Huacachina – Desert as Good as Dessert

Huacachina alltså. Där var jag och min kompis Melissa i helgen. Denna lilla oas i öknen ligger precis utanför staden Ica (vi har även staden Coop där man alltid spenderar lite mer pengar), ungefär 4 timmar söder om Lima. Eftersom det är så nära är det perfekt för en liten weekend trip och bussarna dit är mycket billiga. I denna region finns även Perus vindistrikt, Pisco.

Detta var då min första lilla resa i Peru för 10 månader sedan, så det var kul att komma tillbaka. Denna gång skojade jag till det genom att bo på andra sidan sjön (ca. 200 meter i omkrets). Vågat. Hostelet hette Desert Nights och kan varmt rekommenderas.

På deras terrass kunde man sitta och kika på palmer och folk i båtar.

Trots att det är så pass nära Lima geografiskt, är det ett annorlunda klimat i Huacachina. Här är det sol och torrt och varmt hela året om, utan så värst mycket moln som i Lima. Perfekt ställe om man vill ligga och sola varje dag.

Det fanns en bar och restaurang i poolen. Så bra att man knappt behöver flytta sig från solstolen om man vill ha mat eller drinkar.

De vanligaste aktiviteterna i Huacachina är att åka sandbuggys och prova på sandboarding eller sandskiing (allt med sand ska det vara). Då vi redan hade provat på det sist när vi var här, och budgeten rekommenderade att avstå, blev den mest ansträngande aktiviteten denna helg att reglera solstolen efter om man ville sola på rygg eller mage. Kan vara lite klurigt.

Nejdå, sista kvällen steg vi faktiskt uppför sanddynerna för att se utsikt och solnedgång. Förskräckligt jobbigt, men värt det när man väl kommer upp till toppen. Denna öken sträcker sig ända till Nazca, där man kan se de kända med det inte alltför kreativa namnet Nazcalinjerna. 

Fina utsiktsbilder.

Så blev det ännu en solnedgång. Bra avslut på en mycket bra helg med sol, mat, sangria och piña coladas. För alla som åker till Peru kan jag varmt (det är också varmt där) rekommendera Huacachina som besöksmål.

 

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

Blue Swedes and I’m Hooked on a Feeling

Äventyren i San Pedro fortsatte efter stygnborttagningen. Först vaknade vi upp på morgonen och mindes att vi kvällen innan hade bestämt oss för att göra tatueringar och att vi av en händelse hade träffat en tatuerare på klubben. Så vi gick och gjorde tatueringar.

Han som ägde studion tatuerade mig. Han hade lärt sig att tatuera när han satt i fängelse i Mexiko. I övrigt ser jag nu vilka torra armbågar jag hade. Jag borde smörja in dem oftare.

Från en sak till en annan. En sak med backpackervärlden är att man lätt stöter på samma folk lite här och där. Trots detta i bakhuvudet blev jag ändå ganska förvånad när detta hände just mig vår första kväll i San Pedro. Vi skulle på ett musikquiz på ett hostel, och när vi kliver in på baren är det ett gäng grabbar som jag tycker att jag känner igen som sitter där. Detta var tre svenska killar från Surahammar som jag hade festat med i Máncora två månader innan. Sjukt konstigt.

Så med ett gäng på 13 svenskar tänkte vi att det hade ju varit kul att ha lite svensk isolering och hyra ett hus en natt. Det gjorde vi (också det efter diskussion och research på klubben. Mycket hände på klubben). Kvällen efter satt vi plötsligt i en båt på väg till ett hus på andra sidan av Lago del Atitlán.

Det visade sig vara ett freakin’ lyxhus precis vid vattnet.

Ungefär 300 sovrum, jacuzzi, bar.. Allt man behöver. Bron på bilden var i övrigt väldigt brant på den andra sidan så när man skulle upp därför fick man ta ett rejält ninjaskutt.

Det var en sådan perfekt natt. Vi drack, spelade spel. tjabbade, skämtade och hade det allmänt så himla roligt. Inpå småtimmarna började även en grupp av oss att ha karaoke i ett av sovrummen där vi sjöng svenska klassiker och hoppade i sängarna.

Så höll vi på till soluppgången och strax efter somnade vi fem personer i en enda stor hög.

