Sounds Like a Group of Militant Vegetarians

Jag hade en gång en lite dålig fylla där tacos var inblandat. Utan vidare beskrivning av den händelsen, har jag sedan den dagen inte riktigt varit ett hängivet fan av tacomiddagar (och där påbörjades en svensk utredning om landsförräderi). Trots att det är över två år sedan, och jag skulle idag säkert kunna äta vanlig tacos utan några problem, kan jag inte säga att jag har känt någon livsförändrande saknad över denna närapå svenska nationalrätt. Därmed är det inte så att jag är den som skriker ”TACOFREDAG!!” i högan sky när jag går på helg (dessutom får jag helg på torsdagar så det skulle inte riktigt vara synkroniserat).

Meeennnn, när ens bästa kompisar här i Peru frågar om vi ska ha tacofredag får man tyvärr vara en lagspelare (och det är därför jag är emot demokratiska beslut där jag inte bestämmer) och get over oneself och ens agenda mot tacos.

Jag måste också komma ihåg att inte ta bilder i dåligt ljus med min urschliga kamera. Pinsamt.

Min alltför fabulösa, suddiga kompis Sebastian har ju då börjat denna nya livsstil där han ska vara vegetarian, och då Melissa är ungefär 87% vegetarian hon också blev det så att vi gjorde vegetariska tacos. Då jag är ungefär lika mycket vegetarian som en sabeltandad tiger (nu vet vi ju inte så mycket om sabeltandade tigrar, men jag kan tänka mig att de där tänderna inte användes till att gröpa ur vattenmeloner), har jag inte jättemycket erfarenhet av just detta. Det blev dock överraskande bra och mycket långt ifrån de tacos som jag så tragiskt traumatiserats av.

Ett foto i ett foto är ju alltid kul. Kan vi också uppskatta hur skrämmande nära det är att Melissas hår är rakt i chipsen. Nachos i hårtopparna kan vara kämpigt, beeroende på hur hungrig man är då.

Efter denna kulinariska upplevelse åt vi chips och kakor och drack öl och kollade på tv-serier. Mycket bra.

You’re Either On the Bus, Or Off the Bus

En av de mest annorlunda upplevelserna här i Lima är att åka buss. Inget speciellt kan tyckas, men kommer man från ett land med tidtabeller, säkerhetsbälten och handikappanpassning är det ett äventyr att lära sig att åka buss här.

 (ursäkta hemsk kvalitet på bilder)

Först och främst är det inte direkt nya bussar man åker med. Allting skramlar och ryker och låter. Sätena är av plast och fönstren är av sådan gammal amerikansk skolbussmodell, och man vet att ett fönster är nödutgång för att det står skrivet med spritpenna.

Inga tidtabeller finns. Man går bara till närmsta busshållplats och så står man där på obestämd tid. Ibland dröjer det 10 minuter, ibland kommer det tre bussar på samma gång. Man vet inte riktigt.

Peruaner är generellt inte så stressade eller snabba människor. Detta gäller inte i trafiken, vilket inkluderar bussar. I den blir alla peruaner till hetsiga demoner som ilskna minkar på amfetamin och JD. När bussen kommer står biljettpersonen och skriker ”GÅ AV, GÅ AV, GÅ AV!!” till de som ska gå av, och ut ur bussen flyger det då människor likt fallskärmsjägare som har glömt att sätta på sig fallskärmen. Så fort den sista människan lämnar bussen skriker biljettpersonen ”GÅ PÅ, GÅ PÅ, GÅ PÅ!!!!!!” till de som ska på bussen samtidigt som denna börjar rulla framåt, och är det inga som ska av bussen är det knappt så att den stannar alls. Hetsen och skriken från en ådersprängd biljettperson vars spanska översätts till 40-tals-tyska i huvudet väcker en ninjainstinkt i dom som ska på bussen. Bebisar, gamla tanter, män i kostym… Alla börjar springa som pistolen för ett hundrameterslopp just gått av, och som huvudkaraktären i en actionfilm hoppar de på bussen som ena Indiana Jones och Tarzan i kombination.

