Huaraz 3.0

Dagen efter helvetesklättringen vaknade vi upp nere i dalen. Det är något visst med att gå ut ur tältet och vara vid foten av berg på över 6000 meter.

Speciellt om ett av dessa berg är Artesonraju som också är det freakin’ berget i Paramount-loggan!!! (Några spekulerar om att det finns ett berg i Utah som tydligen också är väldigt likt men de har fel.) Väldigt starstrucked! Paramount är mycket bra, förutom att man vid introduktionen av loggan tror att ljudet är av eller för lågt innan man minns att de inte har någon jingel för deras logga. Inte samma trumpetraket som 20th Century.

Anywho, från denna vinkel kan man inte riktigt se liknelsen.

Men om jag hade stått på den här sidan hade det varit lite tydligare. Dock kan man inte låta bli att undra hur grundaren valde just detta berg. Vaknade han upp en dag och tänkte ”Nu jäklar ska jag till Anderna och leta berg!” och vandrade sedan omkring på 5000 meters höjd för att hitta det perfekta berget. Dedikerat.

Vi skulle också vandra omkring på hög höjd idag då vi skulle klättra upp till en lagun bland bergen.

Mina fantasier om att vara som Indiana Jones på uppdrag hade nu tydligen övertygat mig på riktigt. Eller så har min kropp en anpassning till bergen som deg har till mera deg. Oavsett vilket; jag var som ena mästervandrare denna dag. Jag gick snabbare än allihop och riktigt flög uppför branten bland vildhästar och vildmark. Att jag är extrem tävlingsmänniska och att ligga i täten är mitt mentala ecstasy kan kanske, möjligen, eventuellt också ha påverkat denna oförklarliga energinivå.

Jag tror nog ändå på anpassningsbar Indiana Jones.

Men först upp var jag (woohooo!). Jag hade en av hundarna som sällskap men jag kan säga att han skulle aldrig orkat utan mitt pushande.

Oj vad stolt jag är på den bilden (för nu hade de andra kommit dit och jag kunde med nonchalant blygsamhet skryta över min seger över dom alla). Om ni undrar över min förfärligt fula huvudbonad (för varför skulle ni inte tänka på vad jag har på huvudet) kan jag förklara att jag bar min scarf så för att inte bli solbränd i hårbottnen. Jag lärde mig den hår-da vägen i Red Valley. Mer om det en annan gång.

Laguner är verkligen så fina och fridfulla som de ser ut att vara. Våra guider berättade att glaciären i bakgrunden täckte nästan hela bergsväggen för 7-8 år sedan. Att det är mycket varmare nu märkte vi också på alla antal laviner som vi hörde mullra i bergen under denna helg. Sådant är inte bra.

Som tur är har vi än så länge mycket natur kvar att njuta av, vilket var vår huvudsakliga aktivitet under denna helg.

Så bar det av ner till dalen igen och den fortsatta vandringen nerför bergen och mot slutet av vår resa. Stay tuned.

Huaraz 2.0

Andra dagen blev vi väckta standardtiden 05:00. Ingen drömtid som ni ser på bilden.

Idag skulle vi gå lika mycket uppför som försäljningen av jordgubbar på midsommar och utdelningar i cannabisaktier. Väldigt mycket uppför alltså. Halvvägs upp såg det ju till synes bra ut. Det utan varken jordgubbar eller cannabis.

Det blev desto jobbigare. Under de sista 200 meterna av stigningen var det som att andas genom ett sugrör, och då är jag varken rökare eller hade sådan värst dålig kondition på den tiden (då när jag sprang tre dagar i veckan och innan en semester på tre månader kom och tog bort all grundkondition jag någonsin hade).

Anledningen var att vi var på freakin’ 4700 meters höjd. Där finns det inte så mycket syre, framförallt inte så mycket man vill ha när man vandrar uppåt.

Lidandet var dock ganska kortvarigt. Se så glada vi var när vi kom upp. Olivia försöker till och med att sno med sig skylten.