Ett så perfekt avslut på vistelsen i Guatemala och denna backpackingresa i sin helhet. Efter detta begav jag mig hemåt till Lima igen. En helt fantastisk och väldigt orealistisk sommar. Fråga mig om ett år och jag kanske kan sätta fler ord på det. Nu är det bara glädje.

One Lake and, Wow, More Volcanoes

Vår sista helg i Guatemala tog gänget med oss till Lago de Atitlán. Det är en stor sjö som har formats av vulkaner då den omringas av just sådana. På olika sidor av sjön finns det olika byar som man får ta sig till med båt.

Hemma i Dalarna har vi också en sjö som omringas av byar, men lite mindre och utan vulkaner.

Lago del Atitlán är en av de största turistattraktionerna i Guatemala, och jag kan verkligen förstå varför. Fantastisk utsikt, fantastiskt klimat och kontrasterna mellan de olika byarna innebär något för alla. Som gjort.

Vi utgick från Panajachel där vi tog en båt över till backpacker-byn San Pedro. Man skulle kunna åka hit bara för att åka båt. 360 grader av bra utsikt.

San Pedro är en livlig by med mycket backpackers och uteliv. Överallt är det hostels, små affärer och barer. Inget att klaga på förutom icke-fungerande bankomater.

En dag åkte vi ut till ett kvinnokollektiv där en grupp kvinnor tillverkade kläder och accessoarer från egentvinnad- och egenfärgad tråd. Vi fick en liten lektion i hur man gjorde och jag fick mycket beröm för hur exceptionell jag var på att tvinna. Inte förvånad. Jag ska visa senare vad jag köpte för något. Med tanke på hur mycket fint som fanns var det ingen enkel uppgift att välja, men jag är nöjd.

I övrigt är jag ganska nyfiken på vad jag och Emelie kollar så skeptiskt på i bilden ovan. Jag kanske inte vill minnas.

Första natten bodde vi på hostel Zoola. De hade bar och pool och sjö. Mycket bra.

Denna kväll bestod i övrigt av ett musikquiz (där mitt lag såklart var bäst av de svenska lagen. 3a totalt av en miljon lag), en klubb som blev till hemlig källarklubb, en mycket skev efterfest i ett kök och en lång diskussion om bananer in på småtimmarna. Vid klockan 5 på morgonen visade det sig även att jag hade en talang för att smärtfritt ta bort stygn på fötter. Tycker ni detta låter konstigt ska ni veta att det bara var början på detta äventyr denna sista helg.

Guatemala – How to Stumble On Volcanoes

Ja, som titeln avslöjar var det då Guatemala som blev nästa mål på resan efter Colombia. Jag visste inte mycket om landet innan, förutom att UD skriver på sin hemsida att man helst inte ska åka dit (challenge accepted så att säga). Det som lockade mig dit var att jag har en kompis från Linköpings Universitet, Simon, som tillsammans med ett gäng svenskar jobbade med ett projekt där de byggde en högstadieskola i en liten guatemalansk by. Om man ändå är på samma sida jorden vill man ju såklart ta chansen att åka dit och kolla läget. Mer om projektet kommer senare.

Första helgen spenderade vi i staden Antigua (dit vi tillslut kom efter att ha suttit och väntat på flygplatsen i nästan tre timmar efter ett missförstånd om var vi faktiskt skulle ses. Tre timmar ätandes peanutbutter cups utan att överväga att ett missförstånd faktiskt hade skett. ”De är säkert fast i trafiken..”)

Denna grupp svenskar hade vid detta laget utvecklat en tendens till att finna nöje i vulkanbestigning (det finns massor av vulkaner i Guatemala. Massor!). Under min Peruvistelse har jag bestigit några berg, så när de föreslog en vulkanbestigning vår andra dag tänkte jag att det kunde väl kanske vara kul. Torrhosta och två månaders uppladdning bestående av solstolar och semesterdiet a la alkohol och ständigt ätande. Man kan ju säga att jag inte tänkte igenom detta beslut.

Efter sju timmars klättring i grus och en dödslängtan så pass att folk fick stoppa mig från att hoppa utför en klippvägg halvvägs upp, kom vi tillslut fram till lägret. Där var det kallt så in i satan och när en guide började föreläsa om hur vi skulle tillaga snabbnudlar var jag nära att säga saker som skulle få honom att hoppa utför klippväggen.

