Vi Skålar För En Midsommar Till

Glad Midsommar! Min absoluta favorithögtid är här. Inga krav på pynt, presenter eller att kyssa någon vid midnatt (några snapsar in på midsommar och allt detta kommer lätt av sig själv). Peaken på året för alla svenskar. Hemvändarhelgen för alla oss från Dalarna – midsommarens hemland. Där firandet pågår i tre-fyra dygn (mestadels för att alla byarna vill hålla i varsitt firande). Allt är fantastiskt denna helg.

Och var befinner jag då mig denna helg om inte på andra sidan jorden mitt i Perus midvinter. Inte ens en liten köttbulle i sikte (om man inte räknar grannens lilla tjocka hund). Det är i dessa stunder man tackar den teknologiska utvecklingen då min storebror placerade sin telefon vid bordet så att jag kunde vara med där hemma via videochatt. Mycket trevligt.

Så i all min nostalgi och hemlängtan under den första midsommaren i mitt liv som jag inte firar rotade jag fram lite bilder från de senaste åren av midsommarfirande.

 

Midsommar 2014: 

År 2014 befann jag mig också i ett annat land då jag bodde i USA. Men till skillnad från Peru har USA en hel del svenskt påbrå och man kan därför hitta flera stora midsommarfiranden över landet (tips är att googla ‘midsommarfirande i Battery Park, New York’).

Även i DC var det ett gäng svenskar som anordnade ett litet spektakel, vilket jag såklart drog med mina sydafrikanska (och en fransk) vänner på. I svensk anda hade jag bakat småkakor, gjort potatissallad samt köpt sill och knäckebröd på IKEA. Några amerikaner tog med sig friterad kyckling från KFC. Jag var inte nöjd.

I övrigt var det väldigt svenskt med lekar, midsommarstångsresning och dans. Det bästa var ändå när vi dansade runt stången och jag försökte översätta alla låtar för att mina vänner skulle förstå sammanhanget. Det får en att undra hur mycket droger som var inblandade under dessa låtskrivanden. Allt om detta firande kan ni läsa om här.

Men fira på riktigt fick jag göra iallafall. Jordgubbstårta och allt blev det. Woohoo.

 

Midsommar 2015

Året efter var jag åter på svensk mark och midsommarafton spenderades med mina vänner i goa Hälsingland där jag bodde under mina gymnasieår.

*Notera att jag bara var ut ur Dalarna för midsommarafton. Hemma i byn är det midsommardagen som är midsommars Top Gear.

Vi var ett gäng på 7-8 personer som alltid hängde ihop på gymnasiet, och midsommarafton har blivit lite av den dagen på året då vi alla försöker återförenas (tyvärr är det jag som lite bryter denna tradition då jag inte har dykt upp de senaste två midsomrarna. Storsint som jag är har jag dock övertalat dem att inte ställa in midsommar helt och hållet trots detta).

Anywho dessa återföreningar är alltid mycket lyckade och alltid sig lika trots mycket tid ifrån varandra.

Traditionen inkluderar att gå ner till sjön vid midnatt och bada. Jag har också infört en tradition att falla i skogen på vägen ner dit. Det är inte med flit.

Det var därför säkert inte heller min idé att gå på de farliga stenarna i vattnet. Eller….

Jag och våran alltid så fantastiska värdinna, Emelie.

 

Midsommar 2016

Tillbaka till samma sjö med samma människor. Favorit i repris med bättre outfit och färre bilder. Lika bra det.

 

Midsommar 2017

 

Då detta bara var en månad innan min flytt till Peru såg jag till att ordna mitt schema på mitt sommarjobb på ICA i Furudal så att jag skulle kunna fira ordentligt på lördagskvällen i ren Dala-anda. Därmed blev det inget Hälsingland detta år.

Att jobba på vårt lilla ICA Nära under midsommarhelgen är väldigt intressant på många sätt. Dels för att byns invånare dubblas under denna helg ty sommargäster. Dels för att alla byn bestämmer sig för att sista-minuten-handla på fredagen (what’s up with that?!). Dels för att vi under tre timmar har ett freakin’ spelmanslag som spelar musik i affären. Charmigt och originellt måste man ju säga trots att kunderna inte får plats och man efter ett kassapass under dessa tre timmar har lätt tinnitus resten av dagen.

