Huaraz 4.0

Fjärde och sista soluppgången på denna vandring. Några hundra meter närmare havsnivå och längre ner skulle vi.

Efter några dagar delvis bestående av några kraftiga stigningar var vi ganska glada att höra att vi ”bara skulle gå nedåt” idag. Med de orden tänker man gärna att stigen är som amerikanska motorvägar som inte anpassar sig efter landet utan skär genom berg och skogar och allt i dess väg för att vägen ska bli så enkel och rak som möjligt. Men inget land of the free här inte (om de ändå ska lägga sig i resten av världen kan väl jänkarna ändå klaga på stigarna i Anderna och göra lite nytta). Tio minuter gick vi för att sedan höra en tung suck genom gruppen när stigen gick upp en bit på bergsväggen.

För de utan stolthet (le på du, Laetitia) fanns hästar man kunde rida på när det blev jobbigt.

På vissa ställen såg vi kor. Dåligt ställe för att beta ser det ut som.

Dalen som vi gick i hade varit mycket grönare och med fler växter, men efter en jättelavin som började vid Paramount-berget och rasade på i flera kilometer ser dalen nu ut som botten på en uttorkad flod. Det är en stor lavin det.

Det blev grönare och grönare ju längre ner vi kom, så trots en del intervaller märktes det att vi inte var på alltför hög höjd längre. Det blev också mycket varmare. Min fula huvudbonad var allt inte så dum att ha i detta solljus. Jag bar också ganska mycket solkräm under denna resa vilket vissa av mina vänner inte var så noga med. Några ansikten såg ut att ha en stark support för Danmark efter dessa fyra dagar.

Efter ett par timmar såg vi till sist en utsikt framför oss och bergen på sidorna försvann.

Lite senare, efter en ganska så brant nedstigning längs floden, nådde vi till sist slutet på vår resa. Tillbaka till civilisation och välbehövliga duschar. Då mobiltäckning också kom tillbaka kunde vi äntligen bevisa för Laetitia att Michael Schumacher inte är död – en fråga som hade splittrat vår grupp hela helgen efter att vi lekte ”Vem där?” första dagen.

Anywho, trots att jag inte är en vandringsmänniska måste jag säga att detta var en av mina mest givande och finaste resmål under detta år. Det är något mäktigt med berg och att känna att man kan utmana sig själv (om det inte är uppför en djävulsvulkan i Guatemala). Men mest rekommenderar jag det för vad man får se. Bra utsikter ger mycket.

Huaraz 3.0

Dagen efter helvetesklättringen vaknade vi upp nere i dalen. Det är något visst med att gå ut ur tältet och vara vid foten av berg på över 6000 meter.

Speciellt om ett av dessa berg är Artesonraju som också är det freakin’ berget i Paramount-loggan!!! (Några spekulerar om att det finns ett berg i Utah som tydligen också är väldigt likt men de har fel.) Väldigt starstrucked! Paramount är mycket bra, förutom att man vid introduktionen av loggan tror att ljudet är av eller för lågt innan man minns att de inte har någon jingel för deras logga. Inte samma trumpetraket som 20th Century.

Anywho, från denna vinkel kan man inte riktigt se liknelsen.

Men om jag hade stått på den här sidan hade det varit lite tydligare. Dock kan man inte låta bli att undra hur grundaren valde just detta berg. Vaknade han upp en dag och tänkte ”Nu jäklar ska jag till Anderna och leta berg!” och vandrade sedan omkring på 5000 meters höjd för att hitta det perfekta berget. Dedikerat.

Vi skulle också vandra omkring på hög höjd idag då vi skulle klättra upp till en lagun bland bergen.

Mina fantasier om att vara som Indiana Jones på uppdrag hade nu tydligen övertygat mig på riktigt. Eller så har min kropp en anpassning till bergen som deg har till mera deg. Oavsett vilket; jag var som ena mästervandrare denna dag. Jag gick snabbare än allihop och riktigt flög uppför branten bland vildhästar och vildmark. Att jag är extrem tävlingsmänniska och att ligga i täten är mitt mentala ecstasy kan kanske, möjligen, eventuellt också ha påverkat denna oförklarliga energinivå.

