2 Weeks of Snapshots

Vi har kommit in i tenta- och presentationsveckor nu på Pacífico, och nedräkningen tills detta år är över och jag åker tillbaka till Sverige blir mer och mer konkret. Med alla som pluggar mycket och är allmänt slitna under dessa veckor är det, förutom fotbolls-VM, inte jättemycket som händer i vardagen just nu. Därför tänkte jag här bjuda på en liten överblick via snapshots (bättre om det hade varit midsommar och snaps-shots) som jag har tagit under de senaste två veckorna.

Jag har ju nämnt att jag tycker om att plugga (aka sitter med en dator och scrollar på Nelly 75% av tiden) på kaféer. Tur då att jag bor i ett område med massor av små sådana. Ett av mina nya fynd är Kulcafé som har en tysk ägare och har korv på menyn.

Då och då svänger jag även förbi La verde. De är mysigast och har bra mat men inte gott kaffe. Svår balans.

Apropå mysigt är Limas väder inte så jättemysigt nu under vintern. Ett ord: grått. Inte ens lite regn smattrande mot tak kan de bjuda på. Det är inte en tillfällighet att grått heter gris på spanska. Grisväder.

Jag och Melissa går efter den mycket pålitliga forskningen att vin kan råda bot på det mesta, så en grå, jobbig tisdag vandrade vi över till ett kafé mittemot skolan och tog några glas och smaskade i oss några tequeños. Det gjorde helt klart den sista lektionen för dagen mer hanterbar.

En kväll tog vi också med oss Sebastian och Sophia till Chili’s. Mycket gott.

Då och då vandrar vi också omkring i Miraflores och hittar fina väggar. Jaguaren ser ut att ha något djävulskap på gång.

Cheesecake är en av mina absoluta favoriter när det kommer till sötsaker, men jag äter det nästan aldrig (ganska ologisk ekvation). Men häromveckan fick jag äntligen äta en rejäl bit. Åh så fluffigt!

Jag åt även glass till frukost en dag. Så får man göra när man är vuxen.

Fun fact är att jag började äta Häagen-Dazs när Bradley Cooper var med i deras reklamer. Det är vad vi på universitetet kallar bra marknadsföring.

Häromdagen i skolan pratade vi om varför Finland har ett sådant bra skolsystem och Perus är så dåligt. Vill gärna peka på att Finland inte har några läxor och nästan inga prov. Kanske är dags att inse att nationella prov inte är så värst bra, Skolverket?

Slutligen måste vi ju ha en bild från Loki också. Stället där minnen och bekymmer försvinner innan de skapas. Tacka vet jag billig öl och generösa bartenders.

Let the Games Begin

Så, nu har vi haft alldeles för bra kvalitetsbilder ett tag här på bloggen. Tillbaka till 2 megapixel och bilder som kan få varje amatörfotograf att vilja ta livet av sig.

Anywho.. Det kan ju inte ha undgått så många att VM har börjat. Woohooo!! Jag älskar VM- och EM-somrar. Alla är så glada och klär sig i blått och gult och dricker öl och umgås.

Nu är ju jag i Peru så just blått och gult är det lite brist på. Men denna VM-hysteri de har här är det nog få länder som kan mäta sig med. Detta är som sagt Perus första VM på 36 år. Man kan ju förstå att de tar chansen att ta del av festen när de kan.

Idag spelade Peru sin första match i detta VM. Matchen gick mot inga mindre än vår lilla granne i söder, Danmark. Trots skandinaviskt systerskap skulle jag hellre slåss mot en grävling än att ta på mig en dansk tröja, så jag valde att utseendemässigt stötta Peru denna dag.

Det är fantastiskt hur en så pass hysterisk stad som Lima kan bli en spökstad så fort det vankas fotboll. Inga bilar ute på gatorna och Parque Kennedy var helt avstängd för trafik då de hade satt upp en storbildsskärm på vägen.

Tystnaden och lugnet varade inte så länge, och det blev plötsligt uppenbart var hela staden befann sig. För där kom de tågandes med bengaler och trummor och flaggor mot storbildsskärmen. Lite som när de öppnar grindarna till sommarens första Allsång på Skansen.