Sen kommer lördagen då byn går samman och firar på dansbanan till stängning och därefter i närmsta loge tills natten tar slut på diverse sätt. Förra året stängdes festen av mig och mina två midsommarskumpaner, Sebbe och Jesper, då vi inte riktigt märkte att folk gick hem tills det bara var vi kvar vid sjusnåret. Då har man firat på rätt sätt.

Så med det hoppas jag att ni alla har en fin midsommar med dans, snaps, sill, färskpotatis och inte allt för mycket regn! Nästa år kommer jag tillbaka med revansch.

An American Dream She Was

Förra terminen träffade jag Lindsey. Hon kommer från Saint Louis, Missouri, och vi träffades på så sätt att hon också var en utbytesstudent på Pacífico förra terminen. Hon var en sådan som det efter bara några minuters konversation kändes som att jag hade känt hela livet. Det sade ‘klick’, som de säger. Dessutom har hon svenskt påbrå, vilket nästan blev en smula obehagligt när vi upptäckte att hennes farmors svenska efternamn var samma som min mormors pappas efternamn. Endast en otroligt stark kemi mellan två främlingar eller samma blod i ådrorna? Det tåls att utredas.

Oavsett var det lite extra melankoliskt när just hon lämnade Lima i december (de andra strövarna till utbytesstudenter var det skönt att bli av med). MEN häromveckan var hon tillbaka i Lima. Woohoo!

Hon hade med sig sin kompis Sarah, som är lika söt som hon ser ut. Bra betyg på Lindseys val av vänner (jag är ju hennes vän för tusan). I övrigt skulle jag gärna trassla ihop deras hår med varandra. Skulle aldrig gå att reda ut då man inte skulle se någon skillnad på färg eller textur. Roligt.

Då vi endast hade tid att träffas en kväll under de få dagar de var i Lima, gjorde vi det bästa av det. Nedan följer ett litet collage av eskalerande kväll sponsrat av Loki Lima. Mycket av oss utlovas.

Ett halvår på olika kontinenter men allting är sig likt när man möts igen. Sådan vänskap är bra. Och nu har jag tydligen permanent boende ordnat i Saint Louis. Vad jag ska göra där är ju en annan fråga. Spännande.

Sounds Like a Group of Militant Vegetarians

Jag hade en gång en lite dålig fylla där tacos var inblandat. Utan vidare beskrivning av den händelsen, har jag sedan den dagen inte riktigt varit ett hängivet fan av tacomiddagar (och där påbörjades en svensk utredning om landsförräderi). Trots att det är över två år sedan, och jag skulle idag säkert kunna äta vanlig tacos utan några problem, kan jag inte säga att jag har känt någon livsförändrande saknad över denna närapå svenska nationalrätt. Därmed är det inte så att jag är den som skriker ”TACOFREDAG!!” i högan sky när jag går på helg (dessutom får jag helg på torsdagar så det skulle inte riktigt vara synkroniserat).

Meeennnn, när ens bästa kompisar här i Peru frågar om vi ska ha tacofredag får man tyvärr vara en lagspelare (och det är därför jag är emot demokratiska beslut där jag inte bestämmer) och get over oneself och ens agenda mot tacos.

Jag måste också komma ihåg att inte ta bilder i dåligt ljus med min urschliga kamera. Pinsamt.

Min alltför fabulösa, suddiga kompis Sebastian har ju då börjat denna nya livsstil där han ska vara vegetarian, och då Melissa är ungefär 87% vegetarian hon också blev det så att vi gjorde vegetariska tacos. Då jag är ungefär lika mycket vegetarian som en sabeltandad tiger (nu vet vi ju inte så mycket om sabeltandade tigrar, men jag kan tänka mig att de där tänderna inte användes till att gröpa ur vattenmeloner), har jag inte jättemycket erfarenhet av just detta. Det blev dock överraskande bra och mycket långt ifrån de tacos som jag så tragiskt traumatiserats av.

Ett foto i ett foto är ju alltid kul. Kan vi också uppskatta hur skrämmande nära det är att Melissas hår är rakt i chipsen. Nachos i hårtopparna kan vara kämpigt, beeroende på hur hungrig man är då.

Efter denna kulinariska upplevelse åt vi chips och kakor och drack öl och kollade på tv-serier. Mycket bra.

Blue Swedes and I’m Hooked on a Feeling

Äventyren i San Pedro fortsatte efter stygnborttagningen. Först vaknade vi upp på morgonen och mindes att vi kvällen innan hade bestämt oss för att göra tatueringar och att vi av en händelse hade träffat en tatuerare på klubben. Så vi gick och gjorde tatueringar.