Det är tur att jag är svag för utsikter, för när skymningen kom och vi lite senare fick en stjärnhimmel som tak blev allt bättre. I fjärran såg vi dessutom ett utbrott med lava och allt från en annan vulkan (tacksam att det inte var från våran). Att något så djävulskt farligt kan vara så fint på håll. (Ska skriva till det i personlighetsbeskrivningen på mitt CV).

Att vakna nästa morgon till en sådan här soluppgång kändes också ganska bra. Helt jävla otroligt.

Nerför vulkanen kom vi (garanterat lättare än att gå uppför), och de sista timmarna i Antigua ägnades åt dusch och lite sightseeing (inte i duschen). Här är en kyrka kan man tro.

Fast egentligen var det en katedral som hade blivit förstörd av jordbävningar. Den blev förstörd och förstörd och de byggde upp och byggde upp tills de tillslut insåg att det var ganska mycket slöseri av både tid och energi. Så nu är det bara en stor ruin. Melankoliskt, men så kan det gå i livet ibland när man bara ska ha och ska ha.

Senare samma kväll åkte vi ut till den lilla byn för att bygga lite skola. Det är en helt egen historia det.

There’s Got to Be a Sunset

Och här tänker man att man ska visa upp sin fantastiska talang på panoramabilder, och så fungerar de inte alls med layouten på ens blogg. Livet är svårt. Ni får zooma in helt enkelt.

Anywho, när man får chansen att se en solnedgång från en mur så ska man ta den. Så det gjorde vi en kväll. Solnedgångar är bra. Murar är bra. När jag dessutom hade utnämnt mig själv till förste murväktare kände jag att det var lite av en plikt.

Någon smart affärsperson har insett det geniala med att starta ett drinkcafé uppe på muren där man kan se solnedgången som bäst. Drinkarna kostar lite, men är prisvärda. Alkoholmängden var ungefär den man själv blandar i en grogg klockan halv tolv en lördagskväll. Helt rätt.

Så här kunde man sitta och bli lite lullig och skratta åt allt folk som stod vid muren och försökte ta selfies med solen i bakgrunden. Försök efter försök utan att någon reflekterade över det faktum att när man tar bilder i motljus så blir ansikten bara siluetter (tur för vissa människor i och för sig). Konstigt att det är kriser i världen.

Jag har sett många solnedgångar, alla superfina. Än så länge är det dock ingen som slår den jag ser från balkongen på gården hemma i Dalarna (inte sentimentalt. Fakta). Och där behöver man inte ens betala dyra drinkar för att få den bästa platsen (Nej, pappa, vi ska inte införa det till sommaren.)

Denna solnedgång får bli det sista från Cartagena, så får ni se senare var det bar av därefter.

Cartagena, Part 1

Så vi tar upp där jag lämnade er i Cali (vissa människor skulle man ju vilja lämna i Cali) och drar vidare till Colombias karibiska kuststad – Cartagena. I Cartagena finns det små fina gator, amerikanska pensionärer på cruise och varmt hav. Det är relativt dyrt, som turistorter tenderar att vara, och hysteriskt jättevarmt (de har en freakin’ medeltemperatur på 27 grader! Som i Sverige, men plus- istället för minusgrader.).

Staden har, som de flesta städer, olika stadsdelar, vilka skiljer sig väldigt mycket från varandra både i arkitektur, känsla och priser. Något för alla skulle man kunna säga. Första dagarna bodde vi på ett hostel i stadsdelen Getsemaní, vilket är lite som Cartagenas hipsterområde med gatumusikanter och torget Plaza Trinidad där man kan köpa billig öl. Det är säkert nu, men detta område brukade vara hem åt kriminalitet och prostitution. Det var ju synd att det slutade.

Resten av tiden bodde vi innanför muren (de har en mur) i stadskärnan. Förr i tiden var man ingenting om man inte bodde innanför muren. Innanför muren var stället för de coola. Det är därifrån uttrycket ”att vara inne” kommer ifrån. Att man bodde innanför muren och var därmed cool.

Det är väldigt färgglatt och fint innanför muren.

Det finns också många fina torg med uteserveringar och sådant trevligt. Det finns också många otroligt jobbiga försäljare som man måste slå bort som flugor. Jag började bråka med en som skulle sälja mig en hatt. Jag sa att hatten var ful.

