Idag mår jag inte bra. Nej, fy tusan. Illamående, frossa, trötthet… Ingen bra kombination.
Inte ens kan jag ta vara på sjukfördelen att få äta hur mycket glass man vill. När allt man äter liksom kommer upp igen (ursäkta för lite väl mycket information) skulle det ju vara ett väldans slöseri på glass. Hoppas ni tycker lika synd om mig som jag gör.
Firandet av Nyårsafton började hemma hos oss då min värdfamilj igår även var värdar för ett New Years dinner party. Hela dagen åkte jag och Molly runt i Arlington och köpte mat. Så mycket mat så att jag bestämt tror att Joe ångrade valet att ha fest. Eller valet att låta Molly handla. Kanske lite av båda.
Jaja, fest blev det iallafall. Och av någon alldeles oförklarlig och förfärlig anledning insåg jag till min förskräckelse denna morgon att jag inte tog några bilder överhuvudtaget! Vad hände där liksom? Så därför ska jag nu istället beskriva de motiv som bilderna troligtvis skulle haft. En fin grupp människor på sisådär 10 vuxna och 8 barn (den lite mindre finare delen av gruppen). De var mer eller mindre uppklädda. Och så mat. MASSOR av mat. Allt från ostar och sallad till en fin fin Bouillabaisse (ha,tänk att jag stavade det där rätt!) 
När klockan började närma sig 11 skulle Molly och Joe och ett annat par iväg till en bar för att fira tolvslaget. Jag och Danielle ville inte gå på bar. Nej, vi tog en påse choklad i handen, gick istället hem till henne, poppade popcorn och satte oss i hennes rum och kollade på film. Aaaah, nu blir väl mina föräldrar alldeles förskräckta över mitt vilda beteende. ”Huvaligen vad dagens ungdom går till överdrift!” Jo, jag och Danielle kände själva att vi var nära på att gå över gränsen. Snart blir vi väl både alkoholister och drogmissbrukare.
Vi tog iallafall en sista 2014-selfie.
När klockan slog tolv förvandlades Abby till en demonhund.
Och så en första 2015-selfie. Whoop whoop! Gott nytt år igen!
Visst är det redan 2015, men här är några bilder från de sista timmarna av 2014. Suddiga bilder från en webkamera. Visst visst, kanske inte det finaste sättet att avsluta 2014 på. Men kanske är det just det som 2015 borde handla om. Imperfektion. Vore helt okej för min del.
Älskade 2014. Ett år som har varit så fantastiskt, så äventyrligt, och så svårt. Nu väntar jag med spänning på vad 2015 har att erbjuda (hoppas speciellt på de svävande bilar och justerbara jackor som Back to the Future förutspådde för detta år). Gott Nytt År kära ni!
GOD JUL!!! Whiiiihooo, äntligen är den här!! Påminnelse: i USA firar man på juldagen. Dum idé. Jag dränker de sorgerna i godis (har fått så galet mycket godis i jul så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Mitt rum är som rena Willy Wonka’s chokladfabrik) och går vidare med mitt liv. Såhär såg det ut klockan sju denna juldagsmorgon när vi alla samlades i vardagsrummet för att öppna julklappar framför A Christmas Carol på tv:n. 
Jag fick också många fina julklappar av såväl värdfamilj som Familjen i Sverige som vänner i USA som… Jag är älskad av så många.
Ska berätta mer om mitt julfirande senare, vare sig ni ber om det eller inte. För stunden är här en julaftonsselfie från mig och Tucker. God Jul allihop! <3
Förra veckan hade jag då Luciaframträdanden var och varannan dag då man här i USA inte nöjer sig med några enstaka framträdanden. Nej, även de små genuina traditioner kan bli ”big in the USA”. Dock klagade inte vi, då vi har haft så makalöst roligt. I söndags var det ändå dags för vårt sista framträdande, vilket skulle bli vid en fin kyrka mitt i Georgetown. 
Trots att det var vårt sista framträdande (närapå samma sak som den sista måltiden), var alla glada och taggade.
En glädje och taggande som jag och Maria valde att visa i en selfie. Lyckades ganska bra måste jag säga.
