Sounds Like a Group of Militant Vegetarians

Jag hade en gång en lite dålig fylla där tacos var inblandat. Utan vidare beskrivning av den händelsen, har jag sedan den dagen inte riktigt varit ett hängivet fan av tacomiddagar (och där påbörjades en svensk utredning om landsförräderi). Trots att det är över två år sedan, och jag skulle idag säkert kunna äta vanlig tacos utan några problem, kan jag inte säga att jag har känt någon livsförändrande saknad över denna närapå svenska nationalrätt. Därmed är det inte så att jag är den som skriker ”TACOFREDAG!!” i högan sky när jag går på helg (dessutom får jag helg på torsdagar så det skulle inte riktigt vara synkroniserat).

Meeennnn, när ens bästa kompisar här i Peru frågar om vi ska ha tacofredag får man tyvärr vara en lagspelare (och det är därför jag är emot demokratiska beslut där jag inte bestämmer) och get over oneself och ens agenda mot tacos.

Jag måste också komma ihåg att inte ta bilder i dåligt ljus med min urschliga kamera. Pinsamt.

Min alltför fabulösa, suddiga kompis Sebastian har ju då börjat denna nya livsstil där han ska vara vegetarian, och då Melissa är ungefär 87% vegetarian hon också blev det så att vi gjorde vegetariska tacos. Då jag är ungefär lika mycket vegetarian som en sabeltandad tiger (nu vet vi ju inte så mycket om sabeltandade tigrar, men jag kan tänka mig att de där tänderna inte användes till att gröpa ur vattenmeloner), har jag inte jättemycket erfarenhet av just detta. Det blev dock överraskande bra och mycket långt ifrån de tacos som jag så tragiskt traumatiserats av.

Ett foto i ett foto är ju alltid kul. Kan vi också uppskatta hur skrämmande nära det är att Melissas hår är rakt i chipsen. Nachos i hårtopparna kan vara kämpigt, beeroende på hur hungrig man är då.

Efter denna kulinariska upplevelse åt vi chips och kakor och drack öl och kollade på tv-serier. Mycket bra.

You’re Either On the Bus, Or Off the Bus

En av de mest annorlunda upplevelserna här i Lima är att åka buss. Inget speciellt kan tyckas, men kommer man från ett land med tidtabeller, säkerhetsbälten och handikappanpassning är det ett äventyr att lära sig att åka buss här.

 (ursäkta hemsk kvalitet på bilder)

Först och främst är det inte direkt nya bussar man åker med. Allting skramlar och ryker och låter. Sätena är av plast och fönstren är av sådan gammal amerikansk skolbussmodell, och man vet att ett fönster är nödutgång för att det står skrivet med spritpenna.

Inga tidtabeller finns. Man går bara till närmsta busshållplats och så står man där på obestämd tid. Ibland dröjer det 10 minuter, ibland kommer det tre bussar på samma gång. Man vet inte riktigt.

Peruaner är generellt inte så stressade eller snabba människor. Detta gäller inte i trafiken, vilket inkluderar bussar. I den blir alla peruaner till hetsiga demoner som ilskna minkar på amfetamin och JD. När bussen kommer står biljettpersonen och skriker ”GÅ AV, GÅ AV, GÅ AV!!” till de som ska gå av, och ut ur bussen flyger det då människor likt fallskärmsjägare som har glömt att sätta på sig fallskärmen. Så fort den sista människan lämnar bussen skriker biljettpersonen ”GÅ PÅ, GÅ PÅ, GÅ PÅ!!!!!!” till de som ska på bussen samtidigt som denna börjar rulla framåt, och är det inga som ska av bussen är det knappt så att den stannar alls. Hetsen och skriken från en ådersprängd biljettperson vars spanska översätts till 40-tals-tyska i huvudet väcker en ninjainstinkt i dom som ska på bussen. Bebisar, gamla tanter, män i kostym… Alla börjar springa som pistolen för ett hundrameterslopp just gått av, och som huvudkaraktären i en actionfilm hoppar de på bussen som ena Indiana Jones och Tarzan i kombination.