I detta läge undrar man lite vad som hade hänt om man hade kommit där framför klungan med dansk utstyrsel, en Carlsberg i handen och en riktig bergsprängarhögtalare spelandes Vi er røde Vi er hvide. Tiananmen Square goes fotboll.

Jag och Melissa stod mitt i den där folkmassan framför storbildsskärmen ett tag, men gick ganska snart till en pub och kollade istället. (Jag känner mig lätt obekväm på platser där jag vet att jag inte snabbt kan flytta på mig om typ en meteorit plötsligt skulle komma flygandes).

Så – spoiler alert – Danmark vann då över Peru med 1-0. Ett rum fyllt med peruaner har aldrig varit så tyst som när Danmark gjorde mål.

Vad jag än må ha sagt till mina vänner efter matchen kan jag dock erkänna att jag inte är jätteledsen att Danmark vann. Visst, det hade varit fantastiskt kul om Peru vann men ärligt talat behövde de komma ner på jorden lite. 36 år people. 36 år!! Alla kan inte vara Golden Knights. De måste lära sig att VM är tufft (om man inte är Ryssland och köper till sig en grupp så tillfredsställande att ryska heroinmissbrukare bara kan kolla på den ett tag när de känner behovet komma.)

Den dagen Peru möter Frankrike däremot, då kommer jag stå längst fram i den satans paraden. Skulle Peru vinna då kommer jag vara så full av tillfredsställelse och lycka att även jag kan lägga ner heroinet på heltid.

Sunday Eating

Igår var det söndag. Vad gör man på en söndag? Man äter goda saker. Jag bidrog till denna filosofi genom att, efter ett mycket mysigt samtal med min kära mami på Mors Dag (prayers för alla som glömde ringa sin mamma), beställa pizza.

Ni vet när man beställer mat på en hemsida och de precis innan betalning frågar om man vill lägga till något av de deliciösa alternativ som de visar mycket lockande bilder av (de gör detta på självservice-skärmarna på Max och McDonalds också. Livsfarligt.). Jag har en tendens att falla alltför lätt för dessa lockelser. Men då det är söndag och man ska äta goda saker så är några extra chicken wings ganska legitimt ändå. Varning varning för Pizza Hut’s chicken wings. Så attans gott.

Dessutom var jag ut lördag natt, vilket man också kan använda som en bra anledning då mat är en återställning av hälsan efter en utekväll. Dock må jag erkänna att jag åkte hem relativt tidigt och relativt nykter då festhumöret inte var på topp. När man är på en klubb och stör sig på att det är andra människor där, då är det dags att åka hem eller det kan bli en jobbig kväll för samtliga.

Jag måste säga att Limas uteliv har tappat de senaste månaderna. Detta håller inte. Jag borde ringa alla managers och skälla på dem. Fortsättning följer.

Då jag inte var bakis igår till följd av min irritation på andra människor, kunde jag vara så pass produktiv att jag gick och handlade jordnötssmör! Det är satans dyrt här (de kanske har brist på jordnötter alt brist på de som vill skala jordnötter. Det kan vara ganska så knepigt), och jag har därför avstått från denna lyx. Men idag kände jag att investera. Elvismackor för hela slanten! (Dubbelhaka och salivtunga visar min entusiasm.)

Detta var ett konstigt inlägg. Men så är man ju inte helt okonstig heller. Man är som en vandrande konstutställning. Please don’t sue me.

Wandering Off to a Cafe with a Notebook

Jag är en riktig sucker för kaféer. Dels för att jag lever för att dricka kaffe och fika. Dels för att de är en sådan bra kontrast till universitetsmiljöer där jag annars hänger en del. I brist på studieplatser på Pacífico förutom biblioteket (det är för mycket press i biblioteket), är därför kaféer mitt go-to de få gånger jag faktiskt pluggar.

I området där jag bor finns det en hel del små kaféer varav alla har en egen liten touch. Mitt senaste fynd är ett som heter La Verde. 