Vi sjöng upp och Kerstin hjälpte mig att sätta på broschen på min fina mantel. Hur fina är inte mantlarna förresten?! Alldeles hemsydda av Kerstin och två andra kvinnor. Handarbete bortom allt man lärde sig i syslöjd (för hur mycket lärde man sig där egentligen?)
Jag hade både en speciell mantel och brosch. Jojo, visst för att jag är något alldeles extra som det är, men den egentliga anledningen till att jag fick så mycket uppmärksamhet just denna kväll var…
…för att jag var utnämnd Lucia! Kronan på och rösten uppvärmd kände jag mig så redo man kan bli.
Några sista bilder innan det var dags.
Och ut tågade vi.
Jag tog i för allt jag kunde, innan jag plötsligt insåg att jag stod två meter närmare publiken än resten av kören och gjorde alla en tjänst genom att sänka rösten en aning. 
I ledarposition med en hel arme bakom mig. Bra summering av mina framtidsambitioner.
Precis som under alla våra framträdanden var vi helt makalöst bra. Flera tårar i publiken (låt oss säga att det vara för att de tyckte det var vackert). 
Gulle Danielle var där och stöttade mig och gav mig dessutom blommor och choklad. En sann vän.
Då det var vårt sista framträdande tillsammans gick vi ut och dränkte våra sorger i en middag tillsammans.
Söta Kerstin med en present hon fick av oss. Vilka ledare hon, Elisabeth och Steve har varit! Alldeles fantastiska.
Skratt och trevligheter. Ett avslut precis såsom hela resan har varit.
Visst känns det lite melankoliskt att allt är över, men det är med stor glädje jag ser tillbaka på denna upplevelse. Efter alla år av trauma från all högstadiedrama runt de attans Luciatågen, trodde jag aldrig att det kunde vara såhär roligt och givande. Där tjänade jag allt in några timmar hos terapeuten.
Om nu någon kanske möjligen eventuellt skulle tycka att det är lite dåligt med uppdatering på bloggen för tillfället, ska jag för denna människa tala om att det främst beror på att jag har massor av viktiga saker för mig denna vecka. Luciatåg tillexempel. Satan i gatan. Mina tidigare deltagande i Luciatåg har inneburit två-tre (MAX fyra) uppträdanden och sedan får man godis och alla är nöjda. Men här i USA’s huvudstad (där de flesta inte ens vet vad Lucia är för något) har man minsann massor av uppträdanden i en hel vecka. Rena heltidsarbetet. Självklart kommer det komma fler foton (MASSOR av foton) från våra uppträdanden, men det här är en liten sammanfattning av hur uppträdandena den här veckan har sett ut. 
Kvällen börjar med uppträdande…
…innan det är dags för efterfest…
….som innebär mat.
MASSOR av mat. Och lite glögg. Ja, ganska fantastiska kvällar alltså.
Min lördag var sannerligen slitsam, men riktigt rolig. (Bäst hade det ju varit om jag hade sluppit den slitsamma delen, men en ska väl göra lite nytta också) Det var ju då dags för SWEAs svenska julmarknad på House of Sweden i Georgetown, och av någon ytterst oförklarlig och dum anledning hade jag erbjudit mig att hjälpa till. Klockan åtta på morgonen infann jag mig alltså tillsammans med Viveca (som förutom att vara en av ledarna för detta event också är med i mitt Luciatåg. Flitig kvinna!) på svenska ambassaden. Jag vet att jag har sagt det förut, men den har ta mig tusan det bästa läget av alla ambassader i DC. 
För att få ännu mer sympati för min slitsamma prestation denna dag, vill jag bara förtydliga att jag från början bara hade erbjudit mig att hjälpa till med bokbordet. För att göra en lång historia kort (vilket jag tror de flesta uppskattar) fick jag i slutändan hjälpa till vid ALLA bord med alltifrån bärande, dekorerande, prismärkning och kontrollering av varor till uppläggning av småkakor. Ja, min makalösa mångsidighet och talang för det mesta syns väl för tydligt för mitt eget bästa. 
