Mycket fotboll nu. Men det är ju så passande just under fotbolls-VM.

Idag spelade Sverige sin första match, som i peruansk tid började klockan 7 på morgonen. Men när det är fotboll spelar det ingen roll vilken tid på dygnet man kollar. En kaffe och en brownie och en alldeles för hög puls i 90 minuter gör att man blir pigg ganska fort.

Jag misstänker att ganska många svenskar kände såhär när domaren äntligen blåste av matchen. Så satans skönt med en vinst (också speciellt tråkigt att ha tre poäng när Tyskland har noll), speciellt då jag hade fasat den här matchen då vi historiskt är smått instabila mot sämre lag (”Vi behövde Zlatan…mot Färöarna!”).

Lär vi oss göra mål på andra chanser än från straffpunkten kan detta mästerskap till och med bli över förväntan. Ingen jinx i övrigt.

Jag måste även ge väldigt mycket cred till de svenska fansen som var på plats. Som man hör ständigt genom matchen, som utgör den gula väggen på läktaren, och som traditionsenligt nästan sjöng av sig stämbanden i sista raden av nationalsången. Det är som att varje stel svensk bär på en liten glad, patriotisk tornado djupt inuti som bara kan lockas fram av en landskamp. Väldigt fint tycker jag.