Huacachina – Desert as Good as Dessert

Huacachina alltså. Där var jag och min kompis Melissa i helgen. Denna lilla oas i öknen ligger precis utanför staden Ica (vi har även staden Coop där man alltid spenderar lite mer pengar), ungefär 4 timmar söder om Lima. Eftersom det är så nära är det perfekt för en liten weekend trip och bussarna dit är mycket billiga. I denna region finns även Perus vindistrikt, Pisco.

Detta var då min första lilla resa i Peru för 10 månader sedan, så det var kul att komma tillbaka. Denna gång skojade jag till det genom att bo på andra sidan sjön (ca. 200 meter i omkrets). Vågat. Hostelet hette Desert Nights och kan varmt rekommenderas.

På deras terrass kunde man sitta och kika på palmer och folk i båtar.

Trots att det är så pass nära Lima geografiskt, är det ett annorlunda klimat i Huacachina. Här är det sol och torrt och varmt hela året om, utan så värst mycket moln som i Lima. Perfekt ställe om man vill ligga och sola varje dag.

Det fanns en bar och restaurang i poolen. Så bra att man knappt behöver flytta sig från solstolen om man vill ha mat eller drinkar.

De vanligaste aktiviteterna i Huacachina är att åka sandbuggys och prova på sandboarding eller sandskiing (allt med sand ska det vara). Då vi redan hade provat på det sist när vi var här, och budgeten rekommenderade att avstå, blev den mest ansträngande aktiviteten denna helg att reglera solstolen efter om man ville sola på rygg eller mage. Kan vara lite klurigt.

Nejdå, sista kvällen steg vi faktiskt uppför sanddynerna för att se utsikt och solnedgång. Förskräckligt jobbigt, men värt det när man väl kommer upp till toppen. Denna öken sträcker sig ända till Nazca, där man kan se de kända med det inte alltför kreativa namnet Nazcalinjerna. 

Fina utsiktsbilder.

Så blev det ännu en solnedgång. Bra avslut på en mycket bra helg med sol, mat, sangria och piña coladas. För alla som åker till Peru kan jag varmt (det är också varmt där) rekommendera Huacachina som besöksmål.

 

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

Blue Swedes and I’m Hooked on a Feeling

Äventyren i San Pedro fortsatte efter stygnborttagningen. Först vaknade vi upp på morgonen och mindes att vi kvällen innan hade bestämt oss för att göra tatueringar och att vi av en händelse hade träffat en tatuerare på klubben. Så vi gick och gjorde tatueringar.

Han som ägde studion tatuerade mig. Han hade lärt sig att tatuera när han satt i fängelse i Mexiko. I övrigt ser jag nu vilka torra armbågar jag hade. Jag borde smörja in dem oftare.

Från en sak till en annan. En sak med backpackervärlden är att man lätt stöter på samma folk lite här och där. Trots detta i bakhuvudet blev jag ändå ganska förvånad när detta hände just mig vår första kväll i San Pedro. Vi skulle på ett musikquiz på ett hostel, och när vi kliver in på baren är det ett gäng grabbar som jag tycker att jag känner igen som sitter där. Detta var tre svenska killar från Surahammar som jag hade festat med i Máncora två månader innan. Sjukt konstigt.

Så med ett gäng på 13 svenskar tänkte vi att det hade ju varit kul att ha lite svensk isolering och hyra ett hus en natt. Det gjorde vi (också det efter diskussion och research på klubben. Mycket hände på klubben). Kvällen efter satt vi plötsligt i en båt på väg till ett hus på andra sidan av Lago del Atitlán.

Det visade sig vara ett freakin’ lyxhus precis vid vattnet.

Ungefär 300 sovrum, jacuzzi, bar.. Allt man behöver. Bron på bilden var i övrigt väldigt brant på den andra sidan så när man skulle upp därför fick man ta ett rejält ninjaskutt.

Det var en sådan perfekt natt. Vi drack, spelade spel. tjabbade, skämtade och hade det allmänt så himla roligt. Inpå småtimmarna började även en grupp av oss att ha karaoke i ett av sovrummen där vi sjöng svenska klassiker och hoppade i sängarna.

Så höll vi på till soluppgången och strax efter somnade vi fem personer i en enda stor hög.