Han som ägde studion tatuerade mig. Han hade lärt sig att tatuera när han satt i fängelse i Mexiko. I övrigt ser jag nu vilka torra armbågar jag hade. Jag borde smörja in dem oftare.

Från en sak till en annan. En sak med backpackervärlden är att man lätt stöter på samma folk lite här och där. Trots detta i bakhuvudet blev jag ändå ganska förvånad när detta hände just mig vår första kväll i San Pedro. Vi skulle på ett musikquiz på ett hostel, och när vi kliver in på baren är det ett gäng grabbar som jag tycker att jag känner igen som sitter där. Detta var tre svenska killar från Surahammar som jag hade festat med i Máncora två månader innan. Sjukt konstigt.

Så med ett gäng på 13 svenskar tänkte vi att det hade ju varit kul att ha lite svensk isolering och hyra ett hus en natt. Det gjorde vi (också det efter diskussion och research på klubben. Mycket hände på klubben). Kvällen efter satt vi plötsligt i en båt på väg till ett hus på andra sidan av Lago del Atitlán.

Det visade sig vara ett freakin’ lyxhus precis vid vattnet.

Ungefär 300 sovrum, jacuzzi, bar.. Allt man behöver. Bron på bilden var i övrigt väldigt brant på den andra sidan så när man skulle upp därför fick man ta ett rejält ninjaskutt.

Det var en sådan perfekt natt. Vi drack, spelade spel. tjabbade, skämtade och hade det allmänt så himla roligt. Inpå småtimmarna började även en grupp av oss att ha karaoke i ett av sovrummen där vi sjöng svenska klassiker och hoppade i sängarna.

Så höll vi på till soluppgången och strax efter somnade vi fem personer i en enda stor hög.

Ett så perfekt avslut på vistelsen i Guatemala och denna backpackingresa i sin helhet. Efter detta begav jag mig hemåt till Lima igen. En helt fantastisk och väldigt orealistisk sommar. Fråga mig om ett år och jag kanske kan sätta fler ord på det. Nu är det bara glädje.

Criminal Minds

Så efter ett par veckors av en jättesatsning på nystarten av denna blogg, blev det ett lika långt uppehåll. Men, från min kära lillebror har jag självklart lärt mig hur man alltid kan vända saker till att det inte var ens egna fel. Mitt försvar är att detta uppehåll helt enkelt inte var fel.

Först var ju, som nämnt i förra inlägget, min mamma och vår vän Marie (som jag stolt refererade till alla peruaner som min tía) här i Peru och hälsade på mig i 10 dagar. Att inte ta tiden att blogga (eller ännu värre, gå i skolan) när min mamma, som jag inte har sett på åtta månader, kommer och hälsar på är enligt mig ganska legitimt.

Sen samma kväll som mamma och Marie åkte hem så blev min telefon stulen på en club här i Lima. Sådant är ju surt. Dock hade jag ändå blivit mentalt förberedd på att det kunde hända. Varje termin är det nämligen ett antal utbytesstudenter och peruaner som blir av med sin telefon. Hur försiktig man än tror att man är finns det väldigt många sluga jävlar här som lever på andras misär. (Cred för rim-kompetens)

Det jag egentligen blev mest upprörd över var att min telefon inte ens var värd att stjäla. En Samsung J1 som typ hade utrymme till fem bilder och som kostade runt 600 kronor på en kaosmarknad i Cusco. Ska man nu vara en tjuv kan man väl göra det ordentligt och sno något som kan imponera på de andra tjuvarna. Tänk om Ocean’s Eleven hade slutat med (spoiler) att de inte tog sig in i valvet och George Clooney bara ”Det är lugnt grabbar, se vad jag tog istället!” *halar fram en walkman hur fickan* ”Den här kan vi nog få ca 20 dollar för på svarta marknaden. Kom så tar vi en riktig jävla lyxmiddag på Pizza Hut. My treat.”

Men, den är snodd nu iallafall. Och trots det låga värdet (förutom fotona från resan till Machu Picchu som försvann med telefonen. De hade nog kunnat blivit värda en förmögenhet när jag blir känd.), skapar detta lite inconvenience som tar ett par dagar att reda ut.

1.Först var jag tvungen att ersätta telefonen i sig. Som tur var hade jag kvar min gamla telefon vars skärm hade slutat fungera. Så då går man till ett datacenter och får den utbytt. Det fick jag.

