Tagg: volunteer

danielasundinLeave a comment

Pica Pica – Día del Cariño

Alla hjärtans dag i Guatemala visade sig ha ett lite annorlunda firande mot vad vi är vana vid. År 2017 firade jag denna dag med några andra singel-tjejkompisar. Vi drack alldeles för starka drinkar och kvällen slutade med att vi genom ett mycket charmigt mejl sökte spons från Kondomkungen.

Anyway… Hur firade de då denna dag i Guatemala? Jo, de hade krig. För de lite tama går kriget ut på att slänga färgglatt konfetti, också kallat pica pica, på varandra. Helst ska man ha ett pappersägg fyllt med pica pica och mjöl som man krossar på någons huvud. För de lite mer hardcore finns det även riktiga äggkrig man kan vara med på. I Tecpán samlas både vuxna och barn för att göra frityrsmet i varandras hår. Jag är tacksam att vi inte var med på det.

Men självklart visade vi barnen på skolan var skåpet skulle stå. Vi laddade upp med massor av blå-gult konfetti och gav oss in i (okej, startade) kriget på skolgården.

Och såhär såg jag ut efter en alldeles för kort stund. Om ni tycker detta är illa ska ni se barnen som jag hämnades på (okej, började kasta på).

Långt ifrån hjärtan, blommor och choklad, men jag föredrar nog det guatemalanska firandet (så länge inga riktiga ägg är inblandade). Dock tog det ett ganska rejält bra tag att få ut all pica pica ur håret. Ungefär 2 veckor för att vara exakt. I krig måste man ju offra något.

Trots att jag inte hade en så lång vistelse i Manzanales så kändes det ändå som att jag fick en direkt stark kontakt med barnen. Förutom min uppenbara charm måste jag även ge cred till de svenskar som jag hälsade på. Deras omtanke för barnen med allt de gjorde för deras skola och sådant som att de alltid pratade och umgicks med dem och lärde sig allas namn, tror jag också gav barnen förtroende för oss som kom och hälsade på. (Jag borde ha snott deras mellanmål för att visa att de egentligen inte kan lita på någon)

Denna vistelse fick mig att minnas hur roligt jag tycker det är att jobba med barn. De kan vara förjävligt jobbiga, men så länge man har lite motammunition så kan man vara minst lika jobbig tillbaka. Jag önskar alla dessa barn en fantastisk framtid, och förhoppningsvis kan denna skola hjälpa dem en liten bit på vägen.

danielasundinLeave a comment

Manual Power

Nu ska vi prata betong. Jag känner att tillfället kräver betong.

Hemma i Sverige (och många andra länder) kan man ju se cementbilar åka omkring. Ni vet, sådana med en stor cementblandare som snurrar. Cementblandare underlättar ju en del när man ska gjuta golv och sånt. I Manzanales fanns det ingen cementblandare. Så vad gör man då när man vill gjuta golv och sånt? Jo, man blandar för hand.

Först gör man en stor hög med grus, sand och cement.

Sedan blandar man omkring detta. Det är inte så jobbigt. Man gör också en vallgrav runtom. Varför?

Jo, för att nästa steg är att hälla på vatten och blanda (vallgraven hindrar vattnet från att åka ut överallt). DET är jävligt jobbigt. Man blandar och blandar och det blir för tusan aldrig klart (slutar man blanda börjar det klumpa och stelna och det vill man ju inte innan betongen är där den faktiskt ska vara). Man hade tur om man fick tag på en krafse, då kunde man jobba snabbt. Spade gick inte bra.

Sedan ska man fylla och bära in hinkar till huset (de som bestämde att högen skulle ligga 10 meter från öppningen tänkte inte till). Som tur är var vi många så att vi kunde bilda en liten langningskedja (vilket vi kom på efter att alla hade gått fram och tillbaka i en kvart). Hinkar med betong är ganska tunga.

Som ni ser är även denna process ganska annorlunda mot hemma. Ingen laser här inte. Planka och ögonmått är det enda som är bra nog (gammalt guatemalanskt ordspråk).

Jag måste säga att resultatet var förvånansvärt fint och rakt för att ha blivit gjort helt för hand (diy-bloggare kan slänga sig i väggen). Det roligaste var dock när den blandade betongen tog slut när det var en halvmeter kvar av rummet och alla fick panik och fick akutblanda mer. Själv stod jag då bakom huset med tre hinkar betong och skrattade elakt.

 

danielasundinLeave a comment

School of Trash

School of Trash är det nog många som någon gång har refererat till sin egen skola som, men i detta projekt i Guatemala byggs faktiskt skolor av skräp.

Projektet startades av två ingenjörsstudenter, Sofia och Sabina, år 2015. De började bygga ut skolor genom att fylla väggarna med skräpfyllda petflaskor, vilket inte bara hjälper fler guatemalanska barn att gå i skolan, men främjar också hållbarhet och miljö (börjar låta som ett partiprogram nu). För att läsa mer om projektet kan ni klicka in här.

Något år senare startade ett annat gäng ett sådant projekt i Manzanales, och det var dessa som jag hade turen att få hälsa på och umgås med i en vecka.