Om det nu finns plats på bussen det vill säga. Och när det inte finns plats på bussen är det ingen bekvämlighetsfråga om att det inte finns några sittplatser kvar. Nej, när det inte finns någon plats på bussen, då är det en situation där en extra person skulle få denna limkonstruerade plåtburk att falla isär. En vardagsmorgon klockan sju kan man se biljettpersonen bokstavligen försöka knuffa in människor såsom man försöker trycka ihop en överfylld resväska, fast biljettpersonen sitter inte på människorna. Som tur är fylls inte bussen på uppifrån. Det hade i och för sig varit en idé. *paus för denna vision*

Som tur är är bussen inte alltid såhär full, men att hitta en sittplats är en lyxvara och efter noga observation och analys har jag räknat ut vilka tider och mellan vilka sträckor man har störst chans till detta. Att stå upp är dock inte så farligt, bara man vet vad det innebär. Oavsett om denna har 30 människor som står upp i bussen, med endast metallstänger i taket att hålla sig i, har busschaufförerna i Lima en tendens att köra som att de vore i samma situation som Sandra Bullock i filmen Speed (för de okulturella handlar denna film om att en buss måste köras över en viss hastighet för att en bomb inte ska gå av).

Mjuka inbromsningar och så vidare är det inte tala om, utan man håller i sig för fosterlandet medan kroppen flyger fram och tillbaka som i en tecknad film om man inte är beredd på broms och gas. Man måste ha tillräckligt med utrymme, ett rejält grepp och alltid vara beredd. (Man vet att ett bussystem inte fungerar när bussresorna låter som att man ska ner i en skyttegrav)

Biljettsystemet är inte så mycket av ett system, utan biljettpersonen går då och då genom bussen och tar betalt och ger biljetter. När bussen är full kan detta vara lite knöligt. Bokstavligt talat.

När man ska av då? I bussarna finns det bara en enda stoppknapp vilken sitter längst bak i bussen. Så ska man av får man antingen gå längst fram (att gå medan bussen är i rörelse är lite som att gå på lina under en jordbävning. Varje gång man måste släppa taget för att flytta handen framåt ser man ens liv passera framför ens ögon) och säga till chauffören att här ska jag av. Eller så går man längst bak och trycker på knappen, alternativt ropar ”JAG SKA AV HÄR!” om knappen inte fungerar. Ibland stannar inte busschauffören. Då blir folk arga. Busschauffören bryr sig inte utan kan glatt köra några hundra meter innan han stannar. Detta gäller också när man ska gå på bussen, ibland åker den bara förbi utan någon större förklaring.

Men som sagt, lär man sig att inte åka buss under rusning och vet var och hur man ska stå och sitta så är bussresorna helt okej, till och med harmoniska där man sitter i sina egna tankar och kollar ut genom fönstret. Jag har bland annat hittat detta hus till salu. Det har etager, garage och en mur. Synd att det ligger precis vid en stor väg. Man kanske kan lägga ett skambud.

Earthquake Virginity

Idag upplevde jag min första riktiga jordbävning (yay!). Vid halv sex vaknade jag av att sängen skakade som att den satt fast i en färgblandare (sådan skakmaskin) för jättestora färgburkar. Det hade varit märkligt.

Första gången jag kände en jordbävning i Lima trodde jag att det var mitt egna huvud som det skakades om i under en sekund för att jag var bakis, för att sen höra vad det egentligen var. Så det lilla skalvet räknas inte. Denna var mycket mer på riktigt.

Jag har läst att om man ligger i sängen vid en jordbävning så ska man ligga kvar där. Jag låg kvar. Exemplariskt.

Jordbävningen pågick inte så länge och ungefär två sekunder efter den slutade hörde man hur trafiken utanför satte igång igen. No biggie.

Peru har ganska många jordbävningar. Det är lite komiskt när jag har gått guidade turer i kyrkor och liknande och de först berättar hur det såg ut från början, och måste sedan avsluta med att säga ”men sen var det en jordbävning så det behövdes byggas om”. Lite bittersweet humor sådär. Dock brukar jordbävningarna/skalven inte kännas just där jag bor, utan är mest upp mot bergen (mina kompisar som går på universitet där har jordbävningsövning flera gången om året). Men denna morgon tror jag att hela Lima kunde känna den.