Jenny var höjdsjuk och fick ta häst (det är inte en häst på bilden). Vissa gör vad som helst för att ta den lätta vägen.

Häst eller inte (det där är inte heller en häst), det var väldigt fint däruppe.

När vi alla var uppe ville de flesta sova lite (att man frivilligt skyler ögonen från en sådan utsikt är bra dumt). Jag som ogillar att ta naps mitt på dagen (låt hatet flöda) och som efter den hårda klättringen var i min egna lilla värld där jag låtsades vara en student som visade sig ha omänskliga krafter och därmed blev ivägskickad av en organisation för att tillsammans med åsnan genomföra ett mission att uppe i Anderna hitta en energikälla före regeringen (som bara skulle använda denna för kärnvapen och utpressning), valde att inte sova.

Jag genomförde en livsfarlig klättring dit upp (oklart hur detta skulle hjälpa mig och åsnan i vårt uppdrag).

Superman-posen gör sig alltid.

Sen kom Olivia också dit upp och jag fick avbryta uppdraget. Inga dödliga civila får vara med.

Efter livsfarlig klättring och vilande gick vi vidare. Denna gång nedåt till vår stora glädje.

Ner till en liten fin, blå lagun.

Längre ner i dalen började det regna som attans. Att gå nedför klippor är inte ultimat när det blir halt. (rim-cred)

Regnig dal med en skånsk pose. Här är jag med mina två backup singers.

Vandringen och regnet fortsatte längs dalen fram till lägerplatsen för kvällen. Kan säga att vi alla sov väldigt djupt den natten. Det kanske var därför dag 3 blev så bra. Den bästa dagen. Stay tuned.

Earthquake Virginity

Idag upplevde jag min första riktiga jordbävning (yay!). Vid halv sex vaknade jag av att sängen skakade som att den satt fast i en färgblandare (sådan skakmaskin) för jättestora färgburkar. Det hade varit märkligt.

Första gången jag kände en jordbävning i Lima trodde jag att det var mitt egna huvud som det skakades om i under en sekund för att jag var bakis, för att sen höra vad det egentligen var. Så det lilla skalvet räknas inte. Denna var mycket mer på riktigt.

Jag har läst att om man ligger i sängen vid en jordbävning så ska man ligga kvar där. Jag låg kvar. Exemplariskt.

Jordbävningen pågick inte så länge och ungefär två sekunder efter den slutade hörde man hur trafiken utanför satte igång igen. No biggie.

Peru har ganska många jordbävningar. Det är lite komiskt när jag har gått guidade turer i kyrkor och liknande och de först berättar hur det såg ut från början, och måste sedan avsluta med att säga ”men sen var det en jordbävning så det behövdes byggas om”. Lite bittersweet humor sådär. Dock brukar jordbävningarna/skalven inte kännas just där jag bor, utan är mest upp mot bergen (mina kompisar som går på universitet där har jordbävningsövning flera gången om året). Men denna morgon tror jag att hela Lima kunde känna den.

Denna jordbävning mättes enligt osäkra källor bara upp till 5.5 på richterskalan och jag har inte hört något om skador. Därför kan jag i efterhand säga att det var ganska kul att skaka omkring ett tag. Dock ska vi inte jinxa något.

P.S. Bebiselefanten är där för att illustrera att man kan trilla under en jordbävning. Och för att bebiselefanter är väldigt bra generellt.

Postcard from Grand Canyon

I onsdags begav vi oss ut i vildmarken igen (blir alldeles märkligt med all denna friska luft). Upp i bergen åkte vi på slingriga vägar som omringades av snötäckta träd tills vi kom till en liten söt stugby. Kändes som en skidresa till svenska fjällen tills man gick en bit bakom stugorna och såg något som jag inte hittills har sett i de svenska fjällen. Det legendariska mäktiga Grand Canyon. 

image

imageSka säga att en riktig rysning gick genom kroppen vid första anblicken. Känns ganska så overkligt att ha suttit på kanten av något man har haft på sin checklista sedan man var liten. Helt okej.