor, gjort potatissallad samt köpt sill och knäckebröd på IKEA. Några amerikaner tog med sig friterad kyckling från KFC. Jag var inte nöjd.

I övrigt var det väldigt svenskt med lekar, midsommarstångsresning och dans. Det bästa var ändå när vi dansade runt stången och jag försökte översätta alla låtar för att mina vänner skulle förstå sammanhanget. Det får en att undra hur mycket droger som var inblandade under dessa låtskrivanden. Allt om detta firande kan ni läsa om här.

Men fira på riktigt fick jag göra iallafall. Jordgubbstårta och allt blev det. Woohoo.

 

Midsommar 2015

Året efter var jag åter på svensk mark och midsommarafton spenderades med mina vänner i goa Hälsingland där jag bodde under mina gymnasieår.

*Notera att jag bara var ut ur Dalarna för midsommarafton. Hemma i byn är det midsommardagen som är midsommars Top Gear.

Vi var ett gäng på 7-8 personer som alltid hängde ihop på gymnasiet, och midsommarafton har blivit lite av den dagen på året då vi alla försöker återförenas (tyvärr är det jag som lite bryter denna tradition då jag inte har dykt upp de senaste två midsomrarna. Storsint som jag är har jag dock övertalat dem att inte ställa in midsommar helt och hållet trots detta).

Anywho dessa återföreningar är alltid mycket lyckade och alltid sig lika trots mycket tid ifrån varandra.

Traditionen inkluderar att gå ner till sjön vid midnatt och bada. Jag har också infört en tradition att falla i skogen på vägen ner dit. Det är inte med flit.

Det var därför säkert inte heller min idé att gå på de farliga stenarna i vattnet. Eller….

Jag och våran alltid så fantastiska värdinna, Emelie.

 

Midsommar 2016

Tillbaka till samma sjö med samma människor. Favorit i repris med bättre outfit och färre bilder. Lika bra det.

 

Midsommar 2017

 

Då detta bara var en månad innan min flytt till Peru såg jag till att ordna mitt schema på mitt sommarjobb på ICA i Furudal så att jag skulle kunna fira ordentligt på lördagskvällen i ren Dala-anda. Därmed blev det inget Hälsingland detta år.

Att jobba på vårt lilla ICA Nära under midsommarhelgen är väldigt intressant på många sätt. Dels för att byns invånare dubblas under denna helg ty sommargäster. Dels för att alla byn bestämmer sig för att sista-minuten-handla på fredagen (what’s up with that?!). Dels för att vi under tre timmar har ett freakin’ spelmanslag som spelar musik i affären. Charmigt och originellt måste man ju säga trots att kunderna inte får plats och man efter ett kassapass under dessa tre timmar har lätt tinnitus resten av dagen.

Sen kommer lördagen då byn går samman och firar på dansbanan till stängning och därefter i närmsta loge tills natten tar slut på diverse sätt. Förra året stängdes festen av mig och mina två midsommarskumpaner, Sebbe och Jesper, då vi inte riktigt märkte att folk gick hem tills det bara var vi kvar vid sjusnåret. Då har man firat på rätt sätt.

Så med det hoppas jag att ni alla har en fin midsommar med dans, snaps, sill, färskpotatis och inte allt för mycket regn! Nästa år kommer jag tillbaka med revansch.

danielasundinLeave a comment

2 Weeks of Snapshots

Vi har kommit in i tenta- och presentationsveckor nu på Pacífico, och nedräkningen tills detta år är över och jag åker tillbaka till Sverige blir mer och mer konkret. Med alla som pluggar mycket och är allmänt slitna under dessa veckor är det, förutom fotbolls-VM, inte jättemycket som händer i vardagen just nu. Därför tänkte jag här bjuda på en liten överblick via snapshots (bättre om det hade varit midsommar och snaps-shots) som jag har tagit under de senaste två veckorna.

Jag har ju nämnt att jag tycker om att plugga (aka sitter med en dator och scrollar på Nelly 75% av tiden) på kaféer. Tur då att jag bor i ett område med massor av små sådana. Ett av mina nya fynd är Kulcafé som har en tysk ägare och har korv på menyn.