Denna jordbävning mättes enligt osäkra källor bara upp till 5.5 på richterskalan och jag har inte hört något om skador. Därför kan jag i efterhand säga att det var ganska kul att skaka omkring ett tag. Dock ska vi inte jinxa något.

P.S. Bebiselefanten är där för att illustrera att man kan trilla under en jordbävning. Och för att bebiselefanter är väldigt bra generellt.

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

School of Trash

School of Trash är det nog många som någon gång har refererat till sin egen skola som, men i detta projekt i Guatemala byggs faktiskt skolor av skräp.

Projektet startades av två ingenjörsstudenter, Sofia och Sabina, år 2015. De började bygga ut skolor genom att fylla väggarna med skräpfyllda petflaskor, vilket inte bara hjälper fler guatemalanska barn att gå i skolan, men främjar också hållbarhet och miljö (börjar låta som ett partiprogram nu). För att läsa mer om projektet kan ni klicka in här.

Något år senare startade ett annat gäng ett sådant projekt i Manzanales, och det var dessa som jag hade turen att få hälsa på och umgås med i en vecka.

Den här skolan hade redan klasser upp till årskurs 6, men inget högstadium vilket innebar att barnen slutade skolan vid 12-års ålder och började jobba hemma. Därför bestämde sig Simon och Eveline och gänget att bygga till ett högstadium och se till att barnen fick en riktig utbildning (även om högstadiet var en pain in the butt för de flesta av oss tänker jag ändå att vi uppskattar att vi faktiskt får utbildning).

Tillsammans med ett gäng hantverkare och några volontärer från byn spenderade de måndag till fredag till att bygga (och ta morgonraster där man äter pannkakor).

Barnen tyckte det var fantastiskt intressant när de såg att fler västerlänningar anlände till byn. I början hade svenskarna nog kunnat dra på en show a la en viss kyrkscen i Populärmusik från Vittula. Otroligt snälla barn och människor var de i alla fall.

Förutom att bygga ett extra hus jobbade de även med att fixa till skolgården, vilket behövdes då den var ungefär lika munter som djurkyrkogården i Stephen King’s klassiker. Här ser vi Emelie såga av en gunga för att ett av barnen snodde hennes snickers. ”Nu ska de få, satans ungjävl…”

Nä, jag skojar bara. De där gungorna var ungefär i ett sådant skick att vi hade behövt en djurkyrkogård för att återuppliva vissa barn efter de hade använt dem. Det målades och blev fint. Det kom till twister och andra spel på skolgården och nya gungor sattes upp (Emelie protesterade högt).

Som de med starkast axlar (jag tränar inte ens, det är en gåva) i gruppen fick jag, Linnea och Emelie måla taket.

Men jag är inte bitter. Taket hade inte kunnat målas bättre än av oss. Fantastiskt vackert. *one tear*

Okej, en halv veckas bidragande arbete kanske inte kan mätas med 7 månader, men jag fick mitt namn på ”Hall of Fame”-väggen i alla fall.

Och såhär såg det slutligen ut när skolan stod klar ett par veckor efter jag hade varit där (ignorera all copyright på bilder). Över ett år efter projektet startade och nästan sju månaders arbete på plats.

Fantastiskt bra jobbat av detta underbara gäng som helt gratis la ner så mycket tid och energi på att hjälpa andra. Skulle jag aldrig få för mig.

Manzanales – a Village

Efter helgen i Antigua åkte vi ut till den lilla byn Manzanales där gänget bodde och jobbade med sitt skolprojekt. Manzanales har bara några hundra invånare och ligger precis utanför staden Tecpán. Väldigt annorlunda mot de turistställen som man hade varit på dittills under resan, men minst lika bra.

Byn har bara en huvudväg och egentligen inte någon riktig affär. I det vita huset på bilden finns det dock en kiosk som ägs av kiosktanten, som svenskarna så kreativt kallade henne. Jag vet än idag inte vad hon heter egentligen.