Jag tror nog ändå på anpassningsbar Indiana Jones.

Men först upp var jag (woohooo!). Jag hade en av hundarna som sällskap men jag kan säga att han skulle aldrig orkat utan mitt pushande.

Oj vad stolt jag är på den bilden (för nu hade de andra kommit dit och jag kunde med nonchalant blygsamhet skryta över min seger över dom alla). Om ni undrar över min förfärligt fula huvudbonad (för varför skulle ni inte tänka på vad jag har på huvudet) kan jag förklara att jag bar min scarf så för att inte bli solbränd i hårbottnen. Jag lärde mig den hår-da vägen i Red Valley. Mer om det en annan gång.

Laguner är verkligen så fina och fridfulla som de ser ut att vara. Våra guider berättade att glaciären i bakgrunden täckte nästan hela bergsväggen för 7-8 år sedan. Att det är mycket varmare nu märkte vi också på alla antal laviner som vi hörde mullra i bergen under denna helg. Sådant är inte bra.

Som tur är har vi än så länge mycket natur kvar att njuta av, vilket var vår huvudsakliga aktivitet under denna helg.

Så bar det av ner till dalen igen och den fortsatta vandringen nerför bergen och mot slutet av vår resa. Stay tuned.

Huaraz 2.0

Andra dagen blev vi väckta standardtiden 05:00. Ingen drömtid som ni ser på bilden.

Idag skulle vi gå lika mycket uppför som försäljningen av jordgubbar på midsommar och utdelningar i cannabisaktier. Väldigt mycket uppför alltså. Halvvägs upp såg det ju till synes bra ut. Det utan varken jordgubbar eller cannabis.

Det blev desto jobbigare. Under de sista 200 meterna av stigningen var det som att andas genom ett sugrör, och då är jag varken rökare eller hade sådan värst dålig kondition på den tiden (då när jag sprang tre dagar i veckan och innan en semester på tre månader kom och tog bort all grundkondition jag någonsin hade).

Anledningen var att vi var på freakin’ 4700 meters höjd. Där finns det inte så mycket syre, framförallt inte så mycket man vill ha när man vandrar uppåt.

Lidandet var dock ganska kortvarigt. Se så glada vi var när vi kom upp. Olivia försöker till och med att sno med sig skylten.

Jenny var höjdsjuk och fick ta häst (det är inte en häst på bilden). Vissa gör vad som helst för att ta den lätta vägen.

Häst eller inte (det där är inte heller en häst), det var väldigt fint däruppe.

När vi alla var uppe ville de flesta sova lite (att man frivilligt skyler ögonen från en sådan utsikt är bra dumt). Jag som ogillar att ta naps mitt på dagen (låt hatet flöda) och som efter den hårda klättringen var i min egna lilla värld där jag låtsades vara en student som visade sig ha omänskliga krafter och därmed blev ivägskickad av en organisation för att tillsammans med åsnan genomföra ett mission att uppe i Anderna hitta en energikälla före regeringen (som bara skulle använda denna för kärnvapen och utpressning), valde att inte sova.

Jag genomförde en livsfarlig klättring dit upp (oklart hur detta skulle hjälpa mig och åsnan i vårt uppdrag).

Superman-posen gör sig alltid.

Sen kom Olivia också dit upp och jag fick avbryta uppdraget. Inga dödliga civila får vara med.

Efter livsfarlig klättring och vilande gick vi vidare. Denna gång nedåt till vår stora glädje.

Ner till en liten fin, blå lagun.

Längre ner i dalen började det regna som attans. Att gå nedför klippor är inte ultimat när det blir halt. (rim-cred)

Regnig dal med en skånsk pose. Här är jag med mina två backup singers.