Om det nu finns plats på bussen det vill säga. Och när det inte finns plats på bussen är det ingen bekvämlighetsfråga om att det inte finns några sittplatser kvar. Nej, när det inte finns någon plats på bussen, då är det en situation där en extra person skulle få denna limkonstruerade plåtburk att falla isär. En vardagsmorgon klockan sju kan man se biljettpersonen bokstavligen försöka knuffa in människor såsom man försöker trycka ihop en överfylld resväska, fast biljettpersonen sitter inte på människorna. Som tur är fylls inte bussen på uppifrån. Det hade i och för sig varit en idé. *paus för denna vision*

Som tur är är bussen inte alltid såhär full, men att hitta en sittplats är en lyxvara och efter noga observation och analys har jag räknat ut vilka tider och mellan vilka sträckor man har störst chans till detta. Att stå upp är dock inte så farligt, bara man vet vad det innebär. Oavsett om denna har 30 människor som står upp i bussen, med endast metallstänger i taket att hålla sig i, har busschaufförerna i Lima en tendens att köra som att de vore i samma situation som Sandra Bullock i filmen Speed (för de okulturella handlar denna film om att en buss måste köras över en viss hastighet för att en bomb inte ska gå av).

Mjuka inbromsningar och så vidare är det inte tala om, utan man håller i sig för fosterlandet medan kroppen flyger fram och tillbaka som i en tecknad film om man inte är beredd på broms och gas. Man måste ha tillräckligt med utrymme, ett rejält grepp och alltid vara beredd. (Man vet att ett bussystem inte fungerar när bussresorna låter som att man ska ner i en skyttegrav)

Biljettsystemet är inte så mycket av ett system, utan biljettpersonen går då och då genom bussen och tar betalt och ger biljetter. När bussen är full kan detta vara lite knöligt. Bokstavligt talat.

När man ska av då? I bussarna finns det bara en enda stoppknapp vilken sitter längst bak i bussen. Så ska man av får man antingen gå längst fram (att gå medan bussen är i rörelse är lite som att gå på lina under en jordbävning. Varje gång man måste släppa taget för att flytta handen framåt ser man ens liv passera framför ens ögon) och säga till chauffören att här ska jag av. Eller så går man längst bak och trycker på knappen, alternativt ropar ”JAG SKA AV HÄR!” om knappen inte fungerar. Ibland stannar inte busschauffören. Då blir folk arga. Busschauffören bryr sig inte utan kan glatt köra några hundra meter innan han stannar. Detta gäller också när man ska gå på bussen, ibland åker den bara förbi utan någon större förklaring.

Men som sagt, lär man sig att inte åka buss under rusning och vet var och hur man ska stå och sitta så är bussresorna helt okej, till och med harmoniska där man sitter i sina egna tankar och kollar ut genom fönstret. Jag har bland annat hittat detta hus till salu. Det har etager, garage och en mur. Synd att det ligger precis vid en stor väg. Man kanske kan lägga ett skambud.

Huacachina – Desert as Good as Dessert

Huacachina alltså. Där var jag och min kompis Melissa i helgen. Denna lilla oas i öknen ligger precis utanför staden Ica (vi har även staden Coop där man alltid spenderar lite mer pengar), ungefär 4 timmar söder om Lima. Eftersom det är så nära är det perfekt för en liten weekend trip och bussarna dit är mycket billiga. I denna region finns även Perus vindistrikt, Pisco.

Detta var då min första lilla resa i Peru för 10 månader sedan, så det var kul att komma tillbaka. Denna gång skojade jag till det genom att bo på andra sidan sjön (ca. 200 meter i omkrets). Vågat. Hostelet hette Desert Nights och kan varmt rekommenderas.

På deras terrass kunde man sitta och kika på palmer och folk i båtar.