Åker man nerför denna väg kommer man tillslut till Tecpán, dit vi åkte ett par gånger för att köpa mat och fika och sådant kul. Det var en liten minibuss som gick fram och tillbaka hela dagen ifall att man ville åka dit.

Från byn kunde man också se bort till de helvetesvulkaner där vi var och vandrade. Bättre på håll.

Varje morgon vid fem väcktes man av att det kom en hord av motorcyklar åkandes med folk som skulle till jobbet.

Gruppen av svenskar hade spridit ut sig lite i mån av plats hos snälla människor som de fick bo hos. Vi fick inackordera oss hos Victor, som jobbar inom kommunen och var byns huvudrepresentant i skolprojektet, och hans familj bestående av fru och två döttrar. En kväll fick vi sitta och lyssna på hela hans och hans frus livshistoria efter jag frågade hur han blev involverad i projektet. Jag måste sluta ställa frågor av artighet.

Livet här i byn var väldigt primitivt. Vi fyra svenskar som bodde just här delade på ett rum, och i brist på isolering och filtar och det faktum att jag bara hade varit på ställen med minst 25-gradig värme (inga varma kläder i ryggsäcken direkt), fick jag första natten sova i Simons kostym. Ändå kreativ lösning tyckte vi.

Badrum inomhus? Nej nej nej. På baksidan hade de ett tvättställ där man borstade tänderna osv…

…och toaletten fann man bakom ett skynke (är det en godispåse där nedanför månntro?). Toaletten hade ingen spolfunktion så när man skulle spola fick man fylla en hink med vatten och hälla i. Jobbigt när man har magsjuka kan tänkas.

Duscha gjorde jag inte på hela veckan här. Dels i brist på varmvatten och dusch överhuvudtaget, dels på grund av att ingen brydde sig. Att inte duscha på flera månader hade kanske varit lite värre. De förklarade att då och då har de tvagning i en liten kåta där man eldar och får värma vatten. Guatemalanskt spa om man så vill.

Trots den primitiva livsstilen, vilken jag vanligtvis lever ganska långtifrån, hade jag verkligen toppendagar i Manzanales. Inget wifi, inget krav på utseende, ingen trafik och bara bra människor. Det kan vara helt okej det också.

Cali & Transportation Guide 2.0

Efter dagarna bland kyrkor, djävulsstatyer och arkitektur i Quito begav vi oss av på resa mot nästa land – Colombia.

Det där med att ”man får vad man betalar för”, skulle bli en tanke som upprepade sig i huvudet en lång tid framöver. Det skulle bli en lång bussresa, det visste vi, men att ens väntan och tålamod skulle få Tom Hanks situation i Cast Away att framstå som semester i jämförelse, det hade man inte förväntat sig. Vi hade ingen Wilson.

Först var bussen över två timmar försenad. Det kan man förvänta sig. Vi är ändå i Sydamerika. Bussen var trång. Besvikelse, men man kan stå ut. Efter en stund stannade vi för lunch. Alla åt lunch och gick sedan ut till parkeringen. Alla, utom busschaufförerna. De satt lugnt kvar och åt. En timme blev till två. Från parkeringen såg vi kaffekopp efter kaffekopp drickas av bussgubbarna. Glassar åts. När någon tillslut frågade om vi kanske skulle åka snart, blev svaret att ”vi väntar på två passagerare som kommer med taxi. Vi glömde dem på vägen.” Ja men JAAAHAA! Dumt att vi inte kom på det själva! VEM SOM HELST kan ju glömma passagerare på vägen.

Passagerarna kom till sist och vi åkte mot gränsen. På grund av vår lilla…oturliga…försening, kom vi till gränsen vid den värsta tid man kan tänka sig. Den tid då halva Venezuela hade nått fram och ställt sig i kö för att komma in i Ecuador. Okej, fyra timmar i kö kunde vi kanske stå i kö. (Stå. Inte sitta i buss. Man måste stå i kö.) Fyra timmar är helt okej.