Ett så perfekt avslut på vistelsen i Guatemala och denna backpackingresa i sin helhet. Efter detta begav jag mig hemåt till Lima igen. En helt fantastisk och väldigt orealistisk sommar. Fråga mig om ett år och jag kanske kan sätta fler ord på det. Nu är det bara glädje.

Pica Pica – Día del Cariño

Alla hjärtans dag i Guatemala visade sig ha ett lite annorlunda firande mot vad vi är vana vid. År 2017 firade jag denna dag med några andra singel-tjejkompisar. Vi drack alldeles för starka drinkar och kvällen slutade med att vi genom ett mycket charmigt mejl sökte spons från Kondomkungen.

Anyway… Hur firade de då denna dag i Guatemala? Jo, de hade krig. För de lite tama går kriget ut på att slänga färgglatt konfetti, också kallat pica pica, på varandra. Helst ska man ha ett pappersägg fyllt med pica pica och mjöl som man krossar på någons huvud. För de lite mer hardcore finns det även riktiga äggkrig man kan vara med på. I Tecpán samlas både vuxna och barn för att göra frityrsmet i varandras hår. Jag är tacksam att vi inte var med på det.

Men självklart visade vi barnen på skolan var skåpet skulle stå. Vi laddade upp med massor av blå-gult konfetti och gav oss in i (okej, startade) kriget på skolgården.

Och såhär såg jag ut efter en alldeles för kort stund. Om ni tycker detta är illa ska ni se barnen som jag hämnades på (okej, började kasta på).

Långt ifrån hjärtan, blommor och choklad, men jag föredrar nog det guatemalanska firandet (så länge inga riktiga ägg är inblandade). Dock tog det ett ganska rejält bra tag att få ut all pica pica ur håret. Ungefär 2 veckor för att vara exakt. I krig måste man ju offra något.

Trots att jag inte hade en så lång vistelse i Manzanales så kändes det ändå som att jag fick en direkt stark kontakt med barnen. Förutom min uppenbara charm måste jag även ge cred till de svenskar som jag hälsade på. Deras omtanke för barnen med allt de gjorde för deras skola och sådant som att de alltid pratade och umgicks med dem och lärde sig allas namn, tror jag också gav barnen förtroende för oss som kom och hälsade på. (Jag borde ha snott deras mellanmål för att visa att de egentligen inte kan lita på någon)

Denna vistelse fick mig att minnas hur roligt jag tycker det är att jobba med barn. De kan vara förjävligt jobbiga, men så länge man har lite motammunition så kan man vara minst lika jobbig tillbaka. Jag önskar alla dessa barn en fantastisk framtid, och förhoppningsvis kan denna skola hjälpa dem en liten bit på vägen.

Manual Power

Nu ska vi prata betong. Jag känner att tillfället kräver betong.

Hemma i Sverige (och många andra länder) kan man ju se cementbilar åka omkring. Ni vet, sådana med en stor cementblandare som snurrar. Cementblandare underlättar ju en del när man ska gjuta golv och sånt. I Manzanales fanns det ingen cementblandare. Så vad gör man då när man vill gjuta golv och sånt? Jo, man blandar för hand.

Först gör man en stor hög med grus, sand och cement.

Sedan blandar man omkring detta. Det är inte så jobbigt. Man gör också en vallgrav runtom. Varför?

Jo, för att nästa steg är att hälla på vatten och blanda (vallgraven hindrar vattnet från att åka ut överallt). DET är jävligt jobbigt. Man blandar och blandar och det blir för tusan aldrig klart (slutar man blanda börjar det klumpa och stelna och det vill man ju inte innan betongen är där den faktiskt ska vara). Man hade tur om man fick tag på en krafse, då kunde man jobba snabbt. Spade gick inte bra.

Sedan ska man fylla och bära in hinkar till huset (de som bestämde att högen skulle ligga 10 meter från öppningen tänkte inte till). Som tur är var vi många så att vi kunde bilda en liten langningskedja (vilket vi kom på efter att alla hade gått fram och tillbaka i en kvart). Hinkar med betong är ganska tunga.

Som ni ser är även denna process ganska annorlunda mot hemma. Ingen laser här inte. Planka och ögonmått är det enda som är bra nog (gammalt guatemalanskt ordspråk).

Jag måste säga att resultatet var förvånansvärt fint och rakt för att ha blivit gjort helt för hand (diy-bloggare kan slänga sig i väggen). Det roligaste var dock när den blandade betongen tog slut när det var en halvmeter kvar av rummet och alla fick panik och fick akutblanda mer. Själv stod jag då bakom huset med tre hinkar betong och skrattade elakt.

