Blue Swedes and I’m Hooked on a Feeling

Äventyren i San Pedro fortsatte efter stygnborttagningen. Först vaknade vi upp på morgonen och mindes att vi kvällen innan hade bestämt oss för att göra tatueringar och att vi av en händelse hade träffat en tatuerare på klubben. Så vi gick och gjorde tatueringar.

Han som ägde studion tatuerade mig. Han hade lärt sig att tatuera när han satt i fängelse i Mexiko. I övrigt ser jag nu vilka torra armbågar jag hade. Jag borde smörja in dem oftare.

Från en sak till en annan. En sak med backpackervärlden är att man lätt stöter på samma folk lite här och där. Trots detta i bakhuvudet blev jag ändå ganska förvånad när detta hände just mig vår första kväll i San Pedro. Vi skulle på ett musikquiz på ett hostel, och när vi kliver in på baren är det ett gäng grabbar som jag tycker att jag känner igen som sitter där. Detta var tre svenska killar från Surahammar som jag hade festat med i Máncora två månader innan. Sjukt konstigt.

Så med ett gäng på 13 svenskar tänkte vi att det hade ju varit kul att ha lite svensk isolering och hyra ett hus en natt. Det gjorde vi (också det efter diskussion och research på klubben. Mycket hände på klubben). Kvällen efter satt vi plötsligt i en båt på väg till ett hus på andra sidan av Lago del Atitlán.

Det visade sig vara ett freakin’ lyxhus precis vid vattnet.

Ungefär 300 sovrum, jacuzzi, bar.. Allt man behöver. Bron på bilden var i övrigt väldigt brant på den andra sidan så när man skulle upp därför fick man ta ett rejält ninjaskutt.

Det var en sådan perfekt natt. Vi drack, spelade spel. tjabbade, skämtade och hade det allmänt så himla roligt. Inpå småtimmarna började även en grupp av oss att ha karaoke i ett av sovrummen där vi sjöng svenska klassiker och hoppade i sängarna.

Så höll vi på till soluppgången och strax efter somnade vi fem personer i en enda stor hög.

Ett så perfekt avslut på vistelsen i Guatemala och denna backpackingresa i sin helhet. Efter detta begav jag mig hemåt till Lima igen. En helt fantastisk och väldigt orealistisk sommar. Fråga mig om ett år och jag kanske kan sätta fler ord på det. Nu är det bara glädje.

It’s Spelled ABBA

Så där strosade man omkring på Cartagenas gator, och där, bland alla restauranger, identiska souvenirbutiker och överskattade märkesbutiker, var det plötsligt ett ställe som fångade alla mina sinnen. Det spelade ABBA och hette ABBA och allt vara ABBAsolut underbart.

Ja, ABBA är internationellt känt och att höra deras musik på diverse ställen var man än befinner sig är ju inte ovanligt. På bussen till skolan i Lima, på 5th Avenue i NYC, på ett pubquiz i Guatemala… Man hör dem. Men jag hade faktiskt inte förväntat mig att se en affär dedikerad till dem i Colombia. Det var oväntat.

Galleriet/Butiken i sig var ganska märklig. Jag vet inte riktigt vad det var. De hade affischer med hundar och konstiga citat.

Jag ser helst till att ABBA inte kopplas ihop med gospel på något sätt (40 människor som är klädda i blåa vatikansponsrade skynken och klappar händer för att dölja hur dödsönskande dålig musiken faktiskt är har aldrig varit på min topplista), och de har dessutom stavat Benny Anderssons namn fel där längst ner. Men, idén med denna skylt var ändå uppskattad.

Apropå ABBAsolut (ska börja säga så hela tiden från och med nu), hittade vi på en restaurang dessa flaskor som var – attans tusan – 3 liter stora. Där pratar vi fest! Fest med vodka och ABBA. Köttbullar serveras som snacks och så har vi ett drickspel där lagen ska sätta ihop en IKEA-stol så fort som möjligt. Kommer bli fantastiskt.

They Just Come Begging For More

IMG_4247 Idag bakade jag bullar! Varför då kan man ju fråga sig? Eller, nej det frågar man sig inte för man ifrågasätter ALDRIG bullar! Men idag fanns det iallafall en speciell anledning.