Vandringen och regnet fortsatte längs dalen fram till lägerplatsen för kvällen. Kan säga att vi alla sov väldigt djupt den natten. Det kanske var därför dag 3 blev så bra. Den bästa dagen. Stay tuned.

Guatemala – How to Stumble On Volcanoes

Ja, som titeln avslöjar var det då Guatemala som blev nästa mål på resan efter Colombia. Jag visste inte mycket om landet innan, förutom att UD skriver på sin hemsida att man helst inte ska åka dit (challenge accepted så att säga). Det som lockade mig dit var att jag har en kompis från Linköpings Universitet, Simon, som tillsammans med ett gäng svenskar jobbade med ett projekt där de byggde en högstadieskola i en liten guatemalansk by. Om man ändå är på samma sida jorden vill man ju såklart ta chansen att åka dit och kolla läget. Mer om projektet kommer senare.

Första helgen spenderade vi i staden Antigua (dit vi tillslut kom efter att ha suttit och väntat på flygplatsen i nästan tre timmar efter ett missförstånd om var vi faktiskt skulle ses. Tre timmar ätandes peanutbutter cups utan att överväga att ett missförstånd faktiskt hade skett. ”De är säkert fast i trafiken..”)

Denna grupp svenskar hade vid detta laget utvecklat en tendens till att finna nöje i vulkanbestigning (det finns massor av vulkaner i Guatemala. Massor!). Under min Peruvistelse har jag bestigit några berg, så när de föreslog en vulkanbestigning vår andra dag tänkte jag att det kunde väl kanske vara kul. Torrhosta och två månaders uppladdning bestående av solstolar och semesterdiet a la alkohol och ständigt ätande. Man kan ju säga att jag inte tänkte igenom detta beslut.

Efter sju timmars klättring i grus och en dödslängtan så pass att folk fick stoppa mig från att hoppa utför en klippvägg halvvägs upp, kom vi tillslut fram till lägret. Där var det kallt så in i satan och när en guide började föreläsa om hur vi skulle tillaga snabbnudlar var jag nära att säga saker som skulle få honom att hoppa utför klippväggen.

Det är tur att jag är svag för utsikter, för när skymningen kom och vi lite senare fick en stjärnhimmel som tak blev allt bättre. I fjärran såg vi dessutom ett utbrott med lava och allt från en annan vulkan (tacksam att det inte var från våran). Att något så djävulskt farligt kan vara så fint på håll. (Ska skriva till det i personlighetsbeskrivningen på mitt CV).

Att vakna nästa morgon till en sådan här soluppgång kändes också ganska bra. Helt jävla otroligt.

Nerför vulkanen kom vi (garanterat lättare än att gå uppför), och de sista timmarna i Antigua ägnades åt dusch och lite sightseeing (inte i duschen). Här är en kyrka kan man tro.

Fast egentligen var det en katedral som hade blivit förstörd av jordbävningar. Den blev förstörd och förstörd och de byggde upp och byggde upp tills de tillslut insåg att det var ganska mycket slöseri av både tid och energi. Så nu är det bara en stor ruin. Melankoliskt, men så kan det gå i livet ibland när man bara ska ha och ska ha.

Senare samma kväll åkte vi ut till den lilla byn för att bygga lite skola. Det är en helt egen historia det.

I Want to Do Something Good for Humanity. How about Sterilization?

IMG_2904I helgen har jag varit på läger med Sophias Girl Scout-trupp, som jag av en ytterst oklar anledning detta år är assisterande ledare för. Nu kanske man kan tro att 12-åriga flickscouter ska vara strukturerade och ha lite disciplin. Ja, fortsätt tro det. Roligt var det allt, men nu sitter det minsann inte helt fel med en rejäl kopp te och minst 10 avsnitt av Gossip Girl på agendan för kvällen. Förhoppningsvis följt av en särdeles djup skönhetssömn i minst åtta timmar. Kan bli tight med Gossip Girl-avsnitten. Undrar om Ella kan tänka sig att komma lite senare till skolan imorgon?