 

School of Trash

School of Trash är det nog många som någon gång har refererat till sin egen skola som, men i detta projekt i Guatemala byggs faktiskt skolor av skräp.

Projektet startades av två ingenjörsstudenter, Sofia och Sabina, år 2015. De började bygga ut skolor genom att fylla väggarna med skräpfyllda petflaskor, vilket inte bara hjälper fler guatemalanska barn att gå i skolan, men främjar också hållbarhet och miljö (börjar låta som ett partiprogram nu). För att läsa mer om projektet kan ni klicka in här.

Något år senare startade ett annat gäng ett sådant projekt i Manzanales, och det var dessa som jag hade turen att få hälsa på och umgås med i en vecka.

Den här skolan hade redan klasser upp till årskurs 6, men inget högstadium vilket innebar att barnen slutade skolan vid 12-års ålder och började jobba hemma. Därför bestämde sig Simon och Eveline och gänget att bygga till ett högstadium och se till att barnen fick en riktig utbildning (även om högstadiet var en pain in the butt för de flesta av oss tänker jag ändå att vi uppskattar att vi faktiskt får utbildning).

Tillsammans med ett gäng hantverkare och några volontärer från byn spenderade de måndag till fredag till att bygga (och ta morgonraster där man äter pannkakor).

Barnen tyckte det var fantastiskt intressant när de såg att fler västerlänningar anlände till byn. I början hade svenskarna nog kunnat dra på en show a la en viss kyrkscen i Populärmusik från Vittula. Otroligt snälla barn och människor var de i alla fall.

Förutom att bygga ett extra hus jobbade de även med att fixa till skolgården, vilket behövdes då den var ungefär lika munter som djurkyrkogården i Stephen King’s klassiker. Här ser vi Emelie såga av en gunga för att ett av barnen snodde hennes snickers. ”Nu ska de få, satans ungjävl…”

Nä, jag skojar bara. De där gungorna var ungefär i ett sådant skick att vi hade behövt en djurkyrkogård för att återuppliva vissa barn efter de hade använt dem. Det målades och blev fint. Det kom till twister och andra spel på skolgården och nya gungor sattes upp (Emelie protesterade högt).

Som de med starkast axlar (jag tränar inte ens, det är en gåva) i gruppen fick jag, Linnea och Emelie måla taket.

Men jag är inte bitter. Taket hade inte kunnat målas bättre än av oss. Fantastiskt vackert. *one tear*

Okej, en halv veckas bidragande arbete kanske inte kan mätas med 7 månader, men jag fick mitt namn på ”Hall of Fame”-väggen i alla fall.

Och såhär såg det slutligen ut när skolan stod klar ett par veckor efter jag hade varit där (ignorera all copyright på bilder). Över ett år efter projektet startade och nästan sju månaders arbete på plats.

Fantastiskt bra jobbat av detta underbara gäng som helt gratis la ner så mycket tid och energi på att hjälpa andra. Skulle jag aldrig få för mig.

Manzanales – a Village

Efter helgen i Antigua åkte vi ut till den lilla byn Manzanales där gänget bodde och jobbade med sitt skolprojekt. Manzanales har bara några hundra invånare och ligger precis utanför staden Tecpán. Väldigt annorlunda mot de turistställen som man hade varit på dittills under resan, men minst lika bra.

Byn har bara en huvudväg och egentligen inte någon riktig affär. I det vita huset på bilden finns det dock en kiosk som ägs av kiosktanten, som svenskarna så kreativt kallade henne. Jag vet än idag inte vad hon heter egentligen.

Åker man nerför denna väg kommer man tillslut till Tecpán, dit vi åkte ett par gånger för att köpa mat och fika och sådant kul. Det var en liten minibuss som gick fram och tillbaka hela dagen ifall att man ville åka dit.

Från byn kunde man också se bort till de helvetesvulkaner där vi var och vandrade. Bättre på håll.

Varje morgon vid fem väcktes man av att det kom en hord av motorcyklar åkandes med folk som skulle till jobbet.