Trots att det är så pass nära Lima geografiskt, är det ett annorlunda klimat i Huacachina. Här är det sol och torrt och varmt hela året om, utan så värst mycket moln som i Lima. Perfekt ställe om man vill ligga och sola varje dag.

Det fanns en bar och restaurang i poolen. Så bra att man knappt behöver flytta sig från solstolen om man vill ha mat eller drinkar.

De vanligaste aktiviteterna i Huacachina är att åka sandbuggys och prova på sandboarding eller sandskiing (allt med sand ska det vara). Då vi redan hade provat på det sist när vi var här, och budgeten rekommenderade att avstå, blev den mest ansträngande aktiviteten denna helg att reglera solstolen efter om man ville sola på rygg eller mage. Kan vara lite klurigt.

Nejdå, sista kvällen steg vi faktiskt uppför sanddynerna för att se utsikt och solnedgång. Förskräckligt jobbigt, men värt det när man väl kommer upp till toppen. Denna öken sträcker sig ända till Nazca, där man kan se de kända med det inte alltför kreativa namnet Nazcalinjerna. 

Fina utsiktsbilder.

Så blev det ännu en solnedgång. Bra avslut på en mycket bra helg med sol, mat, sangria och piña coladas. För alla som åker till Peru kan jag varmt (det är också varmt där) rekommendera Huacachina som besöksmål.

 

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

Blue Swedes and I’m Hooked on a Feeling

Äventyren i San Pedro fortsatte efter stygnborttagningen. Först vaknade vi upp på morgonen och mindes att vi kvällen innan hade bestämt oss för att göra tatueringar och att vi av en händelse hade träffat en tatuerare på klubben. Så vi gick och gjorde tatueringar.

Han som ägde studion tatuerade mig. Han hade lärt sig att tatuera när han satt i fängelse i Mexiko. I övrigt ser jag nu vilka torra armbågar jag hade. Jag borde smörja in dem oftare.

Från en sak till en annan. En sak med backpackervärlden är att man lätt stöter på samma folk lite här och där. Trots detta i bakhuvudet blev jag ändå ganska förvånad när detta hände just mig vår första kväll i San Pedro. Vi skulle på ett musikquiz på ett hostel, och när vi kliver in på baren är det ett gäng grabbar som jag tycker att jag känner igen som sitter där. Detta var tre svenska killar från Surahammar som jag hade festat med i Máncora två månader innan. Sjukt konstigt.

Så med ett gäng på 13 svenskar tänkte vi att det hade ju varit kul att ha lite svensk isolering och hyra ett hus en natt. Det gjorde vi (också det efter diskussion och research på klubben. Mycket hände på klubben). Kvällen efter satt vi plötsligt i en båt på väg till ett hus på andra sidan av Lago del Atitlán.

Det visade sig vara ett freakin’ lyxhus precis vid vattnet.

Ungefär 300 sovrum, jacuzzi, bar.. Allt man behöver. Bron på bilden var i övrigt väldigt brant på den andra sidan så när man skulle upp därför fick man ta ett rejält ninjaskutt.

Det var en sådan perfekt natt. Vi drack, spelade spel. tjabbade, skämtade och hade det allmänt så himla roligt. Inpå småtimmarna började även en grupp av oss att ha karaoke i ett av sovrummen där vi sjöng svenska klassiker och hoppade i sängarna.

Så höll vi på till soluppgången och strax efter somnade vi fem personer i en enda stor hög.

Ett så perfekt avslut på vistelsen i Guatemala och denna backpackingresa i sin helhet. Efter detta begav jag mig hemåt till Lima igen. En helt fantastisk och väldigt orealistisk sommar. Fråga mig om ett år och jag kanske kan sätta fler ord på det. Nu är det bara glädje.

One Lake and, Wow, More Volcanoes

Vår sista helg i Guatemala tog gänget med oss till Lago de Atitlán. Det är en stor sjö som har formats av vulkaner då den omringas av just sådana. På olika sidor av sjön finns det olika byar som man får ta sig till med båt.

Hemma i Dalarna har vi också en sjö som omringas av byar, men lite mindre och utan vulkaner.