Den här skolan hade redan klasser upp till årskurs 6, men inget högstadium vilket innebar att barnen slutade skolan vid 12-års ålder och började jobba hemma. Därför bestämde sig Simon och Eveline och gänget att bygga till ett högstadium och se till att barnen fick en riktig utbildning (även om högstadiet var en pain in the butt för de flesta av oss tänker jag ändå att vi uppskattar att vi faktiskt får utbildning).

Tillsammans med ett gäng hantverkare och några volontärer från byn spenderade de måndag till fredag till att bygga (och ta morgonraster där man äter pannkakor).

Barnen tyckte det var fantastiskt intressant när de såg att fler västerlänningar anlände till byn. I början hade svenskarna nog kunnat dra på en show a la en viss kyrkscen i Populärmusik från Vittula. Otroligt snälla barn och människor var de i alla fall.

Förutom att bygga ett extra hus jobbade de även med att fixa till skolgården, vilket behövdes då den var ungefär lika munter som djurkyrkogården i Stephen King’s klassiker. Här ser vi Emelie såga av en gunga för att ett av barnen snodde hennes snickers. ”Nu ska de få, satans ungjävl…”

Nä, jag skojar bara. De där gungorna var ungefär i ett sådant skick att vi hade behövt en djurkyrkogård för att återuppliva vissa barn efter de hade använt dem. Det målades och blev fint. Det kom till twister och andra spel på skolgården och nya gungor sattes upp (Emelie protesterade högt).

Som de med starkast axlar (jag tränar inte ens, det är en gåva) i gruppen fick jag, Linnea och Emelie måla taket.

Men jag är inte bitter. Taket hade inte kunnat målas bättre än av oss. Fantastiskt vackert. *one tear*

Okej, en halv veckas bidragande arbete kanske inte kan mätas med 7 månader, men jag fick mitt namn på ”Hall of Fame”-väggen i alla fall.

Och såhär såg det slutligen ut när skolan stod klar ett par veckor efter jag hade varit där (ignorera all copyright på bilder). Över ett år efter projektet startade och nästan sju månaders arbete på plats.

Fantastiskt bra jobbat av detta underbara gäng som helt gratis la ner så mycket tid och energi på att hjälpa andra. Skulle jag aldrig få för mig.

danielasundinLeave a comment

Manzanales – a Village

Efter helgen i Antigua åkte vi ut till den lilla byn Manzanales där gänget bodde och jobbade med sitt skolprojekt. Manzanales har bara några hundra invånare och ligger precis utanför staden Tecpán. Väldigt annorlunda mot de turistställen som man hade varit på dittills under resan, men minst lika bra.

Byn har bara en huvudväg och egentligen inte någon riktig affär. I det vita huset på bilden finns det dock en kiosk som ägs av kiosktanten, som svenskarna så kreativt kallade henne. Jag vet än idag inte vad hon heter egentligen.

Åker man nerför denna väg kommer man tillslut till Tecpán, dit vi åkte ett par gånger för att köpa mat och fika och sådant kul. Det var en liten minibuss som gick fram och tillbaka hela dagen ifall att man ville åka dit.

Från byn kunde man också se bort till de helvetesvulkaner där vi var och vandrade. Bättre på håll.

Varje morgon vid fem väcktes man av att det kom en hord av motorcyklar åkandes med folk som skulle till jobbet.

Gruppen av svenskar hade spridit ut sig lite i mån av plats hos snälla människor som de fick bo hos. Vi fick inackordera oss hos Victor, som jobbar inom kommunen och var byns huvudrepresentant i skolprojektet, och hans familj bestående av fru och två döttrar. En kväll fick vi sitta och lyssna på hela hans och hans frus livshistoria efter jag frågade hur han blev involverad i projektet. Jag måste sluta ställa frågor av artighet.

Livet här i byn var väldigt primitivt. Vi fyra svenskar som bodde just här delade på ett rum, och i brist på isolering och filtar och det faktum att jag bara hade varit på ställen med minst 25-gradig värme (inga varma kläder i ryggsäcken direkt), fick jag första natten sova i Simons kostym. Ändå kreativ lösning tyckte vi.

Badrum inomhus? Nej nej nej. På baksidan hade de ett tvättställ där man borstade tänderna osv…

…och toaletten fann man bakom ett skynke (är det en godispåse där nedanför månntro?). Toaletten hade ingen spolfunktion så när man skulle spola fick man fylla en hink med vatten och hälla i. Jobbigt när man har magsjuka kan tänkas.

Duscha gjorde jag inte på hela veckan här. Dels i brist på varmvatten och dusch överhuvudtaget, dels på grund av att ingen brydde sig. Att inte duscha på flera månader hade kanske varit lite värre. De förklarade att då och då har de tvagning i en liten kåta där man eldar och får värma vatten. Guatemalanskt spa om man så vill.

Trots den primitiva livsstilen, vilken jag vanligtvis lever ganska långtifrån, hade jag verkligen toppendagar i Manzanales. Inget wifi, inget krav på utseende, ingen trafik och bara bra människor. Det kan vara helt okej det också.

countbysmilesLeave a comment

You and How Many Girl Scouts?