Balkonger är bra. Ja.

Ungefär 20 minuters promenad från muren ligger rikemansområdet Bocagrande (det betyder stor mun. Passande). Det ser lite ut som Miami och har en strand. Åker man med en båt utanför staden kan man se denna riktigt snygga skyline (och också fisk). På land ser man övre medelklass-amerikaner. Fisk.

På 1500 och 1600-talet var Cartagena en stad som alla slogs om. Spanjorer (senaste gången som Spanien vann ett krig), holländare, engelsmän och fransmän i en enda stor röra. Brittiska flottan betalade till och med pirater för att försöka ta över staden åt dem (well played). Pirates of the Caribbean är altlså ganska historiskt korrekt, fast kanske utan hemsökta skepp och kaptener med bläckfisk till ansikte. Jag hoppas lite att det fanns.

Så det var lite introduktion till Cartagena. Vad för påfund vi hittade på här får ni veta mer om senare. Jag utlovar palmer, blått hav, stor båt samt Pablo Escobars hus. Läsvärt.

Come and See Me

Jag har fått finbesök! Min mamma och vår kompis Marie har trotsat jobb och flygfobi och kommit för att fira påsk med mig här i Peru. Yay!

En bild med Paddington är självklart obligatorisk när man kommer med Peru. En regel jag införde igår. Inte en dag försent.

Att dricka drinkar i Parque Kennedy är också mycket viktigt. När man kommer från ett snötäckt, minusgradigt Dalarna är Piña Coladas i solen en bra medicin. Både mamma och Marie var ytterst nöjda.

Att människor väljer att be mitt i ens photoshoot är inte schysst. Gud får väl vänta lite tänkte jag. Men jag sa inget. Om jag skulle sagt något skulle det snarare varit om hans fula gympapåse.

Hursomhelst, jag tar med mig elakheterna till Cusco istället. Ingen tid att slösa. Nu ska jag visa damerna Machu Picchu och alpackatröjor. Glad påsk och hejdå!

 

Cali & Transportation Guide 2.0

Efter dagarna bland kyrkor, djävulsstatyer och arkitektur i Quito begav vi oss av på resa mot nästa land – Colombia.

Det där med att ”man får vad man betalar för”, skulle bli en tanke som upprepade sig i huvudet en lång tid framöver. Det skulle bli en lång bussresa, det visste vi, men att ens väntan och tålamod skulle få Tom Hanks situation i Cast Away att framstå som semester i jämförelse, det hade man inte förväntat sig. Vi hade ingen Wilson.

Först var bussen över två timmar försenad. Det kan man förvänta sig. Vi är ändå i Sydamerika. Bussen var trång. Besvikelse, men man kan stå ut. Efter en stund stannade vi för lunch. Alla åt lunch och gick sedan ut till parkeringen. Alla, utom busschaufförerna. De satt lugnt kvar och åt. En timme blev till två. Från parkeringen såg vi kaffekopp efter kaffekopp drickas av bussgubbarna. Glassar åts. När någon tillslut frågade om vi kanske skulle åka snart, blev svaret att ”vi väntar på två passagerare som kommer med taxi. Vi glömde dem på vägen.” Ja men JAAAHAA! Dumt att vi inte kom på det själva! VEM SOM HELST kan ju glömma passagerare på vägen.

Passagerarna kom till sist och vi åkte mot gränsen. På grund av vår lilla…oturliga…försening, kom vi till gränsen vid den värsta tid man kan tänka sig. Den tid då halva Venezuela hade nått fram och ställt sig i kö för att komma in i Ecuador. Okej, fyra timmar i kö kunde vi kanske stå i kö. (Stå. Inte sitta i buss. Man måste stå i kö.) Fyra timmar är helt okej.

Det blev lite längre. SJU OCH EN HALV TIMME stod vi i kö för att KOMMA UT UR Ecuador. Två timmar in bestämde sig min mage för att skapa en ihållande smärta likt den när man slår tån i ett bordsben (väldigt ont). Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Så vid ett på natten vandrade vi till slut över Sydamerikas farligaste gräns (men lugn, jag hade ett förberett, ytterst hållbart tal för att vinna över gerillan ifall de hade kommit). I Colombia var det endast, listen to this, en halvtimmes väntetid för att komma in i landet. Dessutom skrattade vakten åt mina skämt och tyckte om Sverige. Bra där Colombia.