Ella har denna helg lite förskottsfirande av sin födelsedag med sina vänner och ska imorgon ha en brunch här hemma. Och då är det ju alldeles självklart att hon vill ha bullar på denna buffé (tror dock att hennes mamma var den som önskade det mest och såg denna brunch som en utmärkt ursäkt att fråga). Jojo, inte dröjde det länge förrän deras abstinens efter mina fantastiska bullar tog helt över deras koncentration och möjlighet till en vanlig livsstil. Då måste man ju ställa upp.IMG_4242 Traditionella kanelsnäckor var ju en självklarhet (ska man introducera ett gäng amerikanska tonåringar till svensk kultur måste man ju ta det från grunden. Men sedan kan jag ju inte låta bli att skoja till det lite och bestämde mig därför för att göra bullar med vaniljfyllning också. Vaniljfyllning gjord på det bästa sättet, nämligen…IMG_4243 ….av Ekströms Vaniljsåsmix! Har man en sådan till hands gör man ta mig tusan inte vaniljkräm från scratch! IMG_4248 Och så här fina blev bullarna. (Ja, det blev förstås fler än två av varje men det ser ju inte lika bra ut på bild)IMG_4249Kommer med största säkerhet göra sig bra på brunchbordet. Kanske ska jag hälla peppar på de första jag serverar så att jag får behålla resten för mig själv?

Expectations vs Reality

Så jag var lovad en snöstorm.

En så kallad ”blizzard” skulle dränka halva östkusten i snö sa de.

För några dagar sedan kom de snöblandat regn. ”AAAAAH! NU STARTAR UNDERGÅNGEN!” skrek Amerikanarna och åkte hem tidigt från jobbet, rustade upp med konserver och filtar och köpte tröjor och stövlar åt sina hundar.

Dagen efter var marken vit. ”AAAAAAH! VI ÄR INSNÖADE!” skrek Amerikanerna och i ren Jack Sparrow-stil sprang mot dörren för att se förödelsen utanför.

Utanför där marken sannerligen var täckt med snö. Hela 2 cm. Fast inte på vägen för den hade de redan hunnit salta.

Och solen sken och det var ca sådär 5 plusgrader.

Nej, men så att…eh…

I am very Sceptical about Dinner Parties that I am Invited to

IMG_4173 Först: Studera denna bild noggrant och håll med mig om att det är en av de mest fantastiska in-the-moment-bilder någonsin.

Sedan: Så kallade dinner parties har jag fått uppleva många av under detta år och är ju något man måste klassa som ganska så amerikanskt. Detta med att bjuda över människor på middag för sällskapets skull är ju inte sådär supervanligt i till exempel Sverige. Nej, skulle man bjuda in svenskar på ett dinner party skulle många överse det första ordet och bara ”Whooohoo, PARTY!!”, och vid klockan 8 skulle minst en back öl och tre flaskor Absolut vara borta, golvet klibbigt för att någon inte tänkte på att hålla glaset fortsatt rakt när denna böjde sig ner för att plocka upp ostbågen den tappade på golvet, och balkongen full av människor som ”egentligen avskyr cigaretter men feströkning hör ju till”. Inte för att jag klagar över svenska fester på något sätt, men att kalla de dinner parties är kanske inte helt rätt.

I lördags hade vi iallafall ett sådant dinner party med några av min värdfamiljs närmsta vänner samt Mollys föräldrar. Tillochmed tjejernas mormor och morfar närvarande alltså. Ja, då måste det ju vara lite sofistikerat. Om det nu inte hade varit i Sverige för då hade en mormor garanterat vid klockan 22 med en drink av martinimix från ICA i handen förklarat för alla att när hon var ung åkte man minsann inte ner till Tyskland för att köpa hem sötesprit som knappt har högre alkoholhalt än sockerdricka, utan då fick man gå flera kilometer i minus 15 och snö över knäna för att hämta sin beställning av Våmhus-kvartingar (5-litersdunk med hembränt). Okej, nog om det nu.IMG_4170 Förrättsbordet med ost, kex, guacamole och annat gott var bland det bästa på hela kvällen. Och vem stod för denna makalöst vackra installation kan man ju fråga sig. JAG såklart!IMG_4172 Molly lagade hela fiskar i ugnen som serverades med potatis. Fisk och potatis! Mums! Dock tyckte hon inte om att se ögonen på fiskarna så de täckte hon för med citroner.IMG_4178Med tanke på vad jag skrev tidigare kan man ju tro att amerikaner är rena nykterister. Tro mig, det stämmer inte. Mängden finns, det är bara hur man dricker som skiljer sig lite. Om man dricker genom vinprovning räknas det ju inte (eller…). Jajamen, blindtest förekom. Alkohol eller inte, såsom alla andra dinner parties var denna kväll iallafall jättetrevligt med prat och skratt och god mat. Sådant tröttnar man ju inte på.