Lago del Atitlán är en av de största turistattraktionerna i Guatemala, och jag kan verkligen förstå varför. Fantastisk utsikt, fantastiskt klimat och kontrasterna mellan de olika byarna innebär något för alla. Som gjort.

Vi utgick från Panajachel där vi tog en båt över till backpacker-byn San Pedro. Man skulle kunna åka hit bara för att åka båt. 360 grader av bra utsikt.

San Pedro är en livlig by med mycket backpackers och uteliv. Överallt är det hostels, små affärer och barer. Inget att klaga på förutom icke-fungerande bankomater.

En dag åkte vi ut till ett kvinnokollektiv där en grupp kvinnor tillverkade kläder och accessoarer från egentvinnad- och egenfärgad tråd. Vi fick en liten lektion i hur man gjorde och jag fick mycket beröm för hur exceptionell jag var på att tvinna. Inte förvånad. Jag ska visa senare vad jag köpte för något. Med tanke på hur mycket fint som fanns var det ingen enkel uppgift att välja, men jag är nöjd.

I övrigt är jag ganska nyfiken på vad jag och Emelie kollar så skeptiskt på i bilden ovan. Jag kanske inte vill minnas.

Första natten bodde vi på hostel Zoola. De hade bar och pool och sjö. Mycket bra.

Denna kväll bestod i övrigt av ett musikquiz (där mitt lag såklart var bäst av de svenska lagen. 3a totalt av en miljon lag), en klubb som blev till hemlig källarklubb, en mycket skev efterfest i ett kök och en lång diskussion om bananer in på småtimmarna. Vid klockan 5 på morgonen visade det sig även att jag hade en talang för att smärtfritt ta bort stygn på fötter. Tycker ni detta låter konstigt ska ni veta att det bara var början på detta äventyr denna sista helg.

Pica Pica – Día del Cariño

Alla hjärtans dag i Guatemala visade sig ha ett lite annorlunda firande mot vad vi är vana vid. År 2017 firade jag denna dag med några andra singel-tjejkompisar. Vi drack alldeles för starka drinkar och kvällen slutade med att vi genom ett mycket charmigt mejl sökte spons från Kondomkungen.

Anyway… Hur firade de då denna dag i Guatemala? Jo, de hade krig. För de lite tama går kriget ut på att slänga färgglatt konfetti, också kallat pica pica, på varandra. Helst ska man ha ett pappersägg fyllt med pica pica och mjöl som man krossar på någons huvud. För de lite mer hardcore finns det även riktiga äggkrig man kan vara med på. I Tecpán samlas både vuxna och barn för att göra frityrsmet i varandras hår. Jag är tacksam att vi inte var med på det.

Men självklart visade vi barnen på skolan var skåpet skulle stå. Vi laddade upp med massor av blå-gult konfetti och gav oss in i (okej, startade) kriget på skolgården.

Och såhär såg jag ut efter en alldeles för kort stund. Om ni tycker detta är illa ska ni se barnen som jag hämnades på (okej, började kasta på).

Långt ifrån hjärtan, blommor och choklad, men jag föredrar nog det guatemalanska firandet (så länge inga riktiga ägg är inblandade). Dock tog det ett ganska rejält bra tag att få ut all pica pica ur håret. Ungefär 2 veckor för att vara exakt. I krig måste man ju offra något.

Trots att jag inte hade en så lång vistelse i Manzanales så kändes det ändå som att jag fick en direkt stark kontakt med barnen. Förutom min uppenbara charm måste jag även ge cred till de svenskar som jag hälsade på. Deras omtanke för barnen med allt de gjorde för deras skola och sådant som att de alltid pratade och umgicks med dem och lärde sig allas namn, tror jag också gav barnen förtroende för oss som kom och hälsade på. (Jag borde ha snott deras mellanmål för att visa att de egentligen inte kan lita på någon)

Denna vistelse fick mig att minnas hur roligt jag tycker det är att jobba med barn. De kan vara förjävligt jobbiga, men så länge man har lite motammunition så kan man vara minst lika jobbig tillbaka. Jag önskar alla dessa barn en fantastisk framtid, och förhoppningsvis kan denna skola hjälpa dem en liten bit på vägen.