Ungefär 10 timmar senare än planerat klev vi av bussen i vår slutdestination, Cali. Jag var lättad att se att de från hostelet som skulle hämta oss på busstationen inte fortfarande stod där och väntade. Bra omdöme.

Cali ligger i sydvästra Colombia och är den största staden i regionen Cauca Valley. För de som tycker om salsa är detta ansett som salsans huvudstad. Jag tycker inte så mycket om att dansa salsa. Oturligt.

Trots salsastrejk var lite rörelse efter mycket sittande och stående ytterst nödvändigt. Upp till toppen av en hög kulle gick vi. Där fanns det trappor och träd.

Där fanns också en kyrka – Iglesia de San Antonio. Där uppe hade man en fin utsikt av Cali och framförallt området San Antonio (vilket passande sammanträffande) där vi bodde. Det är Calis historiska centrum och har många kaféer och restauranger och sådant bra.

Vi tänkte ta en sväng runt kyrkan. Det gick inte då baksidan av kyrkan var ett kraftverk. Märkligt läge på ett kraftverk kan ju tyckas. Men så är ju katoliker ett ganska så känsloladdat folk.

Från kyrkan gick vi söderut mot parken Loma de Cruz som tydligen skulle vara fin. För att komma dit var man tvungen att gå uppför en djävulstrappa. Kullar och trappor. Tur att man äter och dricker för att kompensera all förbränning.

Uppe i parken fanns det många vimplar.

Det fanns också fina hus med tigrar på. Okej, bara ett hus med tigrar på. Men det var fint.

Fin graffiti är uppenbarligen en grej i Sydamerika. Här står det lite fakta om några personer som jag inte vet vilka de är.

Jag hittade en målning av en elefant som jag tyckte var viktigare. Elefanter är mycket bra.

Efter detta gick vi tillbaka norrut och hittade målningar där också. Detta är inte en riktig bokaffär, det är bara en målning. Det blir man varse om man försöker gå in i affären. Pratar inte från egen erfarenhet.

Promenaden ledde ner till floden som går genom staden, Río Cali (pris för mest kreativa namn). Tydligen brukade Calikartellen hänga därnere under 90-talet (inte i floden, men runtomkring). Nu har det blivit en fin park av området. Det finns en bro med blommor på. Inte så kartellaktigt (även om jag kanske skulle ha övervägt det om jag hade haft ett område för en kartell)

Vid floden finns också den så vackra Iglesia de la Ermita. Den är byggd efter en målning och ser jättestor ut på håll.

Men på nära håll var den inte så stor. En beskrivning som jag ser nu i efterhand inte riktigt framgår på bilderna. Kanske var jag skadad av alla Quitos jättekatedraler. Men den var fin ändå.

Av lite tidsbrist och på råd av de som kan Calis brist på säkerhet höll vi oss mer eller mindre i samma område av staden, men hade trots det några väldigt härliga dagar.

En dag begav vi oss av till Calis Zoo, men det få bli ett annat inlägg. Det fanns krokodiler.

En dag gick vi Calis naturhistoriska museum. Det var inte så stort. En uppstoppad noshörning (det finns inte vilda noshörningar i Colombia) och ett valskelett var höjdpunkter.

En kväll hamnade vi på en lyxrestaurang där man bör ha en tygservett i knät och låtsas som att man kan årgångar på viner. Kan ju vara kul i och för sig. ”The -74?! I asked for the f#%ing -75 you clueless son of a motherless goat! Singing bush!”

En kväll fick jag också chansen att se en fin klasskompis från Linköping som pluggar i Cali denna termin (det efter att vi blev avsläppta av taxin en kilometer från den rätta platsen och fick irra omkring ett bra tag). Alltid trevligt med ett familjärt ansikte. Nej, inte alltid. Mer sällan faktiskt. Men denna gång var det bra.

Så visst finns det saker att se och göra i Cali. Fin stad med mycket historia. Ser man till att (1) taxichaufförer kan sitt jobb och att (2) på restauranger inte sitta rakt i en luftkonditionering som blåser kalluft likt en arktisk storm och som får ens hals att bli lika irriterad som jag blir på dumt folk som amatörfilmar på konserter, då kan en trip hit bli riktigt riktigt bra.