Bra kan ju tänkas. Jo visst, om man nu inte upptäcker dagen efter att denna nya skärm inte sitter fast (lim är ju dyrt..tydligen). Så då får man gå tillbaka till stället och säga ”Hörrudu din limsnåla amatör. Fixa detta.” Sen får man tillbaka telefonen och upptäcker dagen efter igen att den fortfarande inte sitter riktigt fast, om än mer än förut. Då ger man upp och tar det nu väldigt försiktigt med telefonen istället.

2.Sen försvann ju sim-kortet också, och här har vi en stark kontrast mellan hur detta kan lösa sig i Sverige och i Peru.

I Sverige hade jag gått in på Telias hemsida och beställt ett ny simkort med ett nytt abonnemang. 10 minuter och sedan är det löst (om inte Postnord slarvar bort simkortet. Ändå höga odds på det.)

ELLER så hade jag ringt Telia och bett om samma sak. Och om jag förklarade situationen hade jag säkert kunna få behålla samma nummer. Snabbt och enkelt (om inte Postnord slarvar bort simkortet)

ELLER så hade jag gått in på en Teliabutik. Pratat med en människa som ger mig ett nytt simkort, hjälper mig att sätta i det, kanske fixar så jag får samma nummer, tar betalt. Så var det löst. Allt genom samma person. Ingen Postnordsskräck.

I Peru går det till såhär:

  • Man går till ett hjälpcenter hos ett telebolag (Claro i mitt fall).
  • Man står i kö på obestämd tid innan man släpps in.
  • Sen får man gå fram till en person 1 och berätta vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Man får en nummerlapp och står sedan i en annan kö på obestämd tid.
  • När numret ropas upp går man fram till en annan person (låt oss kalla denna person 2) och berättar vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Denna person berättar sedan hur mycket det ska kosta och hänvisar till kassan. Där får man också stå i kö på obestämd tid för att betala.
  • Sedan går man tillbaka till person 2 och visa kvittot man har fått.
  • Person 2 går sedan och hämtar ens simkort och sätter i det i telefonen.
  • Man kan inte få sitt gamla nummer.
  • Man slipper Postnord.

Idag gick som tur var denna process ganska fort. Ungefär en timme från första kön till det att jag lämnade butiken. Det var en bra dag. Första gången tog det över tre timmar. Det var en lång dag.

Man lär sig tålamod i Peru. Det gör man. Man lär sig också att alla tjuvar inte förstår att man inte kommer bli en riktig gangster om man gör det enkelt för sig. Man lär sig också att vissa som säger att de kan laga något kanske inte alls kan, och att fransmän kan bli väldigt arga över detta (träffade ett par som hade samma problem när jag gick tillbaka med telefonen, men detta var deras femte gång. Man kanske skulle gått någon annanstans efter andra gången kan man ju tycka). Fransmän blir också arga när pizzan är försenad. De kanske är lite arga av sig.

Men nu ska det vara bra så länge som min skärm sitter fast. Spännande. Känner mig lite som den digitala erans lindansare.

 

Cali & Transportation Guide 2.0

Efter dagarna bland kyrkor, djävulsstatyer och arkitektur i Quito begav vi oss av på resa mot nästa land – Colombia.

Det där med att ”man får vad man betalar för”, skulle bli en tanke som upprepade sig i huvudet en lång tid framöver. Det skulle bli en lång bussresa, det visste vi, men att ens väntan och tålamod skulle få Tom Hanks situation i Cast Away att framstå som semester i jämförelse, det hade man inte förväntat sig. Vi hade ingen Wilson.

Först var bussen över två timmar försenad. Det kan man förvänta sig. Vi är ändå i Sydamerika. Bussen var trång. Besvikelse, men man kan stå ut. Efter en stund stannade vi för lunch. Alla åt lunch och gick sedan ut till parkeringen. Alla, utom busschaufförerna. De satt lugnt kvar och åt. En timme blev till två. Från parkeringen såg vi kaffekopp efter kaffekopp drickas av bussgubbarna. Glassar åts. När någon tillslut frågade om vi kanske skulle åka snart, blev svaret att ”vi väntar på två passagerare som kommer med taxi. Vi glömde dem på vägen.” Ja men JAAAHAA! Dumt att vi inte kom på det själva! VEM SOM HELST kan ju glömma passagerare på vägen.