De har tre rum. Ett där man fikar, ett där de har en liten butik, och ett tredje där de bakar allting gott. Det känns lite som att komma in till ett orangerikafé på den södermanländska landsbygden a la Saltå Kvarn.

Man får kaffe i koppar som man skulle kunna hitta hemma hos sin mormor. Dock har min mormor finare koppar med blommor på. Mormor snålar inte på stil hon inte.

Man kan också beställa in presskaffe. Dock har de inte mycket kaffe i där. Som svensk är det en riktig kamp att försöka hitta bra kaffe utomlands. Terapimaterial deluxe.

Turligt nog har de fler saker på menyn än svart presskaffe. Sallad till exempel. Sallad är inte alltid kul. Då kan man beställa mackor, eller cheesecake, eller kakor…

*Ansvarig utgivare har lämnat byggnaden för matjakt.”

You’re Either On the Bus, Or Off the Bus

En av de mest annorlunda upplevelserna här i Lima är att åka buss. Inget speciellt kan tyckas, men kommer man från ett land med tidtabeller, säkerhetsbälten och handikappanpassning är det ett äventyr att lära sig att åka buss här.

 (ursäkta hemsk kvalitet på bilder)

Först och främst är det inte direkt nya bussar man åker med. Allting skramlar och ryker och låter. Sätena är av plast och fönstren är av sådan gammal amerikansk skolbussmodell, och man vet att ett fönster är nödutgång för att det står skrivet med spritpenna.

Inga tidtabeller finns. Man går bara till närmsta busshållplats och så står man där på obestämd tid. Ibland dröjer det 10 minuter, ibland kommer det tre bussar på samma gång. Man vet inte riktigt.

Peruaner är generellt inte så stressade eller snabba människor. Detta gäller inte i trafiken, vilket inkluderar bussar. I den blir alla peruaner till hetsiga demoner som ilskna minkar på amfetamin och JD. När bussen kommer står biljettpersonen och skriker ”GÅ AV, GÅ AV, GÅ AV!!” till de som ska gå av, och ut ur bussen flyger det då människor likt fallskärmsjägare som har glömt att sätta på sig fallskärmen. Så fort den sista människan lämnar bussen skriker biljettpersonen ”GÅ PÅ, GÅ PÅ, GÅ PÅ!!!!!!” till de som ska på bussen samtidigt som denna börjar rulla framåt, och är det inga som ska av bussen är det knappt så att den stannar alls. Hetsen och skriken från en ådersprängd biljettperson vars spanska översätts till 40-tals-tyska i huvudet väcker en ninjainstinkt i dom som ska på bussen. Bebisar, gamla tanter, män i kostym… Alla börjar springa som pistolen för ett hundrameterslopp just gått av, och som huvudkaraktären i en actionfilm hoppar de på bussen som ena Indiana Jones och Tarzan i kombination.

Om det nu finns plats på bussen det vill säga. Och när det inte finns plats på bussen är det ingen bekvämlighetsfråga om att det inte finns några sittplatser kvar. Nej, när det inte finns någon plats på bussen, då är det en situation där en extra person skulle få denna limkonstruerade plåtburk att falla isär. En vardagsmorgon klockan sju kan man se biljettpersonen bokstavligen försöka knuffa in människor såsom man försöker trycka ihop en överfylld resväska, fast biljettpersonen sitter inte på människorna. Som tur är fylls inte bussen på uppifrån. Det hade i och för sig varit en idé. *paus för denna vision*

Som tur är är bussen inte alltid såhär full, men att hitta en sittplats är en lyxvara och efter noga observation och analys har jag räknat ut vilka tider och mellan vilka sträckor man har störst chans till detta. Att stå upp är dock inte så farligt, bara man vet vad det innebär. Oavsett om denna har 30 människor som står upp i bussen, med endast metallstänger i taket att hålla sig i, har busschaufförerna i Lima en tendens att köra som att de vore i samma situation som Sandra Bullock i filmen Speed (för de okulturella handlar denna film om att en buss måste köras över en viss hastighet för att en bomb inte ska gå av).