Då och då svänger jag även förbi La verde. De är mysigast och har bra mat men inte gott kaffe. Svår balans.

Apropå mysigt är Limas väder inte så jättemysigt nu under vintern. Ett ord: grått. Inte ens lite regn smattrande mot tak kan de bjuda på. Det är inte en tillfällighet att grått heter gris på spanska. Grisväder.

Jag och Melissa går efter den mycket pålitliga forskningen att vin kan råda bot på det mesta, så en grå, jobbig tisdag vandrade vi över till ett kafé mittemot skolan och tog några glas och smaskade i oss några tequeños. Det gjorde helt klart den sista lektionen för dagen mer hanterbar.

En kväll tog vi också med oss Sebastian och Sophia till Chili’s. Mycket gott.

Då och då vandrar vi också omkring i Miraflores och hittar fina väggar. Jaguaren ser ut att ha något djävulskap på gång.

Cheesecake är en av mina absoluta favoriter när det kommer till sötsaker, men jag äter det nästan aldrig (ganska ologisk ekvation). Men häromveckan fick jag äntligen äta en rejäl bit. Åh så fluffigt!

Jag åt även glass till frukost en dag. Så får man göra när man är vuxen.

Fun fact är att jag började äta Häagen-Dazs när Bradley Cooper var med i deras reklamer. Det är vad vi på universitetet kallar bra marknadsföring.

Häromdagen i skolan pratade vi om varför Finland har ett sådant bra skolsystem och Perus är så dåligt. Vill gärna peka på att Finland inte har några läxor och nästan inga prov. Kanske är dags att inse att nationella prov inte är så värst bra, Skolverket?

Slutligen måste vi ju ha en bild från Loki också. Stället där minnen och bekymmer försvinner innan de skapas. Tacka vet jag billig öl och generösa bartenders.

danielasundinLeave a comment

Vi Är Svenska Fans

Mycket fotboll nu. Men det är ju så passande just under fotbolls-VM.

Idag spelade Sverige sin första match, som i peruansk tid började klockan 7 på morgonen. Men när det är fotboll spelar det ingen roll vilken tid på dygnet man kollar. En kaffe och en brownie och en alldeles för hög puls i 90 minuter gör att man blir pigg ganska fort.

Jag misstänker att ganska många svenskar kände såhär när domaren äntligen blåste av matchen. Så satans skönt med en vinst (också speciellt tråkigt att ha tre poäng när Tyskland har noll), speciellt då jag hade fasat den här matchen då vi historiskt är smått instabila mot sämre lag (”Vi behövde Zlatan…mot Färöarna!”).

Lär vi oss göra mål på andra chanser än från straffpunkten kan detta mästerskap till och med bli över förväntan. Ingen jinx i övrigt.

Jag måste även ge väldigt mycket cred till de svenska fansen som var på plats. Som man hör ständigt genom matchen, som utgör den gula väggen på läktaren, och som traditionsenligt nästan sjöng av sig stämbanden i sista raden av nationalsången. Det är som att varje stel svensk bär på en liten glad, patriotisk tornado djupt inuti som bara kan lockas fram av en landskamp. Väldigt fint tycker jag.

danielasundinLeave a comment

Let the Games Begin

Så, nu har vi haft alldeles för bra kvalitetsbilder ett tag här på bloggen. Tillbaka till 2 megapixel och bilder som kan få varje amatörfotograf att vilja ta livet av sig.

Anywho.. Det kan ju inte ha undgått så många att VM har börjat. Woohooo!! Jag älskar VM- och EM-somrar. Alla är så glada och klär sig i blått och gult och dricker öl och umgås.

Nu är ju jag i Peru så just blått och gult är det lite brist på. Men denna VM-hysteri de har här är det nog få länder som kan mäta sig med. Detta är som sagt Perus första VM på 36 år. Man kan ju förstå att de tar chansen att ta del av festen när de kan.

Idag spelade Peru sin första match i detta VM. Matchen gick mot inga mindre än vår lilla granne i söder, Danmark. Trots skandinaviskt systerskap skulle jag hellre slåss mot en grävling än att ta på mig en dansk tröja, så jag valde att utseendemässigt stötta Peru denna dag.

