Sounds Like a Group of Militant Vegetarians

Jag hade en gång en lite dålig fylla där tacos var inblandat. Utan vidare beskrivning av den händelsen, har jag sedan den dagen inte riktigt varit ett hängivet fan av tacomiddagar (och där påbörjades en svensk utredning om landsförräderi). Trots att det är över två år sedan, och jag skulle idag säkert kunna äta vanlig tacos utan några problem, kan jag inte säga att jag har känt någon livsförändrande saknad över denna närapå svenska nationalrätt. Därmed är det inte så att jag är den som skriker ”TACOFREDAG!!” i högan sky när jag går på helg (dessutom får jag helg på torsdagar så det skulle inte riktigt vara synkroniserat).

Meeennnn, när ens bästa kompisar här i Peru frågar om vi ska ha tacofredag får man tyvärr vara en lagspelare (och det är därför jag är emot demokratiska beslut där jag inte bestämmer) och get over oneself och ens agenda mot tacos.

Jag måste också komma ihåg att inte ta bilder i dåligt ljus med min urschliga kamera. Pinsamt.

Min alltför fabulösa, suddiga kompis Sebastian har ju då börjat denna nya livsstil där han ska vara vegetarian, och då Melissa är ungefär 87% vegetarian hon också blev det så att vi gjorde vegetariska tacos. Då jag är ungefär lika mycket vegetarian som en sabeltandad tiger (nu vet vi ju inte så mycket om sabeltandade tigrar, men jag kan tänka mig att de där tänderna inte användes till att gröpa ur vattenmeloner), har jag inte jättemycket erfarenhet av just detta. Det blev dock överraskande bra och mycket långt ifrån de tacos som jag så tragiskt traumatiserats av.

Ett foto i ett foto är ju alltid kul. Kan vi också uppskatta hur skrämmande nära det är att Melissas hår är rakt i chipsen. Nachos i hårtopparna kan vara kämpigt, beeroende på hur hungrig man är då.

Efter denna kulinariska upplevelse åt vi chips och kakor och drack öl och kollade på tv-serier. Mycket bra.

Blue Swedes and I’m Hooked on a Feeling

Äventyren i San Pedro fortsatte efter stygnborttagningen. Först vaknade vi upp på morgonen och mindes att vi kvällen innan hade bestämt oss för att göra tatueringar och att vi av en händelse hade träffat en tatuerare på klubben. Så vi gick och gjorde tatueringar.

Han som ägde studion tatuerade mig. Han hade lärt sig att tatuera när han satt i fängelse i Mexiko. I övrigt ser jag nu vilka torra armbågar jag hade. Jag borde smörja in dem oftare.

Från en sak till en annan. En sak med backpackervärlden är att man lätt stöter på samma folk lite här och där. Trots detta i bakhuvudet blev jag ändå ganska förvånad när detta hände just mig vår första kväll i San Pedro. Vi skulle på ett musikquiz på ett hostel, och när vi kliver in på baren är det ett gäng grabbar som jag tycker att jag känner igen som sitter där. Detta var tre svenska killar från Surahammar som jag hade festat med i Máncora två månader innan. Sjukt konstigt.

Så med ett gäng på 13 svenskar tänkte vi att det hade ju varit kul att ha lite svensk isolering och hyra ett hus en natt. Det gjorde vi (också det efter diskussion och research på klubben. Mycket hände på klubben). Kvällen efter satt vi plötsligt i en båt på väg till ett hus på andra sidan av Lago del Atitlán.

Det visade sig vara ett freakin’ lyxhus precis vid vattnet.

Ungefär 300 sovrum, jacuzzi, bar.. Allt man behöver. Bron på bilden var i övrigt väldigt brant på den andra sidan så när man skulle upp därför fick man ta ett rejält ninjaskutt.

Det var en sådan perfekt natt. Vi drack, spelade spel. tjabbade, skämtade och hade det allmänt så himla roligt. Inpå småtimmarna började även en grupp av oss att ha karaoke i ett av sovrummen där vi sjöng svenska klassiker och hoppade i sängarna.

Så höll vi på till soluppgången och strax efter somnade vi fem personer i en enda stor hög.

Ett så perfekt avslut på vistelsen i Guatemala och denna backpackingresa i sin helhet. Efter detta begav jag mig hemåt till Lima igen. En helt fantastisk och väldigt orealistisk sommar. Fråga mig om ett år och jag kanske kan sätta fler ord på det. Nu är det bara glädje.