Klockan 11 öppnades dörrarna och in strömmade människor. Jojomen, det var faktiskt massvis med folk som trängdes och slogs för att inhandla svenskt hantverk à la Kosta Boda. Sådant som är alldeles för Norrmalm för oss IKEA-trogna men som amerikaner finner ytterst exotiskt och som man kan lura i att gravlax inte är tillåtet att serveras på något annat än denna typ av fat från Sagaform för 400 kronor. Okej, måste medge att det var många fina saker. Dock skulle inte jag betala 10 dollar för en liten ulltomte som ser ut exakt som de man gjorde på julpysslet i skolan.
Som tur var hade de glögg som man kunde lugna nerverna med. Mums mums!
Svenska Skolan hade ett jättefestligt bord med lite nyttig information.
Nog för att det var mycket folk som slogs om ljusstakar, men en trappa ner sprang folk omkring som galningar. Varför då? För att det var där man kunde köpa mat.
Hungriga amerikaner ska man allt akta sig för. Speciellt när de hamnar i närheten av prinsesstårta. 
Jag hade ju önskat mig rödbetssallad och kurbits. Ingen rödbetssallad i syne (istället serverades köttbullarna med potatissallad. Får väl duga) men kurbits hittade jag allt! 
När klockan blev sen eftermiddag var det dags för det som jag hade sett framemot hela dagen, Luciapremiär!
Krans-selfie!
Så tågade vi in.
Där är jag!
Åh så roligt det var! Ingen trillade, pruttade (vad vi vet) eller svimmade och vi gjorde inga uppenbara misstag i sången. Mer lyckat än de flesta luciatåg alltså. Inte ett öga torrt. Jag och Viveca var också nära till tårar när vi efteråt märkte att alltför många inblandade hade övergett städningen av marknaden. Så ja, mycket senare på kvällen än vad vi hade räknat med lassade vi in den sista lådan i SWEAs förråd, och belönade då oss själva på the Cheesecake Factory. Inte helt dålig avslutning på en sådan intensiv, om än väldigt rolig, dag det inte.
Söndagen på helgkursen i San Francisco skulle då helt spenderas till sightseeing, vilket ju är ett helt okej sätt att få universitetspoäng på. Vi träffades alla på morgonen vid kajen där vi hoppade på en båt.
Golden Gate Bridge låg täckt i dimma.
Älskar att se städer från andra perspektiv än när man är mitt i alltihop. Så fint.
Några minuter senare la vi till(eller rättare sagt båtpersonalen. Jag bidrog väl inte så värst mycket) vid Alcatraz där en guidad tur väntade. Ett ytterst obehagligt ställe som allt ger en del rysningar. Dock var det nästan mer obehagligt att se fängelset och ön från land än att faktiskt vara där. Tänk att som invånare i San Francisco se fängelset där ute när det var i drift, och veta hur farligt ställe det är. Usch och fy! Sen var det ju likheterna med trolkarlsfängelset Azkaban något av det som hela tiden kom till mina tankar. (Hade nästan hellre varit på en guidad tur där)
Fångarna hade ju allt fin utsikt iallafall (om de nu hade haft tillgång till fönster). 
Efter Alcatraz och lunch hoppade vi istället på en buss som skulle ta oss igenom nästan hela staden på eftermiddagen. Först åkte vi upp till Alamo Square, där man också hade väldigt fin utsikt (börjar se ett mönster här i stadens turistattraktioner).
Jag och Evelina!
Däruppe fanns även de kända husen ”Painted Ladies” (ingen aning om vad namnet kommer ifrån) varav ett är huset där tv-serien Fullt Hus utspelar sig. Lite coolt sådär.
Sedan åkte vi vidare på fina gator och in i Golden Gate Park som är designad av samma människa som designade Central Park i New York. Det kan man kalla en bra karriär! 
Den var helt enorm, men jättefin!
Sist åkte vi upp, upp, upp till Twin Peaks dit Gary tog mig min första dag. Lite komiskt att jag var en av de få som hade varit där trots att jag var den enda utifrån regionen. Jag slösar ingen tid inte.