Det är fantastiskt hur en så pass hysterisk stad som Lima kan bli en spökstad så fort det vankas fotboll. Inga bilar ute på gatorna och Parque Kennedy var helt avstängd för trafik då de hade satt upp en storbildsskärm på vägen.

Tystnaden och lugnet varade inte så länge, och det blev plötsligt uppenbart var hela staden befann sig. För där kom de tågandes med bengaler och trummor och flaggor mot storbildsskärmen. Lite som när de öppnar grindarna till sommarens första Allsång på Skansen.

I detta läge undrar man lite vad som hade hänt om man hade kommit där framför klungan med dansk utstyrsel, en Carlsberg i handen och en riktig bergsprängarhögtalare spelandes Vi er røde Vi er hvide. Tiananmen Square goes fotboll.

Jag och Melissa stod mitt i den där folkmassan framför storbildsskärmen ett tag, men gick ganska snart till en pub och kollade istället. (Jag känner mig lätt obekväm på platser där jag vet att jag inte snabbt kan flytta på mig om typ en meteorit plötsligt skulle komma flygandes).

Så – spoiler alert – Danmark vann då över Peru med 1-0. Ett rum fyllt med peruaner har aldrig varit så tyst som när Danmark gjorde mål.

Vad jag än må ha sagt till mina vänner efter matchen kan jag dock erkänna att jag inte är jätteledsen att Danmark vann. Visst, det hade varit fantastiskt kul om Peru vann men ärligt talat behövde de komma ner på jorden lite. 36 år people. 36 år!! Alla kan inte vara Golden Knights. De måste lära sig att VM är tufft (om man inte är Ryssland och köper till sig en grupp så tillfredsställande att ryska heroinmissbrukare bara kan kolla på den ett tag när de känner behovet komma.)

Den dagen Peru möter Frankrike däremot, då kommer jag stå längst fram i den satans paraden. Skulle Peru vinna då kommer jag vara så full av tillfredsställelse och lycka att även jag kan lägga ner heroinet på heltid.

danielasundinLeave a comment

An American Dream She Was

Förra terminen träffade jag Lindsey. Hon kommer från Saint Louis, Missouri, och vi träffades på så sätt att hon också var en utbytesstudent på Pacífico förra terminen. Hon var en sådan som det efter bara några minuters konversation kändes som att jag hade känt hela livet. Det sade ’klick’, som de säger. Dessutom har hon svenskt påbrå, vilket nästan blev en smula obehagligt när vi upptäckte att hennes farmors svenska efternamn var samma som min mormors pappas efternamn. Endast en otroligt stark kemi mellan två främlingar eller samma blod i ådrorna? Det tåls att utredas.

Oavsett var det lite extra melankoliskt när just hon lämnade Lima i december (de andra strövarna till utbytesstudenter var det skönt att bli av med). MEN häromveckan var hon tillbaka i Lima. Woohoo!

Hon hade med sig sin kompis Sarah, som är lika söt som hon ser ut. Bra betyg på Lindseys val av vänner (jag är ju hennes vän för tusan). I övrigt skulle jag gärna trassla ihop deras hår med varandra. Skulle aldrig gå att reda ut då man inte skulle se någon skillnad på färg eller textur. Roligt.

Då vi endast hade tid att träffas en kväll under de få dagar de var i Lima, gjorde vi det bästa av det. Nedan följer ett litet collage av eskalerande kväll sponsrat av Loki Lima. Mycket av oss utlovas.

Ett halvår på olika kontinenter men allting är sig likt när man möts igen. Sådan vänskap är bra. Och nu har jag tydligen permanent boende ordnat i Saint Louis. Vad jag ska göra där är ju en annan fråga. Spännande.

danielasundinLeave a comment

Huaraz 4.0

Fjärde och sista soluppgången på denna vandring. Några hundra meter närmare havsnivå och längre ner skulle vi.