Manual Power

Nu ska vi prata betong. Jag känner att tillfället kräver betong.

Hemma i Sverige (och många andra länder) kan man ju se cementbilar åka omkring. Ni vet, sådana med en stor cementblandare som snurrar. Cementblandare underlättar ju en del när man ska gjuta golv och sånt. I Manzanales fanns det ingen cementblandare. Så vad gör man då när man vill gjuta golv och sånt? Jo, man blandar för hand.

Först gör man en stor hög med grus, sand och cement.

Sedan blandar man omkring detta. Det är inte så jobbigt. Man gör också en vallgrav runtom. Varför?

Jo, för att nästa steg är att hälla på vatten och blanda (vallgraven hindrar vattnet från att åka ut överallt). DET är jävligt jobbigt. Man blandar och blandar och det blir för tusan aldrig klart (slutar man blanda börjar det klumpa och stelna och det vill man ju inte innan betongen är där den faktiskt ska vara). Man hade tur om man fick tag på en krafse, då kunde man jobba snabbt. Spade gick inte bra.

Sedan ska man fylla och bära in hinkar till huset (de som bestämde att högen skulle ligga 10 meter från öppningen tänkte inte till). Som tur är var vi många så att vi kunde bilda en liten langningskedja (vilket vi kom på efter att alla hade gått fram och tillbaka i en kvart). Hinkar med betong är ganska tunga.

Som ni ser är även denna process ganska annorlunda mot hemma. Ingen laser här inte. Planka och ögonmått är det enda som är bra nog (gammalt guatemalanskt ordspråk).

Jag måste säga att resultatet var förvånansvärt fint och rakt för att ha blivit gjort helt för hand (diy-bloggare kan slänga sig i väggen). Det roligaste var dock när den blandade betongen tog slut när det var en halvmeter kvar av rummet och alla fick panik och fick akutblanda mer. Själv stod jag då bakom huset med tre hinkar betong och skrattade elakt.

 

School of Trash

School of Trash är det nog många som någon gång har refererat till sin egen skola som, men i detta projekt i Guatemala byggs faktiskt skolor av skräp.

Projektet startades av två ingenjörsstudenter, Sofia och Sabina, år 2015. De började bygga ut skolor genom att fylla väggarna med skräpfyllda petflaskor, vilket inte bara hjälper fler guatemalanska barn att gå i skolan, men främjar också hållbarhet och miljö (börjar låta som ett partiprogram nu). För att läsa mer om projektet kan ni klicka in här.

Något år senare startade ett annat gäng ett sådant projekt i Manzanales, och det var dessa som jag hade turen att få hälsa på och umgås med i en vecka.

Den här skolan hade redan klasser upp till årskurs 6, men inget högstadium vilket innebar att barnen slutade skolan vid 12-års ålder och började jobba hemma. Därför bestämde sig Simon och Eveline och gänget att bygga till ett högstadium och se till att barnen fick en riktig utbildning (även om högstadiet var en pain in the butt för de flesta av oss tänker jag ändå att vi uppskattar att vi faktiskt får utbildning).

Tillsammans med ett gäng hantverkare och några volontärer från byn spenderade de måndag till fredag till att bygga (och ta morgonraster där man äter pannkakor).

Barnen tyckte det var fantastiskt intressant när de såg att fler västerlänningar anlände till byn. I början hade svenskarna nog kunnat dra på en show a la en viss kyrkscen i Populärmusik från Vittula. Otroligt snälla barn och människor var de i alla fall.