I fjärran såg man en skymt av Golden Gate, som fortfarande var i dimma. Den bron skulle jag sedan få åka på nästa dag. Ett livsmål avklarat.
On top of the world innan det var dags att avrunda kursen.
Efter lite shopping och avsked med Evelina gav jag mig sedan upp till området Castro för att möta upp Gary och Les (efter ett äventyr som inkluderade att min telefon dog och jag inte visste åt vilket håll jag skulle eller hur jag skulle komma dit och inte heller visste vilken bar av alla hundratals i Castro de faktiskt befann sig i. Men det är en annan historia). Där hade de träffat några australienska aupairer, Lyndsey och Elle, som kände en tjej som gick på kursen tillsammans med mig. Läskigt men fantastiskt sammanträffande då dessa tjejer var hur mysiga som helst!
Vi var ute till sent på kvällen så jag fick njuta riktigt ordentligt av min sista natt i San Francisco. Så underbart.
Surprise surprise! Igår var jag hos frisören (änglakörer och fanfar). Tyckte att det var så dags nu efter sex månader. Då befann jag mig i en ytterst jobbig situation då jag skulle låta en helt främmande människa ta kontroll över mitt hår. Fasansfullt obehagligt. Då denna främmande människa utförde ren magi med mitt hår den gången, var det såklart en självklarhet att jag bokade en tid med Jade på Bubbles i Pentagon City igen. Om man som frisör har mitt hela förtroende och jag inte ser ut som att jag tror att frisören ska mörda mig, då har man allt lyckats. Om man dessutom får höra orden ”jag litar på ditt omdöme”. Då ska man nog först kolla så att jag verkligen är nykter. Om så är fallet, då kan man känna att man har lyckats i karriären. Först fick jag massor av medel och kemikalier i håret.
Sedan fick jag sitta under något som jag trodde skulle teleportera mig någonstans. Lite besviken över att så inte var fallet. Efter det blev det tvättning, och lite klippning och sedan…
Tadaa!!! 
Lite blondare och mycket gladare. Så himla nöjd. Jade kan hon minsann. Fantastisk människa.
Dock orsakar ju denna belåtenhet lite oro över hur tusan jag ska hitta en annan frisör när jag flyttar från DC. Kan ju kännas lite lyxigt att åka hit varje gång jag måste klippa mig. Jag kanske ska jobba på den där idén att kunna teleporteras via hårtorkar?
Här är en liten sammanfattning av vad jag hade för mig i söndags, och det var inte lite ska jag säga!
På morgonen åkte jag downtown tillsammans med Danielle och Mailys för att gå på the Holocaust Memorial Museum. Det är alltså ett museum om förintelsen, vilket kanske inte är ett så värst muntert ställe att starta dagen på, men dock så intressant och nödvändigt. Bra struktur och berättarteknik och jag var glad att det faktiskt var fokus på offren och historian istället för det amerikanska perspektivet. 
Efter detta besök hängde vi omkring i DC en sväng innan Mailys var tvungen att åka iväg på lite ärenden (vad som nu kan vara viktigare än att spendera tid med oss?). Då Danielle och jag var fria själar utan plikter denna dag, åkte vi ner till gallerian vid Pentagon där vi gjorde sådant som man bör göra när man inte har något viktigare för sig, som att till exempel spendera en timme på Teavana och göra slut på nästan alla deras gratisprover.
Några timmar senare steg vi på en gul skolbuss…
…(vilket har varit vår dröm sedan vi såg Forrest Gump för första gången)…
…och åkte till en karnival som arrangerades i Arlington den här helgen (för att förklara den gula skolbussen kanske jag bör nämna att den användes som en allmän ”shuttle” till karnivalen och det var inte så att vi bara såg en gul skolbuss och sa till chauffören att köra oss dit)
Vi köpte genast biljetter till pariserhjulet. 
Pariserhjulsselfie! 
Sen kom Mailys och då köpte vi karnivalsmat (som bara består av massor av konstiga saker. Vad sägs som friterade Oreos till exempel?). Sedan spenderade vi hela kvällen till att åka karuseller tills vi mådde illa. Precis som det ska vara.