Passagerarna kom till sist och vi åkte mot gränsen. På grund av vår lilla…oturliga…försening, kom vi till gränsen vid den värsta tid man kan tänka sig. Den tid då halva Venezuela hade nått fram och ställt sig i kö för att komma in i Ecuador. Okej, fyra timmar i kö kunde vi kanske stå i kö. (Stå. Inte sitta i buss. Man måste stå i kö.) Fyra timmar är helt okej.

Det blev lite längre. SJU OCH EN HALV TIMME stod vi i kö för att KOMMA UT UR Ecuador. Två timmar in bestämde sig min mage för att skapa en ihållande smärta likt den när man slår tån i ett bordsben (väldigt ont). Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Så vid ett på natten vandrade vi till slut över Sydamerikas farligaste gräns (men lugn, jag hade ett förberett, ytterst hållbart tal för att vinna över gerillan ifall de hade kommit). I Colombia var det endast, listen to this, en halvtimmes väntetid för att komma in i landet. Dessutom skrattade vakten åt mina skämt och tyckte om Sverige. Bra där Colombia.

Ungefär 10 timmar senare än planerat klev vi av bussen i vår slutdestination, Cali. Jag var lättad att se att de från hostelet som skulle hämta oss på busstationen inte fortfarande stod där och väntade. Bra omdöme.

Cali ligger i sydvästra Colombia och är den största staden i regionen Cauca Valley. För de som tycker om salsa är detta ansett som salsans huvudstad. Jag tycker inte så mycket om att dansa salsa. Oturligt.

Trots salsastrejk var lite rörelse efter mycket sittande och stående ytterst nödvändigt. Upp till toppen av en hög kulle gick vi. Där fanns det trappor och träd.

Där fanns också en kyrka – Iglesia de San Antonio. Där uppe hade man en fin utsikt av Cali och framförallt området San Antonio (vilket passande sammanträffande) där vi bodde. Det är Calis historiska centrum och har många kaféer och restauranger och sådant bra.

Vi tänkte ta en sväng runt kyrkan. Det gick inte då baksidan av kyrkan var ett kraftverk. Märkligt läge på ett kraftverk kan ju tyckas. Men så är ju katoliker ett ganska så känsloladdat folk.

Från kyrkan gick vi söderut mot parken Loma de Cruz som tydligen skulle vara fin. För att komma dit var man tvungen att gå uppför en djävulstrappa. Kullar och trappor. Tur att man äter och dricker för att kompensera all förbränning.

Uppe i parken fanns det många vimplar.

Det fanns också fina hus med tigrar på. Okej, bara ett hus med tigrar på. Men det var fint.

Fin graffiti är uppenbarligen en grej i Sydamerika. Här står det lite fakta om några personer som jag inte vet vilka de är.

Jag hittade en målning av en elefant som jag tyckte var viktigare. Elefanter är mycket bra.

Efter detta gick vi tillbaka norrut och hittade målningar där också. Detta är inte en riktig bokaffär, det är bara en målning. Det blir man varse om man försöker gå in i affären. Pratar inte från egen erfarenhet.

Promenaden ledde ner till floden som går genom staden, Río Cali (pris för mest kreativa namn). Tydligen brukade Calikartellen hänga därnere under 90-talet (inte i floden, men runtomkring). Nu har det blivit en fin park av området. Det finns en bro med blommor på. Inte så kartellaktigt (även om jag kanske skulle ha övervägt det om jag hade haft ett område för en kartell)

Vid floden finns också den så vackra Iglesia de la Ermita. Den är byggd efter en målning och ser jättestor ut på håll.

Men på nära håll var den inte så stor. En beskrivning som jag ser nu i efterhand inte riktigt framgår på bilderna. Kanske var jag skadad av alla Quitos jättekatedraler. Men den var fin ändå.

Av lite tidsbrist och på råd av de som kan Calis brist på säkerhet höll vi oss mer eller mindre i samma område av staden, men hade trots det några väldigt härliga dagar.

En dag begav vi oss av till Calis Zoo, men det få bli ett annat inlägg. Det fanns krokodiler.

En dag gick vi Calis naturhistoriska museum. Det var inte så stort. En uppstoppad noshörning (det finns inte vilda noshörningar i Colombia) och ett valskelett var höjdpunkter.

En kväll hamnade vi på en lyxrestaurang där man bör ha en tygservett i knät och låtsas som att man kan årgångar på viner. Kan ju vara kul i och för sig. ”The -74?! I asked for the f#%ing -75 you clueless son of a motherless goat! Singing bush!”