Efter några dagar delvis bestående av några kraftiga stigningar var vi ganska glada att höra att vi ”bara skulle gå nedåt” idag. Med de orden tänker man gärna att stigen är som amerikanska motorvägar som inte anpassar sig efter landet utan skär genom berg och skogar och allt i dess väg för att vägen ska bli så enkel och rak som möjligt. Men inget land of the free här inte (om de ändå ska lägga sig i resten av världen kan väl jänkarna ändå klaga på stigarna i Anderna och göra lite nytta). Tio minuter gick vi för att sedan höra en tung suck genom gruppen när stigen gick upp en bit på bergsväggen.

För de utan stolthet (le på du, Laetitia) fanns hästar man kunde rida på när det blev jobbigt.

På vissa ställen såg vi kor. Dåligt ställe för att beta ser det ut som.

Dalen som vi gick i hade varit mycket grönare och med fler växter, men efter en jättelavin som började vid Paramount-berget och rasade på i flera kilometer ser dalen nu ut som botten på en uttorkad flod. Det är en stor lavin det.

Det blev grönare och grönare ju längre ner vi kom, så trots en del intervaller märktes det att vi inte var på alltför hög höjd längre. Det blev också mycket varmare. Min fula huvudbonad var allt inte så dum att ha i detta solljus. Jag bar också ganska mycket solkräm under denna resa vilket vissa av mina vänner inte var så noga med. Några ansikten såg ut att ha en stark support för Danmark efter dessa fyra dagar.

Efter ett par timmar såg vi till sist en utsikt framför oss och bergen på sidorna försvann.

Lite senare, efter en ganska så brant nedstigning längs floden, nådde vi till sist slutet på vår resa. Tillbaka till civilisation och välbehövliga duschar. Då mobiltäckning också kom tillbaka kunde vi äntligen bevisa för Laetitia att Michael Schumacher inte är död – en fråga som hade splittrat vår grupp hela helgen efter att vi lekte ”Vem där?” första dagen.

Anywho, trots att jag inte är en vandringsmänniska måste jag säga att detta var en av mina mest givande och finaste resmål under detta år. Det är något mäktigt med berg och att känna att man kan utmana sig själv (om det inte är uppför en djävulsvulkan i Guatemala). Men mest rekommenderar jag det för vad man får se. Bra utsikter ger mycket.

danielasundinLeave a comment

Huaraz 3.0

Dagen efter helvetesklättringen vaknade vi upp nere i dalen. Det är något visst med att gå ut ur tältet och vara vid foten av berg på över 6000 meter.

Speciellt om ett av dessa berg är Artesonraju som också är det freakin’ berget i Paramount-loggan!!! (Några spekulerar om att det finns ett berg i Utah som tydligen också är väldigt likt men de har fel.) Väldigt starstrucked! Paramount är mycket bra, förutom att man vid introduktionen av loggan tror att ljudet är av eller för lågt innan man minns att de inte har någon jingel för deras logga. Inte samma trumpetraket som 20th Century.

Anywho, från denna vinkel kan man inte riktigt se liknelsen.

Men om jag hade stått på den här sidan hade det varit lite tydligare. Dock kan man inte låta bli att undra hur grundaren valde just detta berg. Vaknade han upp en dag och tänkte ”Nu jäklar ska jag till Anderna och leta berg!” och vandrade sedan omkring på 5000 meters höjd för att hitta det perfekta berget. Dedikerat.

Vi skulle också vandra omkring på hög höjd idag då vi skulle klättra upp till en lagun bland bergen.

Mina fantasier om att vara som Indiana Jones på uppdrag hade nu tydligen övertygat mig på riktigt. Eller så har min kropp en anpassning till bergen som deg har till mera deg. Oavsett vilket; jag var som ena mästervandrare denna dag. Jag gick snabbare än allihop och riktigt flög uppför branten bland vildhästar och vildmark. Att jag är extrem tävlingsmänniska och att ligga i täten är mitt mentala ecstasy kan kanske, möjligen, eventuellt också ha påverkat denna oförklarliga energinivå.

Jag tror nog ändå på anpassningsbar Indiana Jones.