Pica Pica – Día del Cariño

Alla hjärtans dag i Guatemala visade sig ha ett lite annorlunda firande mot vad vi är vana vid. År 2017 firade jag denna dag med några andra singel-tjejkompisar. Vi drack alldeles för starka drinkar och kvällen slutade med att vi genom ett mycket charmigt mejl sökte spons från Kondomkungen.

Anyway… Hur firade de då denna dag i Guatemala? Jo, de hade krig. För de lite tama går kriget ut på att slänga färgglatt konfetti, också kallat pica pica, på varandra. Helst ska man ha ett pappersägg fyllt med pica pica och mjöl som man krossar på någons huvud. För de lite mer hardcore finns det även riktiga äggkrig man kan vara med på. I Tecpán samlas både vuxna och barn för att göra frityrsmet i varandras hår. Jag är tacksam att vi inte var med på det.

Men självklart visade vi barnen på skolan var skåpet skulle stå. Vi laddade upp med massor av blå-gult konfetti och gav oss in i (okej, startade) kriget på skolgården.

Och såhär såg jag ut efter en alldeles för kort stund. Om ni tycker detta är illa ska ni se barnen som jag hämnades på (okej, började kasta på).

Långt ifrån hjärtan, blommor och choklad, men jag föredrar nog det guatemalanska firandet (så länge inga riktiga ägg är inblandade). Dock tog det ett ganska rejält bra tag att få ut all pica pica ur håret. Ungefär 2 veckor för att vara exakt. I krig måste man ju offra något.

Trots att jag inte hade en så lång vistelse i Manzanales så kändes det ändå som att jag fick en direkt stark kontakt med barnen. Förutom min uppenbara charm måste jag även ge cred till de svenskar som jag hälsade på. Deras omtanke för barnen med allt de gjorde för deras skola och sådant som att de alltid pratade och umgicks med dem och lärde sig allas namn, tror jag också gav barnen förtroende för oss som kom och hälsade på. (Jag borde ha snott deras mellanmål för att visa att de egentligen inte kan lita på någon)

Denna vistelse fick mig att minnas hur roligt jag tycker det är att jobba med barn. De kan vara förjävligt jobbiga, men så länge man har lite motammunition så kan man vara minst lika jobbig tillbaka. Jag önskar alla dessa barn en fantastisk framtid, och förhoppningsvis kan denna skola hjälpa dem en liten bit på vägen.

School of Trash

School of Trash är det nog många som någon gång har refererat till sin egen skola som, men i detta projekt i Guatemala byggs faktiskt skolor av skräp.

Projektet startades av två ingenjörsstudenter, Sofia och Sabina, år 2015. De började bygga ut skolor genom att fylla väggarna med skräpfyllda petflaskor, vilket inte bara hjälper fler guatemalanska barn att gå i skolan, men främjar också hållbarhet och miljö (börjar låta som ett partiprogram nu). För att läsa mer om projektet kan ni klicka in här.

Något år senare startade ett annat gäng ett sådant projekt i Manzanales, och det var dessa som jag hade turen att få hälsa på och umgås med i en vecka.

Den här skolan hade redan klasser upp till årskurs 6, men inget högstadium vilket innebar att barnen slutade skolan vid 12-års ålder och började jobba hemma. Därför bestämde sig Simon och Eveline och gänget att bygga till ett högstadium och se till att barnen fick en riktig utbildning (även om högstadiet var en pain in the butt för de flesta av oss tänker jag ändå att vi uppskattar att vi faktiskt får utbildning).

Tillsammans med ett gäng hantverkare och några volontärer från byn spenderade de måndag till fredag till att bygga (och ta morgonraster där man äter pannkakor).

Barnen tyckte det var fantastiskt intressant när de såg att fler västerlänningar anlände till byn. I början hade svenskarna nog kunnat dra på en show a la en viss kyrkscen i Populärmusik från Vittula. Otroligt snälla barn och människor var de i alla fall.

Förutom att bygga ett extra hus jobbade de även med att fixa till skolgården, vilket behövdes då den var ungefär lika munter som djurkyrkogården i Stephen King’s klassiker. Här ser vi Emelie såga av en gunga för att ett av barnen snodde hennes snickers. ”Nu ska de få, satans ungjävl…”

Nä, jag skojar bara. De där gungorna var ungefär i ett sådant skick att vi hade behövt en djurkyrkogård för att återuppliva vissa barn efter de hade använt dem. Det målades och blev fint. Det kom till twister och andra spel på skolgården och nya gungor sattes upp (Emelie protesterade högt).