Sedan jag kom till USA har jag ju varit involverad i ett antal flickscoutsaktiviteter då Molly är truppledare för Sophias flickscoutstrupp. Väldigt snabbt gick jag från att sälja kakor till att bli en Adult Volunteer. Jojo, jag gör stora framsteg i denna karriär. Innan jag vet ordet av kommer jag stå där med flagga, basker och visselpipa med över 50 märken på mitt bälte.

Att jag är registrerad som en Adult Volunteer innebar att jag denna lördag fick åka med Sophias trupp till ett scoutläger i Virginias skogar. En timme motorväg och sedan upp upp i bergen. Denna bergsväg (inte att förväxlas med bergsvägg) var som tagen ur en film. Smala vägar som på sina ställen hade vattenfall rinnandes utmed väggen och lövträd som bara släppte in ynka solglimtar. Det fick mig dock att undra hur tankarna gick hos den person som satte en hastighetsgräns på 55 mph längs den vägen. IMG_1448 IMG_1449 Platsen för lägret var jättefint och väldigt exotiskt för alla stadsamerikaner. Dock tycker ju inte jag att det riktigt räknas som ”countryside” om det ligger en halvtimme bort från motorvägen, men så vara. Utsikten var ju inte att klaga på iallafall. IMG_1462 IMG_1461IMG_1450 IMG_1451 Först var det dags för flaggceremonin som  inte bjöd på några större överraskningar. Man tackar gud, Amerika, hissar flaggan och tackar gud och Amerika igen. USAs kreativitet lyser verkligen igenom här.IMG_1456Sedan var det dags för aktiviteter som de äldre trupperna (juniors, cadettes och seniors) håller för de yngre (daisies och brownies). Tjejerna i vår trupp är så kallade cadettes och vi hade en station som vi kallade ”Visit the Herbalist”.IMG_1453Där fick de små tillverka egengjord, ekologisk läppbalsam… IMG_1454  IMG_1457 …och badsalt. Så himla enkelt och så roligt. Jag blev lite nostalgisk då jag älskade sådant pyssel när jag var liten och (till mina föräldrars stora glädje) gjorde massor av det.

Detta var såklart ett övernattningsläger (hade ju varit lite värdelöst annars), men då jag hade andra planer för kvällen så åkte jag hem på eftermiddagen. Dessutom är jag inte heller något vidare för tält, framförallt inte när jag måste dela detta med ett antal livliga 12-åringar.  Dagen var iallafall jätterolig och alla scouter samt vuxna verkade väldigt nöjda. Jag tyckte faktiskt att det var mysigt att få uppleva lite av lägerlivet igen. När man får ta det man har och mackor och kaffe är lika uppskattat som oxfilé. Helt okej trots att motorvägen bara var en halvtimme bort.IMG_1459

countbysmilesLeave a comment

Leave the Lights On

Innan jag säger något annat måste jag bara berätta att jag idag på nytt skjutsade Molly till flygplatsen och denna gång åkte jag inte vilse! Jag har ju sannerligen lärt mig att aldrig lita på Google Maps så det var med mycket skepticism som jag studerade instruktionerna det (den, de?) gav mig, vilket var klokt då lite förvirring uppstod på grund av ett vägarbete. Allt gick hursomhelst bra och jag kom i god tid till min lunch med ett fabulöst sydafrikanskt gäng bestående av Danielle, Kim och Gemma.

Danielle fyller år på fredag, men då det är Spring Break nästa vecka är det många som åker iväg redan i helgen. Därför hade vi en liten födelsedagslunch för henne idag. Till min stora glädje gick vi till Lyon Hall.IMG_0744Jag beställde en Mushroom Schnitzel Sandwich som var så makalöst tillochmed-över-förväntan god. Älskar när man väljer rätt saker på en restaurang. Att få in något mediokert är alltid en lika stor besvikelse (nej, det beror inte på hur mycket man betalar. Pengar som pengar). Denna restaurang fortsätter leverera. Att den har samma ägare som Northside förklarar ju en del.

När jag kom hem tog jag en promenad med hundarna. Egentligen var jag så trött så att jag hade planer på att sova middag (vilket jag gör kanske två gånger per år så det hade varit en väldigt stor grej och troligtvis hade då hela det här blogginlägget handlat om det). Men solen sken och tjejerna skulle snart komma hem från skolan så en promenad kändes vettigare. Blev genast piggare när jag fick se alla fina blommor som inte fanns där förra veckan. IMG_0747 IMG_0750 Ett tappert försök till naturfotograf.

På kvällen efter middagen fann jag mig själv på ett Girl Scout Meeting i en kyrka här i närheten.IMG_0751Ytterst konfunderad hur jag hamnade där, men fr.o.m idag är jag en registrerad ”Girl Scout Adult Volunteer” för Troop 4000. Jojo, nu skulle kvinnan på the Social Security Office minsann se mig och hur mycket jag engagerar mig i den amerikanska kulturen.