Det blev lite längre. SJU OCH EN HALV TIMME stod vi i kö för att KOMMA UT UR Ecuador. Två timmar in bestämde sig min mage för att skapa en ihållande smärta likt den när man slår tån i ett bordsben (väldigt ont). Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Så vid ett på natten vandrade vi till slut över Sydamerikas farligaste gräns (men lugn, jag hade ett förberett, ytterst hållbart tal för att vinna över gerillan ifall de hade kommit). I Colombia var det endast, listen to this, en halvtimmes väntetid för att komma in i landet. Dessutom skrattade vakten åt mina skämt och tyckte om Sverige. Bra där Colombia.

Ungefär 10 timmar senare än planerat klev vi av bussen i vår slutdestination, Cali. Jag var lättad att se att de från hostelet som skulle hämta oss på busstationen inte fortfarande stod där och väntade. Bra omdöme.

Cali ligger i sydvästra Colombia och är den största staden i regionen Cauca Valley. För de som tycker om salsa är detta ansett som salsans huvudstad. Jag tycker inte så mycket om att dansa salsa. Oturligt.

Trots salsastrejk var lite rörelse efter mycket sittande och stående ytterst nödvändigt. Upp till toppen av en hög kulle gick vi. Där fanns det trappor och träd.

Där fanns också en kyrka – Iglesia de San Antonio. Där uppe hade man en fin utsikt av Cali och framförallt området San Antonio (vilket passande sammanträffande) där vi bodde. Det är Calis historiska centrum och har många kaféer och restauranger och sådant bra.

Vi tänkte ta en sväng runt kyrkan. Det gick inte då baksidan av kyrkan var ett kraftverk. Märkligt läge på ett kraftverk kan ju tyckas. Men så är ju katoliker ett ganska så känsloladdat folk.

Från kyrkan gick vi söderut mot parken Loma de Cruz som tydligen skulle vara fin. För att komma dit var man tvungen att gå uppför en djävulstrappa. Kullar och trappor. Tur att man äter och dricker för att kompensera all förbränning.

Uppe i parken fanns det många vimplar.

Det fanns också fina hus med tigrar på. Okej, bara ett hus med tigrar på. Men det var fint.

Fin graffiti är uppenbarligen en grej i Sydamerika. Här står det lite fakta om några personer som jag inte vet vilka de är.

Jag hittade en målning av en elefant som jag tyckte var viktigare. Elefanter är mycket bra.

Efter detta gick vi tillbaka norrut och hittade målningar där också. Detta är inte en riktig bokaffär, det är bara en målning. Det blir man varse om man försöker gå in i affären. Pratar inte från egen erfarenhet.

Promenaden ledde ner till floden som går genom staden, Río Cali (pris för mest kreativa namn). Tydligen brukade Calikartellen hänga därnere under 90-talet (inte i floden, men runtomkring). Nu har det blivit en fin park av området. Det finns en bro med blommor på. Inte så kartellaktigt (även om jag kanske skulle ha övervägt det om jag hade haft ett område för en kartell)

Vid floden finns också den så vackra Iglesia de la Ermita. Den är byggd efter en målning och ser jättestor ut på håll.

Men på nära håll var den inte så stor. En beskrivning som jag ser nu i efterhand inte riktigt framgår på bilderna. Kanske var jag skadad av alla Quitos jättekatedraler. Men den var fin ändå.

Av lite tidsbrist och på råd av de som kan Calis brist på säkerhet höll vi oss mer eller mindre i samma område av staden, men hade trots det några väldigt härliga dagar.

En dag begav vi oss av till Calis Zoo, men det få bli ett annat inlägg. Det fanns krokodiler.

En dag gick vi Calis naturhistoriska museum. Det var inte så stort. En uppstoppad noshörning (det finns inte vilda noshörningar i Colombia) och ett valskelett var höjdpunkter.

En kväll hamnade vi på en lyxrestaurang där man bör ha en tygservett i knät och låtsas som att man kan årgångar på viner. Kan ju vara kul i och för sig. ”The -74?! I asked for the f#%ing -75 you clueless son of a motherless goat! Singing bush!”