En kväll fick jag också chansen att se en fin klasskompis från Linköping som pluggar i Cali denna termin (det efter att vi blev avsläppta av taxin en kilometer från den rätta platsen och fick irra omkring ett bra tag). Alltid trevligt med ett familjärt ansikte. Nej, inte alltid. Mer sällan faktiskt. Men denna gång var det bra.

Så visst finns det saker att se och göra i Cali. Fin stad med mycket historia. Ser man till att (1) taxichaufförer kan sitt jobb och att (2) på restauranger inte sitta rakt i en luftkonditionering som blåser kalluft likt en arktisk storm och som får ens hals att bli lika irriterad som jag blir på dumt folk som amatörfilmar på konserter, då kan en trip hit bli riktigt riktigt bra.

 

Don’t Need No Education

Så, efter dryga tre och en halv månads sommarlov är jag tillbaka på Universidad del Pacífico för en andra och sista termin i Lima. Att ligga och dra sig till klockan tolv, ha mataffären som enda punkt på agendan och bara träffa folk när man har lust är nu ett minne blott. *styr blicken mot fjärran med en tår rullandes ner för kinden*

”Men det måste väl vara jättespännande och roligt att plugga på universitet i ett annat land och lära sig ett nytt språk och kultur?” Nej. Det är varken så spännande eller speciellt roligt. Samma teori (sponsrad av USA), dubbla mängden grupparbeten och därmed dubbla mängden anledningar till att lära sig tycka illa om folk, samt dubbla mängden tentor. Allt på ett språk som man fortfarande inte kan prata efter ett antal månader i landet (shame on you peruanskt slang). Man kan ju sitta och sippa på en Redbull och se lite cool ut så länge läraren inte frågar något eller…*ryser*…startar en klassdiskussion. Då är ens dag garanterat förstörd. Dessutom att man som utbytesstudent är känd för att bara festa och inte bry sig om skolan (vet inte alls *host* var de har fått det ifrån) så ingen vill ha med en i sin grupp. Och närvaro! Åh, don’t get me started on obligatorisk närvaro. Ska en människa inte få ha friheten att välja själv om man hellre åker till stranden och dricker drinkar och failar kurser än att skaffa sig en karriär? Frihet! (amerikanska flaggan, honnör och flygvapnet)

 Har denna bitterhet att göra med att min studiemotivation är lika med en fiskmås intelligens, min egna osäkerhet och min bristande insats att försöka lära mig något? Hm, nej…det skulle jag nog..inte påstå…direkt.

Så, bortsett från skoltimmarna; är det spännande och kul här i Lima? O ja! Helt annan fråga. Förra veckan fick jag till exempel hälsa på de nya utbytesstudenterna för terminen. Jag är en av de få som är kvar från förra terminen (oklart vad som hände med de andra), och jag må säga att det är ganska tillfredsställande att veta alla grunder och få lära de nya hur saker och ting fungerar. Hur många lektioner man kan hoppa över, hur man anpassar schema efter fester, hur man kan få så bra betyg genom så lite jobb som möjligt. Ja, ni vet.

En redan existerande umgängeskrets (otroligt men sant) från förra terminen är också ganska hjälpsamt. Nya studenters letande efter vänner första dagen i samma desperation som folk letar ragg klockan kvart i tre på krogen en lördagskväll är något man kan vara utan. Skulle jag komma att bli illa omtyckt av alla nya utbytesstudenter (exempelvis på grund av för mycket sarkasm) har jag iallafall mina kära peruaner (två representerade i en suddig, lagom onykter bil ovan). Nej, skämt åsido verkar de nya vara ett riktigt härligt gäng och i bra sällskap ska jag nog komma att överleva denna termin också.

After All This Time?