Mjuka inbromsningar och så vidare är det inte tala om, utan man håller i sig för fosterlandet medan kroppen flyger fram och tillbaka som i en tecknad film om man inte är beredd på broms och gas. Man måste ha tillräckligt med utrymme, ett rejält grepp och alltid vara beredd. (Man vet att ett bussystem inte fungerar när bussresorna låter som att man ska ner i en skyttegrav)

Biljettsystemet är inte så mycket av ett system, utan biljettpersonen går då och då genom bussen och tar betalt och ger biljetter. När bussen är full kan detta vara lite knöligt. Bokstavligt talat.

När man ska av då? I bussarna finns det bara en enda stoppknapp vilken sitter längst bak i bussen. Så ska man av får man antingen gå längst fram (att gå medan bussen är i rörelse är lite som att gå på lina under en jordbävning. Varje gång man måste släppa taget för att flytta handen framåt ser man ens liv passera framför ens ögon) och säga till chauffören att här ska jag av. Eller så går man längst bak och trycker på knappen, alternativt ropar ”JAG SKA AV HÄR!” om knappen inte fungerar. Ibland stannar inte busschauffören. Då blir folk arga. Busschauffören bryr sig inte utan kan glatt köra några hundra meter innan han stannar. Detta gäller också när man ska gå på bussen, ibland åker den bara förbi utan någon större förklaring.

Men som sagt, lär man sig att inte åka buss under rusning och vet var och hur man ska stå och sitta så är bussresorna helt okej, till och med harmoniska där man sitter i sina egna tankar och kollar ut genom fönstret. Jag har bland annat hittat detta hus till salu. Det har etager, garage och en mur. Synd att det ligger precis vid en stor väg. Man kanske kan lägga ett skambud.

Huacachina – Desert as Good as Dessert

Huacachina alltså. Där var jag och min kompis Melissa i helgen. Denna lilla oas i öknen ligger precis utanför staden Ica (vi har även staden Coop där man alltid spenderar lite mer pengar), ungefär 4 timmar söder om Lima. Eftersom det är så nära är det perfekt för en liten weekend trip och bussarna dit är mycket billiga. I denna region finns även Perus vindistrikt, Pisco.

Detta var då min första lilla resa i Peru för 10 månader sedan, så det var kul att komma tillbaka. Denna gång skojade jag till det genom att bo på andra sidan sjön (ca. 200 meter i omkrets). Vågat. Hostelet hette Desert Nights och kan varmt rekommenderas.

På deras terrass kunde man sitta och kika på palmer och folk i båtar.

Trots att det är så pass nära Lima geografiskt, är det ett annorlunda klimat i Huacachina. Här är det sol och torrt och varmt hela året om, utan så värst mycket moln som i Lima. Perfekt ställe om man vill ligga och sola varje dag.

Det fanns en bar och restaurang i poolen. Så bra att man knappt behöver flytta sig från solstolen om man vill ha mat eller drinkar.

De vanligaste aktiviteterna i Huacachina är att åka sandbuggys och prova på sandboarding eller sandskiing (allt med sand ska det vara). Då vi redan hade provat på det sist när vi var här, och budgeten rekommenderade att avstå, blev den mest ansträngande aktiviteten denna helg att reglera solstolen efter om man ville sola på rygg eller mage. Kan vara lite klurigt.

Nejdå, sista kvällen steg vi faktiskt uppför sanddynerna för att se utsikt och solnedgång. Förskräckligt jobbigt, men värt det när man väl kommer upp till toppen. Denna öken sträcker sig ända till Nazca, där man kan se de kända med det inte alltför kreativa namnet Nazcalinjerna. 

Fina utsiktsbilder.

Så blev det ännu en solnedgång. Bra avslut på en mycket bra helg med sol, mat, sangria och piña coladas. För alla som åker till Peru kan jag varmt (det är också varmt där) rekommendera Huacachina som besöksmål.