Men först upp var jag (woohooo!). Jag hade en av hundarna som sällskap men jag kan säga att han skulle aldrig orkat utan mitt pushande.

Oj vad stolt jag är på den bilden (för nu hade de andra kommit dit och jag kunde med nonchalant blygsamhet skryta över min seger över dom alla). Om ni undrar över min förfärligt fula huvudbonad (för varför skulle ni inte tänka på vad jag har på huvudet) kan jag förklara att jag bar min scarf så för att inte bli solbränd i hårbottnen. Jag lärde mig den hår-da vägen i Red Valley. Mer om det en annan gång.

Laguner är verkligen så fina och fridfulla som de ser ut att vara. Våra guider berättade att glaciären i bakgrunden täckte nästan hela bergsväggen för 7-8 år sedan. Att det är mycket varmare nu märkte vi också på alla antal laviner som vi hörde mullra i bergen under denna helg. Sådant är inte bra.

Som tur är har vi än så länge mycket natur kvar att njuta av, vilket var vår huvudsakliga aktivitet under denna helg.

Så bar det av ner till dalen igen och den fortsatta vandringen nerför bergen och mot slutet av vår resa. Stay tuned.

danielasundinLeave a comment

Huaraz 2.0

Andra dagen blev vi väckta standardtiden 05:00. Ingen drömtid som ni ser på bilden.

Idag skulle vi gå lika mycket uppför som försäljningen av jordgubbar på midsommar och utdelningar i cannabisaktier. Väldigt mycket uppför alltså. Halvvägs upp såg det ju till synes bra ut. Det utan varken jordgubbar eller cannabis.

Det blev desto jobbigare. Under de sista 200 meterna av stigningen var det som att andas genom ett sugrör, och då är jag varken rökare eller hade sådan värst dålig kondition på den tiden (då när jag sprang tre dagar i veckan och innan en semester på tre månader kom och tog bort all grundkondition jag någonsin hade).

Anledningen var att vi var på freakin’ 4700 meters höjd. Där finns det inte så mycket syre, framförallt inte så mycket man vill ha när man vandrar uppåt.

Lidandet var dock ganska kortvarigt. Se så glada vi var när vi kom upp. Olivia försöker till och med att sno med sig skylten.

Jenny var höjdsjuk och fick ta häst (det är inte en häst på bilden). Vissa gör vad som helst för att ta den lätta vägen.

Häst eller inte (det där är inte heller en häst), det var väldigt fint däruppe.

När vi alla var uppe ville de flesta sova lite (att man frivilligt skyler ögonen från en sådan utsikt är bra dumt). Jag som ogillar att ta naps mitt på dagen (låt hatet flöda) och som efter den hårda klättringen var i min egna lilla värld där jag låtsades vara en student som visade sig ha omänskliga krafter och därmed blev ivägskickad av en organisation för att tillsammans med åsnan genomföra ett mission att uppe i Anderna hitta en energikälla före regeringen (som bara skulle använda denna för kärnvapen och utpressning), valde att inte sova.

Jag genomförde en livsfarlig klättring dit upp (oklart hur detta skulle hjälpa mig och åsnan i vårt uppdrag).

Superman-posen gör sig alltid.

Sen kom Olivia också dit upp och jag fick avbryta uppdraget. Inga dödliga civila får vara med.

Efter livsfarlig klättring och vilande gick vi vidare. Denna gång nedåt till vår stora glädje.

Ner till en liten fin, blå lagun.

Längre ner i dalen började det regna som attans. Att gå nedför klippor är inte ultimat när det blir halt. (rim-cred)

Regnig dal med en skånsk pose. Här är jag med mina två backup singers.

Vandringen och regnet fortsatte längs dalen fram till lägerplatsen för kvällen. Kan säga att vi alla sov väldigt djupt den natten. Det kanske var därför dag 3 blev så bra. Den bästa dagen. Stay tuned.

danielasundinLeave a comment

Huaraz 1.0

Nu kommer här en serie i flera delar som jag väljer att kalla Huaraz-serien av den anledning att den handlar om Huaraz. Vad är då detta Huaraz kan ju då en icke-kunnig inom Perus geografi tänka. Jo, det är en stad och provins i Andernas hjärta som lockar många hajkare och trekkare varje år. Och så mig då.