Som de med starkast axlar (jag tränar inte ens, det är en gåva) i gruppen fick jag, Linnea och Emelie måla taket.

Men jag är inte bitter. Taket hade inte kunnat målas bättre än av oss. Fantastiskt vackert. *one tear*

Okej, en halv veckas bidragande arbete kanske inte kan mätas med 7 månader, men jag fick mitt namn på ”Hall of Fame”-väggen i alla fall.

Och såhär såg det slutligen ut när skolan stod klar ett par veckor efter jag hade varit där (ignorera all copyright på bilder). Över ett år efter projektet startade och nästan sju månaders arbete på plats.

Fantastiskt bra jobbat av detta underbara gäng som helt gratis la ner så mycket tid och energi på att hjälpa andra. Skulle jag aldrig få för mig.

Darth Vader of the Caribbean

Då Cartagena ligger i norra Colombia gränsar det inte till Stilla Havet, utan Karibiska Havet. Det är väldigt varmt i Karibien. Hur piraterna kunde ha på sig så mycket kläder är bortom min förståelse. Vi ville helst spendera hela dagarna i bikini. Johnny Depp i bikini hade nog gett en helt ny handling i PotC.

Cartagena har ju sin Miami-strand i staden, men vill man ha riktigt smurfturkost vatten och trevligare strand kan man åka ut till stränder lite utanför stadsområdet. Isla Barú är den mest populära. Man kan ta taxi eller åka båt dit. Tar man en så kallad speedboat och sitter längst bak kan man räkna med att bli väldigt blöt och att det är lite som att åka bergochdalbana. Väldigt kul.

Vattnet är blått som i en swimmingpool. Det finns båtar och palmer och sånt. Man kan äta billig mat och dricka massor av öl. Då vattnet är runt 28 grader varmt är det inte så svalkande, men det är kul att bada i. Man kan låtsas att man är en sköldpadda.

På stranden finns det väldigt, alldeles för många försäljare. Eller för många. De är mest jävligt jobbiga. Man ligger där och solar och så märker man hur en skugga kommer över en. Man öppnar ögonen och tror att det är Darth Vader, men så är det någon liten man med hawaiiskjorta som frågar om man vill köpa krabbhalsband. Stor besvikelse.

De har också kvinnor som delar ut massage och som alltid ska ”demonstrera”. Det spelar ingen roll hur mycket man säger nej eller vänder och vrider på sig eller om man ligger ner. De ska ALLTID demonstrera. Uppenbarligen ser jag väldigt spänd ut (det blir lätt så när man tror att Darth Vader ska stå över en när som helst), för alla, ALLA massörer kom fram till just mig. Kanske är det min charmiga aura som lockade dem för jag blev kompis med allihop trots att jag aldrig betalade för någon massage. Dock, slår man ihop alla demonstrationer kan man säga att jag tidsmässigt fick en hel massage av bara det. Värt.

En dag åkte vi ut på en dagsutflykt för att se lite fler stränder och öar runtomkring. Man fick åka båt.

Vi åkte ut till Islas del Rosario, vilka är mest rikemansöar. Vissa öar har hotell, men de flesta öar ägs faktiskt av privatpersoner. De som är lite mindre extremt rika får nöja sig med en liten ö som man kan bygga ett hus på. På en av öarna finns ett hus som ägdes av Pablo Escobar. Det är inte huset på bilden.

Förutom att äta god mat och sola finns det också korallrev där man kan snorkla. Det gjorde vi. Första gången jag snorklade och jag måste säga att det är en väldigt rogivande och rolig sak att göra (förutom när man river sig på vassa stenar). Jag såg Doris-fiskar!

För den som både vill ha sol och bad samt stad på semestern är Cartagena alltså ett väldigt bra alternativ. Mycket vackert och efter en vistelse här får man en väldigt fin bränna. Om man tror efter en vecka att man sola utan solkräm tror man dock fel. Det kan svida lite.

Come and See Me

Jag har fått finbesök! Min mamma och vår kompis Marie har trotsat jobb och flygfobi och kommit för att fira påsk med mig här i Peru. Yay!

En bild med Paddington är självklart obligatorisk när man kommer med Peru. En regel jag införde igår. Inte en dag försent.

Att dricka drinkar i Parque Kennedy är också mycket viktigt. När man kommer från ett snötäckt, minusgradigt Dalarna är Piña Coladas i solen en bra medicin. Både mamma och Marie var ytterst nöjda.