Förutom att bygga ett extra hus jobbade de även med att fixa till skolgården, vilket behövdes då den var ungefär lika munter som djurkyrkogården i Stephen King’s klassiker. Här ser vi Emelie såga av en gunga för att ett av barnen snodde hennes snickers. ”Nu ska de få, satans ungjävl…”

Nä, jag skojar bara. De där gungorna var ungefär i ett sådant skick att vi hade behövt en djurkyrkogård för att återuppliva vissa barn efter de hade använt dem. Det målades och blev fint. Det kom till twister och andra spel på skolgården och nya gungor sattes upp (Emelie protesterade högt).

Som de med starkast axlar (jag tränar inte ens, det är en gåva) i gruppen fick jag, Linnea och Emelie måla taket.

Men jag är inte bitter. Taket hade inte kunnat målas bättre än av oss. Fantastiskt vackert. *one tear*

Okej, en halv veckas bidragande arbete kanske inte kan mätas med 7 månader, men jag fick mitt namn på ”Hall of Fame”-väggen i alla fall.

Och såhär såg det slutligen ut när skolan stod klar ett par veckor efter jag hade varit där (ignorera all copyright på bilder). Över ett år efter projektet startade och nästan sju månaders arbete på plats.

Fantastiskt bra jobbat av detta underbara gäng som helt gratis la ner så mycket tid och energi på att hjälpa andra. Skulle jag aldrig få för mig.

Manzanales – a Village

Efter helgen i Antigua åkte vi ut till den lilla byn Manzanales där gänget bodde och jobbade med sitt skolprojekt. Manzanales har bara några hundra invånare och ligger precis utanför staden Tecpán. Väldigt annorlunda mot de turistställen som man hade varit på dittills under resan, men minst lika bra.

Byn har bara en huvudväg och egentligen inte någon riktig affär. I det vita huset på bilden finns det dock en kiosk som ägs av kiosktanten, som svenskarna så kreativt kallade henne. Jag vet än idag inte vad hon heter egentligen.

Åker man nerför denna väg kommer man tillslut till Tecpán, dit vi åkte ett par gånger för att köpa mat och fika och sådant kul. Det var en liten minibuss som gick fram och tillbaka hela dagen ifall att man ville åka dit.

Från byn kunde man också se bort till de helvetesvulkaner där vi var och vandrade. Bättre på håll.

Varje morgon vid fem väcktes man av att det kom en hord av motorcyklar åkandes med folk som skulle till jobbet.

Gruppen av svenskar hade spridit ut sig lite i mån av plats hos snälla människor som de fick bo hos. Vi fick inackordera oss hos Victor, som jobbar inom kommunen och var byns huvudrepresentant i skolprojektet, och hans familj bestående av fru och två döttrar. En kväll fick vi sitta och lyssna på hela hans och hans frus livshistoria efter jag frågade hur han blev involverad i projektet. Jag måste sluta ställa frågor av artighet.

Livet här i byn var väldigt primitivt. Vi fyra svenskar som bodde just här delade på ett rum, och i brist på isolering och filtar och det faktum att jag bara hade varit på ställen med minst 25-gradig värme (inga varma kläder i ryggsäcken direkt), fick jag första natten sova i Simons kostym. Ändå kreativ lösning tyckte vi.

Badrum inomhus? Nej nej nej. På baksidan hade de ett tvättställ där man borstade tänderna osv…

…och toaletten fann man bakom ett skynke (är det en godispåse där nedanför månntro?). Toaletten hade ingen spolfunktion så när man skulle spola fick man fylla en hink med vatten och hälla i. Jobbigt när man har magsjuka kan tänkas.

Duscha gjorde jag inte på hela veckan här. Dels i brist på varmvatten och dusch överhuvudtaget, dels på grund av att ingen brydde sig. Att inte duscha på flera månader hade kanske varit lite värre. De förklarade att då och då har de tvagning i en liten kåta där man eldar och får värma vatten. Guatemalanskt spa om man så vill.

Trots den primitiva livsstilen, vilken jag vanligtvis lever ganska långtifrån, hade jag verkligen toppendagar i Manzanales. Inget wifi, inget krav på utseende, ingen trafik och bara bra människor. Det kan vara helt okej det också.