No Matter what You Say, Christmas Eve should be Magic

IMG_3903 Julaftonen började med att jag steg upp klockan sex på morgonen. Varför då kan man ju då fråga sig? Jo, därför att jag skulle göra köttbullar. Ingen julafton utan köttbullar!IMG_3901Jag rullade köttbullar tills jag närapå fick kramp i handen.IMG_3904 Men herrejulgran och änglakör vad lyckade de blev! Stekta i kryddpeppar och kryddnejlika. MUUUUMS!IMG_3905 Sedan klockan nio var det dags för Kalle Anka och hans vänner. Sophia och Tucker kollade en liten stund med mig, men jag tror inte riktigt att de förstår denna traditions storhet. IMG_3912Den stora paketöppningen var ju inte förrän juldagen, men så rebellisk som jag är öppnade jag den från Mormor redan på julafton. (Riktig adrenalinkick!) Gulliga Mormor som helst inte ens skickar paket inrikes då hon är rädd att de ska komma bort skickade alltså en julklapp hela vägen till USA. Raggsockorna åkte såklart på direkt.IMG_3916 Efter en biomatiné då vi alla åkte och såg Natt på Museet 3 (ett litet julrim där), blev det lite mer matlagning med hovmästarsås och rödbetssallad. Hovmästarsåsen är nog den bästa jag har gjort hittills.IMG_3920 Sedan bytte jag om för middag. Kjolen är i blå metallic och var nyinköpt på Forever 21.IMG_3935 Med maten nerpackad åkte vi hem till Joe’s äldsta bror för julaftonsfirande med stora släkten.IMG_3925 Julbuffé där mina köttbullar gjorde stor succé (jag är ju för bra på det här med rimmande alltså).IMG_3932 Och så julklappsöppning såklart. Lilla 2-åriga Colton fick mest presenter och uppmärksamhet.IMG_3928 Från oss fick han en picknickkorg med låtsasmat. IMG_3926 Joe med svåger och systerson.IMG_3933Resten av kvällen spenderades åt mingel och paketöppning och lite efterrätt. Fin julafton om än lite rejält annorlunda mot hur jag brukar fira. Men som min Pappa sa: ”Vad faan hade du förväntat dig?”

Starting to Feel like Christmas

IMG_3873Imorgon är det alltså julafton. ingen speciell dag alls tycker amerikanerna. Såväl affärer som kontor öppna och så chili till middag (inget ont mot chli i övrigt). Nähä, nähä! Visst ska man ta seden dit man kommer, men någon måtta får det minsann vara. Speciellt när det kommer till julafton. Därför ska jag gå upp imorgon och se på Kalle Anka klockan nio (Jag kan ju inte se på det klockan tre och vara sex timmar efter alla andra) och öppna minst en julklapp. Jag har faktiskt en ganska så rejäl hög med julklappar från nära och kära både här i USA och i Sverige. Och så massor av fina julkort. Så snäll har jag varit.IMG_3863 Imorgon kväll är det sedan planerat att vi ska åka på julmiddag hos Joe’s familj, och vi ska bidra med några svenska delikatesser. Av någon dum anledning  ville jag prompt att en av dessa skulle vara julskinka. Jo visst, försök hitta en griljerad kokt skinka i en amerikansk mataffär och ni har och göra. Efter mycket letande fick det bli en rökt en. Ytterst annorlunda smak, men vad tusan. För det första har ju inte amerikanerna som ska äta den så mycket att jämföra med, och för det andra kan de ju inte göra så mycket åt saken. Fin blev den iallafall. Och en skinka på jul måste ju klassas som en julskinka, oavsett hur den är tillagad.IMG_3857 Sen gjorde jag några fler pepparkakor också. Denna gång blev de ganska så rejält mycket finare än häromdagen. Det tar sig.IMG_3859 Jag blev så självsäker så att jag gjorde några i form av de första bokstäverna i familjemedlemmarnas namn.IMG_3860 Och hängde i granen (kan ju verka underligt, men det är fint och luktar gott så varför inte?). Nu ska jag bara upp klockan sex på morgonen imorgon och göra köttbullar, för inte kan man bjuda på svenska delikatesser och inte inkludera köttbullar. Perfekt start på en julafton om ni frågar mig.