En kväll fick jag också chansen att se en fin klasskompis från Linköping som pluggar i Cali denna termin (det efter att vi blev avsläppta av taxin en kilometer från den rätta platsen och fick irra omkring ett bra tag). Alltid trevligt med ett familjärt ansikte. Nej, inte alltid. Mer sällan faktiskt. Men denna gång var det bra.

Så visst finns det saker att se och göra i Cali. Fin stad med mycket historia. Ser man till att (1) taxichaufförer kan sitt jobb och att (2) på restauranger inte sitta rakt i en luftkonditionering som blåser kalluft likt en arktisk storm och som får ens hals att bli lika irriterad som jag blir på dumt folk som amatörfilmar på konserter, då kan en trip hit bli riktigt riktigt bra.

 

Quito and Transportation Guide 1.0

Så efter äventyren och skadorna man gjorde och fick i Máncora, styrde kosan över landgränsen mot mycket farligare och mörkare delar av Sydamerika. *intensiv musik a la Vivaldis Violinkonsert  i G-moll, RV 315*

Nej, jag skojar bara. Ville mest få in min pretentiösa musikkunskap.

Så hur tar man sig då från Peru till Ecuador? Man kan ju göra det lätt och snabbt för sig och ta flyget. Eller så gör man det lite svårare och tidskrävande, men billigare, för sig och tar en buss. Eller så lever man på-rymmen-livet och liftar i bakluckan på en bil och hoppas på det bästa. (Har man sett Goodfellas för många gånger kan denna metod frambringa viss panik.)

Vi tog bussalternativet. Billigare än flyg och så kan man ju se lite av världen medan man är på väg. Från Máncora finns det många bussbolag att välja på och med endast ett kort byte på vägen valde vi att köra direkt till Quito.

Vid denna tidpunkt hade jag blivit bortskämd med de bussbolag som finns i Peru. Nedfällbara  stolar, inkluderade måltider och en egen liten tv-skärm för att se film är ganska standard. Det var inte fallet med bussarna där Ecuador var inblandat. Resan inkluderade 22 timmar av ingen mat, stolar gjorda för människor med maxlängd 1.50,(exkluderande mot turister), nackspärr, samt en gränskontroll som först inte ville släppa ut mig från Peru (tror inte att de hade frågat de peruaner jag känner om vad de tyckte om saken) för att de inte kände igen mitt visum. Kanske kan tyckas att just det inte var bussbolagets fel, men nu väljer jag att skylla på dem. Och Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Det mest bisarra var dock att de inte hade toapapper på bussen, troligtvis av den anledning att de inte vill att folk ska göra, utan att vara för illustrativ, nummer 2 på bussen. Så uppenbarligen är tjejer som råkar ha mens just den dagen bannade. Eller om man är dålig i magen får hela bussen stå ut med ens eventuellt misslyckande försök att hålla saker inne. Överlevnadsexpert som jag är hann jag vid bussbytet ta ur ett par strumpor ur väskan i händelse av ofred. Såväl jag som ni, som hade behövt läsa om det, kan skatta oss lyckliga att jag ej behövde använda strumporna.

Vid denna tidpunkt var det en tröst att detta troligtvis skulle bli den värsta bussresan på semestern. Naivt.  ”Man får vad man betalar för” har blivit min nya motivation till att kanske skaffa mig en karriär. Också för att man med mycket pengar inte behöver vara så speciellt trevlig för att få vänner.

Fram till Quito kom vi iallafall. Trötta och hungriga men de hade både sängar och mat här. Jag tror jag fällde en tår när jag fick veta att kvällens middag på hostelet var lasagne. Jag älskar lasagne. Alla älskar lasagne. En rejäl shout out till Secret Garden Hostel som förutom god mat (frukosten är bättre än de flesta hostels frukostar tillsammans) dessutom har en otroligt fin utsikt av staden.