 

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

Guatemala – How to Stumble On Volcanoes

Ja, som titeln avslöjar var det då Guatemala som blev nästa mål på resan efter Colombia. Jag visste inte mycket om landet innan, förutom att UD skriver på sin hemsida att man helst inte ska åka dit (challenge accepted så att säga). Det som lockade mig dit var att jag har en kompis från Linköpings Universitet, Simon, som tillsammans med ett gäng svenskar jobbade med ett projekt där de byggde en högstadieskola i en liten guatemalansk by. Om man ändå är på samma sida jorden vill man ju såklart ta chansen att åka dit och kolla läget. Mer om projektet kommer senare.

Första helgen spenderade vi i staden Antigua (dit vi tillslut kom efter att ha suttit och väntat på flygplatsen i nästan tre timmar efter ett missförstånd om var vi faktiskt skulle ses. Tre timmar ätandes peanutbutter cups utan att överväga att ett missförstånd faktiskt hade skett. ”De är säkert fast i trafiken..”)

Denna grupp svenskar hade vid detta laget utvecklat en tendens till att finna nöje i vulkanbestigning (det finns massor av vulkaner i Guatemala. Massor!). Under min Peruvistelse har jag bestigit några berg, så när de föreslog en vulkanbestigning vår andra dag tänkte jag att det kunde väl kanske vara kul. Torrhosta och två månaders uppladdning bestående av solstolar och semesterdiet a la alkohol och ständigt ätande. Man kan ju säga att jag inte tänkte igenom detta beslut.

Efter sju timmars klättring i grus och en dödslängtan så pass att folk fick stoppa mig från att hoppa utför en klippvägg halvvägs upp, kom vi tillslut fram till lägret. Där var det kallt så in i satan och när en guide började föreläsa om hur vi skulle tillaga snabbnudlar var jag nära att säga saker som skulle få honom att hoppa utför klippväggen.

Det är tur att jag är svag för utsikter, för när skymningen kom och vi lite senare fick en stjärnhimmel som tak blev allt bättre. I fjärran såg vi dessutom ett utbrott med lava och allt från en annan vulkan (tacksam att det inte var från våran). Att något så djävulskt farligt kan vara så fint på håll. (Ska skriva till det i personlighetsbeskrivningen på mitt CV).

Att vakna nästa morgon till en sådan här soluppgång kändes också ganska bra. Helt jävla otroligt.

Nerför vulkanen kom vi (garanterat lättare än att gå uppför), och de sista timmarna i Antigua ägnades åt dusch och lite sightseeing (inte i duschen). Här är en kyrka kan man tro.

Fast egentligen var det en katedral som hade blivit förstörd av jordbävningar. Den blev förstörd och förstörd och de byggde upp och byggde upp tills de tillslut insåg att det var ganska mycket slöseri av både tid och energi. Så nu är det bara en stor ruin. Melankoliskt, men så kan det gå i livet ibland när man bara ska ha och ska ha.

Senare samma kväll åkte vi ut till den lilla byn för att bygga lite skola. Det är en helt egen historia det.

Take a Walk on the Wall

Cartagena har då alltså en mur (mer än vad USA har, hehehe). Sista dagen bestämde jag mig för att ta en promenad längs hela muren och tillbaka igen. Varför? Jo, jag har nämligen oturen att resa med folk som blir sjuka hela tiden. Har man själv ett immunförsvar som en Avenger (jag väntar fortfarande på att de ska namnge en superhjälte efter mig) så får man lära sig att roa sig på egen hand. Även om det innebär att man måste gå på en mur.

Sen när man är från Sverige och tar varje möjlighet man kan att jobba på brännan (innan vi får 5 månader av minusgrader och en sol som inte når över trädtopparna) så är det också en bra grej att gå på en mur i två timmar under stekande sol.

I slutet av muren kan man se det stora fortet/slottet Castillo San Felipe de Barajas. Vi gick dit en dag och betalade en satans massa pengar för att se på stenväggar i två timmar. Nejdå, det var helt okej. Man fick gå i gångar och sitta i vakttorn och sånt, vilket är kul. Förutom det var det ganska mediokert motsvarande kostnaden (mvh snåla studenten).