Att människor väljer att be mitt i ens photoshoot är inte schysst. Gud får väl vänta lite tänkte jag. Men jag sa inget. Om jag skulle sagt något skulle det snarare varit om hans fula gympapåse.

Hursomhelst, jag tar med mig elakheterna till Cusco istället. Ingen tid att slösa. Nu ska jag visa damerna Machu Picchu och alpackatröjor. Glad påsk och hejdå!

 

10 Saker Som Gör Mig Glad Just Nu

1. Att det är december och därmed rättfärdigat att klä sig i mössa, halsduk, vantar, dubbla jackor, vinterstövlar, raggsockor osv. (Dock sjunker ju temperaturerna, så det blir ju ändå inte balans i min frusenhet)

2. Rea överallt á la ”Black Friday” och ”Cyber Monday”

IMG_35723. Att jag denna vecka tillagade min första hela kyckling. Med lyckat resultat ska jag väl kanske tillägga.

4. Vänner som utan tvekan ställer upp när man ber om en tjänst.

5. Första framträdandet med Luciatåget denna helg…559561_801642743229797_7660732283511346828_n

6. …som också är under en svensk julmarknad på Svenska Ambassaden. (Förväntar mig kurbits och rödbetssallad.)

7. Att jag för tillfället inte befinner mig i Sverige och därmed slipper att på nära håll se det politiska kaoset. (Att jag istället just nu får se den amerikanska politiken på nära håll får mig att inse att kaoset i Sverige inte är så farligt)6a0120a95a88d5970b01a3fcd9b73c970b

8. Lussebullar och Pepparkakor.

9. Att jag nu på min resumé kan lägga till en avklarad kurs i ”American Criminal Justice”George Washington University

10. Familjen i Sverige. På alla sätt och vis.

Being One in the Crowd Instead of the One Watching It

IMG_3397 Igår var det Veterans Day, vilket är en högtid där USA hedrar alla militärer och allra mest de som har varit militärer men inte längre är det. Nu skulle ju jag kunna gå in på den politiska aspekten i det hela och dela med mig av alla mina åsikter om saker och ting, men det tror jag inte att någon skulle ha speciellt mycket glädje av. Så istället kan jag berätta en alldeles fantastisk sak som denna dag innebar i år.

Som vanligt tänkte amerikanerna att om man nu har en högtid så borde man ju fira den ordentligt. ”Varför inte ha en gratis konsert på the National Mall i DC där alla som vill får komma och så bjuder vi in massor av kända artister som får uppträda. Sen kan vi ju ha kända skådespelare som kan presentera artisterna. Finansiering? Inga problem. Starbucks och Tom Hanks får sponsra.” Och sedan var alla glada och det blev applåder,honnör, tårar och flygvapnet. Sagt och gjort, igår på kvällen hölls Concert for Valor nere på the National Mall.

10376143_10201865054906566_6243429661683455388_n

Självklart åkte jag och Danielle ner dit (då vi aldrig skulle förlåta oss själva om vi inte tog denna möjlighet) och tog plats bland flera hundratusen andra. (Bör väl kanske redan nu be om ursäkt för den otroligt dåliga kvalitet på bilder jag delar med mig av i detta inlägg, men vi får alla leva med det och försöka gå vidare med våra liv.)IMG_3394 The Mall är ju då ganska så ordentligt stor, och de som var i sektionen närmast scenen var antingen militärer eller hade köat från tidigt på morgonen. Men lyckligtvis nog hade de storbildsskärmar i de andra sektionerna, och vi hamnade faktiskt i den som var näst närmast scenen (hamnade i sektionen alltså, inte i skärmen)