Jag visste nästan inte någonting om Quito innan jag kom dit förutom att det är huvudstaden i Ecuador och ligger på nästan 3000 meters höjd. Jag blev väldigt positivt överraskad av hur fin staden var. Man kan ju tycka att spanjorerna var lite kaxiga (och också riktiga assholes) när de rev halva staden och byggde så som de ville ha den, men arkitektur kunde de. Quitos historiska center är till och med utsett till ett världsarv. Bara en sådan sak.

Spanjorerna tyckte också om kyrkor. I Quito finns det kyrkor och katedraler överallt. Jag tror att någon arkitekt fick lite hybris.

I fotot ovan är Quitos Plaza Grande, vilket är mest fullt med gamla gubbar som inte har så mycket för sig. Där finns också en kyrka.

Här är en annan kyrka. Jag vet inte vad den heter men den för en del oväsen.

Här är en kyrka med guldport.

Här är den största kyrkan, Basílica del Voto Nacional. Basílica blir tyvärr inte basilisk på svenska.

I arkitekturen finns det ödlor och alligatorer som hänger och ser farliga ut. Jesus kan kanske ha klivit på alligatorer när det såg ut som att han gick på vatten. Badass.

Förutom kyrkor och sånt har Quito även en staty av en ”madonna med vingar” (jag ser inte hur det skiljer sig från en ängel) som står på kullen, El Panecillo. Från håll tycker jag att det ser ut som en djävul. Första dagen frågade jag en person varför de har en staty av djävulen. Som tur är visade sig den personen varken vara katolik eller från Ecuador. Om jag skulle välja skulle jag nog föredra djävulen som väktare. Han skulle vara stolt över mina insatser såhär långt.

En dag gick vi långt så in i attans för att se en marknad som bara hade helt värdelösa saker. Men vägen dit var fin.

På det här torget fanns en mimare som var för dramatisk för sin föreställnings bästa. Jag gissar att han antingen skulle spela ut inre smärta eller så hade han faktiskt precis klämt fingret i en bildörr. Det bästa var att han hade en saxofonist bredvid sig som försökte spela med i dramatiken. Undrar om han gör så med alla han ser klämma fingret i en bildörr. ”Soundtrack till din smärta – ett album, nu på Spotify.”

På ett hus fanns en bild på några roliga gubbar. Säkert från den koloniala tiden.

En liten kyrkbild får avsluta detta inlägg om Quito. Kyrkor, väldigt fin arkitektur och en djävul är ju något man måste se. För de som stannar längre än vad jag gjorde kan man också göra dagsturer till vulkaner, ekvatorn och gigantiska marknader. Blir det vägarna förbi Ecuador i framtiden blir det definitivt en längre vistelse. Med flyg.

Kanelbullens Dag

IMG_2977 4e Oktober, vilket innebär Kanelbullens Dag! (Jajamensan, här i USA är det allt några timmar kvar). Detta är utan tvekan en av mina favoritdagar på hela året. Jag menar, vad är inte helt fantastiskt med att ha en hel dag i almanackan dedikerad åt ett bakverk?

Efter att ha haft tre svenska aupairer (mig själv inräknad), har ju då min värdfamilj förstått att inga kanelbullar är som svenska kanelbullar. Opassande nog är Molly iväg och campar denna helg (har ni hört på maken. Campa på Kanelbullens Dag!), så jag gjorde det som varenda vettig avsevärt omtänksamma människa skulle gjort i denna situation, nämligen bakade kanelbullar tidigare i veckan så att även Molly skulle få ta del av denna fantastiskhet. Självklart tog jag på mig min mest passande utstyrsel för detta uppdrag, nämligen mitt finaste förkläde med kossor och får på.IMG_2982 Sedan blev det bakning som heter duga! Naturligtvis blev det en sats med traditionella, hederliga kanelsnäckor. Dock tog jag och fördubblade mängden fyllning då ingen, INGEN, ska kunna komma och säga att mina bullar är torra.IMG_2986 För att vara lite rebellisk sådär bakade jag även en sats med vaniljbullar, och det utan vaniljsocker då det är något som de inte har i detta oförstående land. Vaniljbullar (på kanelbullens dag!) utan vaniljsocker (fick bytas ut mot vaniljessens) alltså. Attans tusan så vilt. Blev dock ytterst lyckat (ni förväntade väl er inte något annat?).IMG_2987Efter flera timmars bakande var huset fyllt av underbara bullar vilket samlade familjen till riktigt finfika på torsdagskvällen. Och innan någon förstå-sig-påare menar att det är ju fusk att baka och äta bullar innan Kanelbullens Dag, ska jag bara klargöra en sak. Man FÅR alltid äta bullar. Närsomhelst och hur många som helst. På Kanelbullens Dag MÅSTE man äta bullar. Dock behöver man inte baka själv utan får gärna lämna över slitgörat på någon annan.. Så, då var det klart.