Här är ett monument med torn och höghus i bakgrunden.

Tänk ändå att gå här som vakt för några hundra år sedan och se ut över havet. Men jag hade nog inte velat vara på spanjorernas sida. Eller fransmännens. Jag hade kanske kunnat vara frilansande vakt som egentligen var spion för britterna. Mycket bra.

*Filosofiskt citat om hur historisk mur möter den moderna arkitekturen.*

Hustak.

Hustak och skyskrapor (som från denna vinkeln ser ut som att de lutar farligt mycket. Peab måste ha varit inblandade)

Jag spenderade ju faktiskt mina första fyra år i livet i ett samhälle som tillverkade kanoner, så jag tänker att det skulle varit ganska naturligt för mig att bli förste kanonansvarig på denna mur. ”Råkat” avfyra mot ett av spanjorernas skepp. Sett trä och slamsor flyga överallt. Sen skyllt allt på en missil då jag var långt före min tid inom vapenutveckling. I’m a pretty smooth talker you know.

Precis som Lima har Cartagena en stor väg längs stranden som förstör fina bilder och strandlivet. Jag skulle siktat kanonen mot den.

Det var en fin promenad längs muren, och som syftet ämnade fick jag en ännu bättre bränna och roade mig själv mycket bättre än i umgänget av sjuklingar. Det är synd att jag aldrig fick chansen som förste murväktare. Kanske i nästa liv.

Cartagena, Part 1

Så vi tar upp där jag lämnade er i Cali (vissa människor skulle man ju vilja lämna i Cali) och drar vidare till Colombias karibiska kuststad – Cartagena. I Cartagena finns det små fina gator, amerikanska pensionärer på cruise och varmt hav. Det är relativt dyrt, som turistorter tenderar att vara, och hysteriskt jättevarmt (de har en freakin’ medeltemperatur på 27 grader! Som i Sverige, men plus- istället för minusgrader.).

Staden har, som de flesta städer, olika stadsdelar, vilka skiljer sig väldigt mycket från varandra både i arkitektur, känsla och priser. Något för alla skulle man kunna säga. Första dagarna bodde vi på ett hostel i stadsdelen Getsemaní, vilket är lite som Cartagenas hipsterområde med gatumusikanter och torget Plaza Trinidad där man kan köpa billig öl. Det är säkert nu, men detta område brukade vara hem åt kriminalitet och prostitution. Det var ju synd att det slutade.

Resten av tiden bodde vi innanför muren (de har en mur) i stadskärnan. Förr i tiden var man ingenting om man inte bodde innanför muren. Innanför muren var stället för de coola. Det är därifrån uttrycket ”att vara inne” kommer ifrån. Att man bodde innanför muren och var därmed cool.

Det är väldigt färgglatt och fint innanför muren.

Det finns också många fina torg med uteserveringar och sådant trevligt. Det finns också många otroligt jobbiga försäljare som man måste slå bort som flugor. Jag började bråka med en som skulle sälja mig en hatt. Jag sa att hatten var ful.

Balkonger är bra. Ja.

Ungefär 20 minuters promenad från muren ligger rikemansområdet Bocagrande (det betyder stor mun. Passande). Det ser lite ut som Miami och har en strand. Åker man med en båt utanför staden kan man se denna riktigt snygga skyline (och också fisk). På land ser man övre medelklass-amerikaner. Fisk.

På 1500 och 1600-talet var Cartagena en stad som alla slogs om. Spanjorer (senaste gången som Spanien vann ett krig), holländare, engelsmän och fransmän i en enda stor röra. Brittiska flottan betalade till och med pirater för att försöka ta över staden åt dem (well played). Pirates of the Caribbean är altlså ganska historiskt korrekt, fast kanske utan hemsökta skepp och kaptener med bläckfisk till ansikte. Jag hoppas lite att det fanns.

Så det var lite introduktion till Cartagena. Vad för påfund vi hittade på här får ni veta mer om senare. Jag utlovar palmer, blått hav, stor båt samt Pablo Escobars hus. Läsvärt.