Gruppen av svenskar hade spridit ut sig lite i mån av plats hos snälla människor som de fick bo hos. Vi fick inackordera oss hos Victor, som jobbar inom kommunen och var byns huvudrepresentant i skolprojektet, och hans familj bestående av fru och två döttrar. En kväll fick vi sitta och lyssna på hela hans och hans frus livshistoria efter jag frågade hur han blev involverad i projektet. Jag måste sluta ställa frågor av artighet.

Livet här i byn var väldigt primitivt. Vi fyra svenskar som bodde just här delade på ett rum, och i brist på isolering och filtar och det faktum att jag bara hade varit på ställen med minst 25-gradig värme (inga varma kläder i ryggsäcken direkt), fick jag första natten sova i Simons kostym. Ändå kreativ lösning tyckte vi.

Badrum inomhus? Nej nej nej. På baksidan hade de ett tvättställ där man borstade tänderna osv…

…och toaletten fann man bakom ett skynke (är det en godispåse där nedanför månntro?). Toaletten hade ingen spolfunktion så när man skulle spola fick man fylla en hink med vatten och hälla i. Jobbigt när man har magsjuka kan tänkas.

Duscha gjorde jag inte på hela veckan här. Dels i brist på varmvatten och dusch överhuvudtaget, dels på grund av att ingen brydde sig. Att inte duscha på flera månader hade kanske varit lite värre. De förklarade att då och då har de tvagning i en liten kåta där man eldar och får värma vatten. Guatemalanskt spa om man så vill.

Trots den primitiva livsstilen, vilken jag vanligtvis lever ganska långtifrån, hade jag verkligen toppendagar i Manzanales. Inget wifi, inget krav på utseende, ingen trafik och bara bra människor. Det kan vara helt okej det också.

Guatemala – How to Stumble On Volcanoes

Ja, som titeln avslöjar var det då Guatemala som blev nästa mål på resan efter Colombia. Jag visste inte mycket om landet innan, förutom att UD skriver på sin hemsida att man helst inte ska åka dit (challenge accepted så att säga). Det som lockade mig dit var att jag har en kompis från Linköpings Universitet, Simon, som tillsammans med ett gäng svenskar jobbade med ett projekt där de byggde en högstadieskola i en liten guatemalansk by. Om man ändå är på samma sida jorden vill man ju såklart ta chansen att åka dit och kolla läget. Mer om projektet kommer senare.

Första helgen spenderade vi i staden Antigua (dit vi tillslut kom efter att ha suttit och väntat på flygplatsen i nästan tre timmar efter ett missförstånd om var vi faktiskt skulle ses. Tre timmar ätandes peanutbutter cups utan att överväga att ett missförstånd faktiskt hade skett. ”De är säkert fast i trafiken..”)

Denna grupp svenskar hade vid detta laget utvecklat en tendens till att finna nöje i vulkanbestigning (det finns massor av vulkaner i Guatemala. Massor!). Under min Peruvistelse har jag bestigit några berg, så när de föreslog en vulkanbestigning vår andra dag tänkte jag att det kunde väl kanske vara kul. Torrhosta och två månaders uppladdning bestående av solstolar och semesterdiet a la alkohol och ständigt ätande. Man kan ju säga att jag inte tänkte igenom detta beslut.

Efter sju timmars klättring i grus och en dödslängtan så pass att folk fick stoppa mig från att hoppa utför en klippvägg halvvägs upp, kom vi tillslut fram till lägret. Där var det kallt så in i satan och när en guide började föreläsa om hur vi skulle tillaga snabbnudlar var jag nära att säga saker som skulle få honom att hoppa utför klippväggen.

Det är tur att jag är svag för utsikter, för när skymningen kom och vi lite senare fick en stjärnhimmel som tak blev allt bättre. I fjärran såg vi dessutom ett utbrott med lava och allt från en annan vulkan (tacksam att det inte var från våran). Att något så djävulskt farligt kan vara så fint på håll. (Ska skriva till det i personlighetsbeskrivningen på mitt CV).

Att vakna nästa morgon till en sådan här soluppgång kändes också ganska bra. Helt jävla otroligt.

Nerför vulkanen kom vi (garanterat lättare än att gå uppför), och de sista timmarna i Antigua ägnades åt dusch och lite sightseeing (inte i duschen). Här är en kyrka kan man tro.

Fast egentligen var det en katedral som hade blivit förstörd av jordbävningar. Den blev förstörd och förstörd och de byggde upp och byggde upp tills de tillslut insåg att det var ganska mycket slöseri av både tid och energi. Så nu är det bara en stor ruin. Melankoliskt, men så kan det gå i livet ibland när man bara ska ha och ska ha.