And Then This Braai Grill…Thingy,,,

IMG_2929I lördags började  jag med att möta upp Gemma i Clarendon för att uppleva festligheterna på den årliga Clarendon Day. Denna dag hålls varje höst och gatorna var fyllda med mat (jag menar alltså stånd som sålde mat, inte att vägen täcktes av mat), livemusik, föreställningar, försäljning av sådant krimskrams ingen människa behöver men som alla ändå köper på marknader, polititker och företag som gjorde reklam osv, IMG_2932Vädret var fantastiskt (över 25 grader i luften) och vi köpte lunch som skulle kunna ge alla kostrådgivare mardrömmar. Jag beställde en crepe med banan, jordgubbar och chokladsås medan Gemma var riktigt amerikansk och gav sig på en så kallad Funnel Cake, vilket (detta kan ge vem som helst mardrömmar) är friterad pannkakssmet. Ja, amerikanskt var det…IMG_2930 Efter att ha sett allt som gick att se…IMG_2935 …begav vi oss på eftermiddagen ner till södra Arlington där vi mötte upp Jennifer och Danielle för att fira något alldeles speciellt. Denna dag var det nämligen International Braai Day. Braai är då ett ord för Sydafrikansk barbeque och (tro mig) är en väldigt viktig sak för alla sanna sydafrikaner. Självklart var vi tvungna att ta del i detta så vi gick till en park bredvid Gemmas hus för att ha en riktig Braai i picknickform.IMG_2936 Jag var så exalterad över att äntligen få äta något kolgrillat och inte fuskgrillat på gasgrill (hatar gasgrillar. Opraktiskt då i stort sett alla amerikaner har gasgrill). Vi hade köpt läskig amerikansk grillkol som tydligen redan var indränkt i tändvätska.IMG_2937 Men effektiv var den allt!10719019_10204135194492626_746193706_n Trots att jag är närmare halvt sydafrikansk vid det här laget, tänkte jag att då tre äkta sydafrikaner var närvarande var det kanske bäst att överlåta själva Braai-delen till dem, så jag dukade bordet (ytterst bra dukning om jag får säga det själv)10716182_10204135194572628_34429431_n Danielle och Gemma mitt i grillningen.IMG_2941 Middagens protein bestod av klassiska T-Bones och så den fantastiskt goda Sydafrikanska korvsorten Boerewors.IMG_2938 Vi hade tillochmed sydafrikansktinspirerade chips som jag och Gemma hade hittat på Trader Joe’s. Jojo, amerikanerna kan allt vara exotiska när de vill. Det står ju tillochmed det på påsen.IMG_2942 Så var allt gott färdiglagat och bordet färdigdukat (väldigt bra dukat). Ni ska bara veta vad mumsigt det var! Sen att få äta den utomhus i en park med vänner och med en riktig rödrutig picknickbordsduk. Ja, det gör det hela ännu bättre.IMG_2945 Till efterrätt blev det såklart grillade marshmallows och några s’mores. Dock hade vi bara minimarshmallows som blev färdiga på sisådär 3 sekunder så man fick allt vara alert.10706611_10204135193972613_34554015_n10719551_10204135194012614_1267734401_n Lite suddiga selfies.IMG_2946Vi pratade och grillade och skrattade tills det blev alldeles jättemörkt ute. En fantastiskt dag i helhet och jag kan nu efter min första Braai säga att jag är lite mer sydafrikansk än innan.