1488757_10151986279295334_792832681_nMedan jag ändå är inne på det som, baserat på mina senaste blogginlägg, har blivit som ett nostalgitema tänkte jag dela med mig av den bild som Gemma gav till Danielle. Bilden från den kväll då jag, Gemma, Danielle och Jennifer var alla samlade för första gången. Den kväll som startade en så himla fin vänskap.IMG_4262 - kopiaOch 10 månader senare är den vänskapen starkare än någonsin. En tid fylld med skratt, kärlek, mat, upplevelser och annat fint. Vad skulle jag gjort utan dessa Sydafrikaner vid min sida under dessa månader? Inte ens värt att tänka på <3

Friends and Food and Farewell

IMG_4259I söndags var det alltså Danielles sista dag i USA. En sådan dag kan ju inte spenderas hursomhelst. Bara det bästa är bra nog, och det kan ju inte bli så mycket bättre än när man kombinerar vänner och mat (och då menar jag inte att man ska äta sina vänner). Sagt och gjort, på morgonen samlades vi med hela det sydafrikanska gänget för att ha frukost på Silver Diner.IMG_4258 Mums!IMG_4257 Jag, Gemma och Jennifer hade pannkaksfest.IMG_4265 Gemma gav Danielle den finaste presenten – en bild på mig, Danielle, Gemma och Jennifer samlade tillsammans för första gången. Så små vi var.IMG_4263 Alldeles mätta på pannkakor och nostalgi var det efter några timmar dags att betala och bege sig vidare. Jag och Jennifer dricksade med mynt. Den servitrisen kommer säkerligen nysa i vår mat nästa gång.IMG_4267 Obligatorisk gruppbild. Ursäkta för den onödiga mängden av ”backlighting”. Attans sol att lysa! Makt åt mörkret!IMG_4269 Alternativet är blixt vilket ger demonögon. Svårt val…IMG_4272 En till restaurang var tvungen att besökas innan Danielle kunde lämna landet: the Cheesecake Factory såklart!IMG_4278 Cheesecake i massor med extra betoning på massor. Jag tror vi alla inte var långt ifrån att spricka av mätthet (tänk vilken oreda det hade blivit).IMG_4274Jag tänkte när jag kom dit att ”Nu ska jag allt prova en smak jag aldrig har haft förut”. Men varför, VARFÖR ska man ändra något som fungerar?! Det fick bli ett säkert men alldeles makalöst fantastiskt delikat kort. Cheesecake med vit choklad, kolasås och macadamianötter. Riktig änglasymfoniorkester i magen och änglapolka på tungan. IMG_4280Nu kunde Danielle känna sig redo för hemfärd. Min fina fina Danielle. All lycka till henne i Sydafrika. Pengasparande till flygbiljett har officiellt börjat.

I Shall Teach Them Everything They Need To Know

IMG_4220  Efter att ha varit i USA i nästan ett år nu kan man ju säga att jag klassas som en av de ‘erfarna’ AuPairerna i området. En sådan som får lära nya AuPairer det de behöver veta för att överleva i detta land. En position som får ledaren i mig att hoppa omkring av glädje som en groda på lustgas. Denna söndag fick jag en sådan möjlighet att introducera två AuPairer till saker som är makalöst viktiga. Typ brunch på Silver Diner.IMG_4218Mina små elever var Cecilia, som jag ju träffade förra söndagen också, och Angelique som anlände i Arlington i torsdags! Hon ska ta över i Danielles familj nu när Danielle åker hem till Sydafrika nästa vecka *snyft*. Och kan ni gissa var Angelique är ifrån? Just det, Sydafrika!  Vad ska hända när jag åker tillbaka till Sverige och inte har någon Sydafrikan i min närvaro? Huvaligen! IMG_4223 Första gången på en riktig diner för båda två alltså, och jag måste säga att deras frukostval visade på stor potential hos de små flickorna. Båda beställde in varsin stor milkshake (bra start!). Cecilia valde sedan pannkakor med banan, blåbär och choklad…IMG_4221…och Angelique åt morotskaka. De vet hur man gör ett bra första intryck på mig. Ytterst stolt.

IMG_4225

Efter långbrunch var Angelique tvungen att åka hem, men Cecilia var redo för ännu mer kunskap. Jag tog därför med henne på bio, närmare bestämt Paddington (om man nu ska se en film bör man ju välja en utbildande).IMG_4230Självfallet gick vi på bion i Courthouse där stolarna är justerbara så man kan ligga ner och kolla på film. Det borde vara alla människors rättighet att få upplysas om en sådan bioupplevelse och sedan tycka det är helt värdelöst att gå på en vanlig biograf. Man kan för tusan tillochmed sitta på raden längst fram utan att få nackspärr! Tvärtom insåg vi att det var ytterst bra platser när man fäller ner stolen så långt det går. Närapå IMAX. Se ni, inte bara spred jag min kunskap till andra denna dag, jag lärde mig också något. Jag är ju bra på det här med utlärning alltså.