Då Huaraz ligger mitt i Anderna och på en hög höjd finns det många såhär fina och blå laguner.

Och glaciärer.

Och berg. Massor av höga berg.

Jag hamnade här en långhelg i oktober tillsammans med ett litet gäng på tre belgare och en tysk från universitetet. Vi valde att göra en fyradagars-trek på Santa Cruz--leden med den fantastiska agenturen Caleb Expeditions, där vi hamnade i en grupp med ett gäng israeler och tre mexikaner (varav en hade bott i DC i 10 år. Hepp!). Mångfaldsprogrammet jublar.

Förresten gick min telefon sönder första dagen på denna resa, så ni har turen att för en gångs skull få lite decent bilder från mina vänners systemkameror och Go Pros. Dessutom kändes det lite extra äventyrligt att vara mitt uppe i Anderna utan någon som helst kontakt med omvärlden. Se mig gärna som Indiana Jones utan hatten och Harrison Fords good looks.

Med på vägen hade vi ett gäng åsnor och hästar för assistans och ett gäng vilda hundar som bara hängde med på trekken för skojs skull. Då jag var den enda som lekte och gosade med hundarna (vadå rabies? Människor kan vara rabies.) blev jag deras favorit. Omtyckt som omtyckt.

Kokavatten samt vandringsstav i hand och väldigt redo. Denna pose har jag i övrigt fått från min skånska kompis Lajna (oförklarlig twist på Karolina). Ni kan komma att se den en del.

Första dagen när alla fortfarande var friska och glada. Hälften av gruppen fick höjdsjuka andra dagen. Inte jag. Jag hade kokavatten och fungerande immunförsvar.

Denna dag gick vi en del uppför. Lite bränn i benen men fortfarande väl fungerande andning.

Lite glaciärer.

En israeler som springer.

Trots att det var mycket bergsbestigning och vildmarksliv osv. hade vi ändå en relativt lyxig tillvaro här uppe på berget. Åsnor och hästar som bar tält och sovsäckar och guider som hjälpte till att sätta upp och ta ner tält.

Vi hade till och med en kock som lagade all mat åt oss. Han gav oss popcorn som förrätt. Lyx.

En av våra guider var Yanina som var jättesöt och som vi spelade kort med varje kväll. För mig var hon även förste konversationssällskap på vandringen (de andra sackade lätt efter elitvandrare som oss).

Det var början på helgen av äventyr med detta gäng på Santa Cruz-leden. En vandring som skulle visa sig vara fantastisk med en hint av djävulskap. Precis mina kriterier för framgång. Stay tuned.

danielasundinLeave a comment

Dead 2 Pool

Igår var jag och gänget tjejer på bilden på bio. Bio här är jättebilligt. Att se en ny film kostar 40-50 kronor beroende på om det är 3D eller inte. Plånkan är glad.

På bion har toaletterna en sådan här festlig pedalspolning. Värt att ta en bild av.

Jag fixade också pappershållaren som hade fastnat. Då blev man poppis i badrummet.

I den sedvanliga Marvel-febern skulle vi se Deadpool 2, starring vår allas favorit Ryan Reynolds. Köpte man en gigantisk extraplusmeny för miljoners kronor fick man en Deadpool-mugg på köpet. Sjukt värt tänkte jag.

Mafer var väldigt exalterad över menyvalet. Skulle jag också varit om jag slapp betala för den. Snål.

Så angående muggen kan det ju hända att det inte var ett så spontant inköp. Det kan ju hända att jag på Avengers – Infinity War-premiären köpte en likadan gigantisk extraplusmeny för att få en Spiderman-mugg. Så det kan ju hända att jag hade planerat att skaffa en Deadpool-mugg vid detta besök. Ändå väldigt bra planerat tycker jag. Nu har jag ju en samling. Ett ihållande tema.

Jag ska inte säga för mycket om filmen då jag tenderar att spoila en del. Avslöja alla som dör osv. Den var väldigt bra iallafall. Värd att se. Mer bio åt folket!