När vi anlände pratade President Obama. Han var dock inte där i egen hög person utan hade tydligen annat viktigt för sig. Tur att hans hus ligger så nära så att han kunde höra konserten iallafall. Då behövde han inte förnya sin prenumeration på Spotify Premium den kvällen.IMG_3398 Efter en stund kom Meryl Streep upp på scenen och det var minsann i egen hög person. Hon var vacker och vis som alltid.IMG_3403 Först spelade lite band som varken jag eller Danielle visste speciellt mycket om (dock dök ju Bruce Springsteen upp där mitt i ett nummer). Ett band som ingen av oss hade hört om verkade ganska populärt, och vi förstod varför när de började sjunga en låt som kan vara den mest USA-patriotiska jag hört efter Star Spangled Banner. Flera hundratusen i publiken och ändå kändes vi oss plötsligt en aningens malplacerade.IMG_3408 Jaja, det böev bättre.Trots att Carrie Underwood spelade och de flesta i publiken nog kände till de andra banden mer än vad vi gjorde, var början av konserten allt en aningens seg. Då, till vår räddning, kom Jack Black upp på scenen och presenterade…IMG_3410 …Metallica! (Som man absolut inte kan se på bilden) Genast var det som att hela publiken väcktes och alla blev som galna! Jag lovar att taket på the Capitol lyftes en aning medan de spelade. Satan i gatan vad bra de var. Sen att ingen kunde höra något efteråt. Ja, det är ju så det ska vara efter Metallica går av scenen.IMG_3415 Nu var konserten på benen igen. Varför inte ta lite mer Bruce Springsteen medans vi ändå har honom här backstage? Han körde akustiska versioner, vilket ju var en aningens ynka ytterst liten besvikelse även om han fortfarande var helt fantastisk (det är ju ändå Bruce Springsteen vi talar om). Att man kan sjunga som han och se ut på så vis när man är 65. Respekt.IMG_3420 Det kanske var ganska bra att publiken fick lugna ner sig lite, för sedan kom Rihanna på scenen.IMG_3426 Och tillsammans med Eminem fick hon hela the Mall att dansa. IMG_3400

Perfekt avslutning på en perfekt konsert. Det var nästan så att vi fick ångest av att tänka på den ångest vi skulle haft om vi inte hade gått. Hela upplevelsen var så mäktig och bland det häftigaste jag har varit med om någonsin. IMG_3429 Dock känner jag att jag fick minst en månads dos av USA-patriotism. Måste äta köttbullar och lingonsylt!IMG_3433Ja, om det är såhär man firar högtider tycker jag att vi ska införa det för fler yrken än bara militären. För egen del skulle jag gärna vilja hedra såväl glasstillverkare som Starbucksbiträden. Ska föreslå det.

It’s a God Awful Small Affair to a Girl With Your Long Blonde Hair

IMG_3123 Surprise surprise! Igår var jag hos frisören (änglakörer och fanfar). Tyckte att det var så dags nu efter sex månader. Då befann jag mig i en ytterst jobbig situation då jag skulle låta en helt främmande människa ta kontroll över mitt hår. Fasansfullt obehagligt. Då denna främmande människa utförde ren magi med mitt hår den gången, var det såklart en självklarhet att jag bokade en tid med JadeBubbles i Pentagon City igen. Om man som frisör har mitt hela förtroende och jag inte ser ut som att jag tror att frisören ska mörda mig, då har man allt lyckats. Om man dessutom får höra orden ”jag litar på ditt omdöme”. Då ska man nog först kolla så att jag verkligen är nykter. Om så är fallet, då kan man känna att man har lyckats i karriären. Först fick jag massor av medel och kemikalier i håret.IMG_3125

Sedan fick jag sitta under något som jag trodde skulle teleportera mig någonstans. Lite besviken över att så inte var fallet. Efter det blev det tvättning, och lite klippning och sedan…IMG_3126 Tadaa!!! IMG_3138 Lite blondare och mycket gladare. Så himla nöjd. Jade kan hon minsann. Fantastisk människa.IMG_3146 Dock orsakar ju denna belåtenhet lite oro över hur tusan jag ska hitta en annan frisör när jag flyttar från DC. Kan ju kännas lite lyxigt att åka hit varje gång jag måste klippa mig. Jag kanske ska jobba på den där idén att kunna teleporteras via hårtorkar?

10 Saker Som Gör Mig Glad Just Nu

IMG_2860 1. Små söta kattungar som är döpta efter Nalle Puh-karaktärer.

2. Att tjejerna har börjat skolan igen vilket innebär att vi äntligen har gått tillbaka till rutiner (underligt att de inte är lika glada som jag)

3. Att Molly, trots Joes protester, har köpt parfymerat sköljmedel. Nu också luktar kläderna rent.

IMG_2864 IMG_28514. Bakning som hjälp mot stress. Denna vecka blev det både chokladkakor och bananblåbärsmuffins.

5. 25 grader i September. Bra för mig som har en kroppstemperatur på ungefär samma siffra.

6. Att jag har fyra gosedjurselefanter i mitt rum. 

7. När resor för hösten blir bokade. Jippie!

8. Ett paket innehållandes bok och choklad från gulligaste Mormor. 

9. När jag lyckas få högsta betyg på mitt första universitetsprov.

10. Espressoshots (Speciellt då amerikanskt kaffe generellt är alldeles för svagt. Hur i allsin dar håller de sig vakna?)

IMG_2841