Senare samma kväll åkte vi ut till den lilla byn för att bygga lite skola. Det är en helt egen historia det.

There’s Got to Be a Sunset

Och här tänker man att man ska visa upp sin fantastiska talang på panoramabilder, och så fungerar de inte alls med layouten på ens blogg. Livet är svårt. Ni får zooma in helt enkelt.

Anywho, när man får chansen att se en solnedgång från en mur så ska man ta den. Så det gjorde vi en kväll. Solnedgångar är bra. Murar är bra. När jag dessutom hade utnämnt mig själv till förste murväktare kände jag att det var lite av en plikt.

Någon smart affärsperson har insett det geniala med att starta ett drinkcafé uppe på muren där man kan se solnedgången som bäst. Drinkarna kostar lite, men är prisvärda. Alkoholmängden var ungefär den man själv blandar i en grogg klockan halv tolv en lördagskväll. Helt rätt.

Så här kunde man sitta och bli lite lullig och skratta åt allt folk som stod vid muren och försökte ta selfies med solen i bakgrunden. Försök efter försök utan att någon reflekterade över det faktum att när man tar bilder i motljus så blir ansikten bara siluetter (tur för vissa människor i och för sig). Konstigt att det är kriser i världen.

Jag har sett många solnedgångar, alla superfina. Än så länge är det dock ingen som slår den jag ser från balkongen på gården hemma i Dalarna (inte sentimentalt. Fakta). Och där behöver man inte ens betala dyra drinkar för att få den bästa platsen (Nej, pappa, vi ska inte införa det till sommaren.)

Denna solnedgång får bli det sista från Cartagena, så får ni se senare var det bar av därefter.

Take a Walk on the Wall

Cartagena har då alltså en mur (mer än vad USA har, hehehe). Sista dagen bestämde jag mig för att ta en promenad längs hela muren och tillbaka igen. Varför? Jo, jag har nämligen oturen att resa med folk som blir sjuka hela tiden. Har man själv ett immunförsvar som en Avenger (jag väntar fortfarande på att de ska namnge en superhjälte efter mig) så får man lära sig att roa sig på egen hand. Även om det innebär att man måste gå på en mur.

Sen när man är från Sverige och tar varje möjlighet man kan att jobba på brännan (innan vi får 5 månader av minusgrader och en sol som inte når över trädtopparna) så är det också en bra grej att gå på en mur i två timmar under stekande sol.

I slutet av muren kan man se det stora fortet/slottet Castillo San Felipe de Barajas. Vi gick dit en dag och betalade en satans massa pengar för att se på stenväggar i två timmar. Nejdå, det var helt okej. Man fick gå i gångar och sitta i vakttorn och sånt, vilket är kul. Förutom det var det ganska mediokert motsvarande kostnaden (mvh snåla studenten).

Här är ett monument med torn och höghus i bakgrunden.

Tänk ändå att gå här som vakt för några hundra år sedan och se ut över havet. Men jag hade nog inte velat vara på spanjorernas sida. Eller fransmännens. Jag hade kanske kunnat vara frilansande vakt som egentligen var spion för britterna. Mycket bra.

*Filosofiskt citat om hur historisk mur möter den moderna arkitekturen.*

Hustak.

Hustak och skyskrapor (som från denna vinkeln ser ut som att de lutar farligt mycket. Peab måste ha varit inblandade)

Jag spenderade ju faktiskt mina första fyra år i livet i ett samhälle som tillverkade kanoner, så jag tänker att det skulle varit ganska naturligt för mig att bli förste kanonansvarig på denna mur. ”Råkat” avfyra mot ett av spanjorernas skepp. Sett trä och slamsor flyga överallt. Sen skyllt allt på en missil då jag var långt före min tid inom vapenutveckling. I’m a pretty smooth talker you know.

Precis som Lima har Cartagena en stor väg längs stranden som förstör fina bilder och strandlivet. Jag skulle siktat kanonen mot den.

Det var en fin promenad längs muren, och som syftet ämnade fick jag en ännu bättre bränna och roade mig själv mycket bättre än i umgänget av sjuklingar. Det är synd att jag aldrig fick chansen som förste murväktare. Kanske i nästa liv.