Christmas Yummy Stuff

IMG_3815  Ja, det var ju en förfärligt spännande och mystisk inläggstitel, men detta inlägg handlar iallafall om julgottis. Inte vilket julgottis som helst, utan det som jag och Ella gjorde här i veckan när hon kom hem från skolan. Självklart hade jag förberett köket med färdiga stationer för varje sak, utrustade med allt material vi behövde. Jul eller inte, inget måfå och tjafs i mitt kök inte.IMG_3812Ella fick bestämma i vilken ordning vi skulle göra godiset (Jo jo, kom inte och säg att jag bara är strikt). Hon valde sin allra favorit som jag har hört tjat om ända sedan jag anlände förra vintern: Knäck.IMG_3817Tomma formar.IMG_3818Fulla formar! IMG_3819 Nomnomnom. Ta mig tusan de bästa knäck jag någonsin har gjort. Inte ens speciellt mycket kladd i tillverkningen (får alltid ångest när det är dags att ha i smeten i formarna). Vi var ytterst nöjda.IMG_3821 Och med det självförtroendet gick vi vidare till Caramel- och mandelfudge. Resultat? Smakmässigt underbart och änglalikt på alla sätt. Konsistensmässigt…mindre lyckad resultat. Det blev mest smet. Tur då att jag och Ella har de mest fantastiska idéer. Hälften fick åka ner i knäckformar och förvaras i frysen för någorlunda fasthet, och den andra halvan fick bli till..wait for it…varm-choklad-blandning! Bara att värma tillsammans med mjölk. Supersött men så attans gott. Fanfar, applåder och flygvapnet för oss!IMG_3826 Sedan var det dags för pepparkakor!! IMG_3822 Ella visade sig ha en alldeles speciell talang för pepparkaksmakande. När hon till och med lyckades förflytta en formad som snöflinga från bakbordet till plåten utan att få den sne, ihoptryckt, utdragen eller några andra missöden började jag ana något form av fusk. IMG_3829Ellas pepparkakor färdiggräddade och fantastiskt vackra.IMG_3824 Mina pepparkakor färdiggräddade och fantastiskt… Öhm, ja. Man kan ju iallafall se att en av dem är en kanin.IMG_3828 Trots att vi åt ungefär hälften av degen (utan vilken vi inte skulle haft några pepparkakor överhuvudtaget vill jag påpeka medan ni torkar tårarna av skrattandet åt mina pepparkakor), fick vi ändå ihop en ganska så rejäl bunt.IMG_3832 När de hade svalnat var det dags för det roligaste: dekorering! Med smält vit choklad. Mums mums.IMG_3833Denna snögubbe blev vår favorit. Vilken glädjespridare! En sådan där livsnjutare som bara: ”Ja, jag må vara jätteful men jag är glad ändå.” Uppenbarligen vet han inte om sitt öde. Fast som ordspråket lyder; hellre uppäten än att bli gammal och slängas bort

Dressed in White and Candles in Her Hair

1520722_10152701867258778_1044920464494737915_n                       Förra veckan hade jag då Luciaframträdanden var och varannan dag då man här i USA inte nöjer sig med några enstaka framträdanden. Nej, även de små genuina traditioner kan bli ”big in the USA”. Dock klagade inte vi, då vi har haft så makalöst roligt. I söndags var det ändå dags för vårt sista framträdande, vilket skulle bli vid en fin kyrka mitt i Georgetown. 10847771_10152895599814246_5104621447252293381_n Trots att det var vårt sista framträdande (närapå samma sak som den sista måltiden), var alla glada och taggade.IMG_3760                            En glädje och taggande som jag och Maria valde att visa i en selfie. Lyckades ganska bra måste jag säga.10289839_10152895599684246_7401345845447633069_n             Vi sjöng upp och Kerstin hjälpte mig att sätta på broschen på min fina mantel. Hur fina är inte mantlarna förresten?! Alldeles hemsydda av Kerstin och två andra kvinnor. Handarbete bortom allt man lärde sig i syslöjd (för hur mycket lärde man sig där egentligen?)10482065_10152895599594246_7748175263347468650_n Jag hade både en speciell mantel och brosch. Jojo, visst för att jag är något alldeles extra som det är, men den egentliga anledningen till att jag fick så mycket uppmärksamhet just denna kväll var…10369585_10152895598539246_1234657482153795263_n

…för att jag var utnämnd Lucia! Kronan på och rösten uppvärmd kände jag mig så redo man kan bli.10857884_10152895599309246_5194056313856698078_n Några sista bilder innan det var dags.10392353_10152701867348778_2073070814557501193_n Och ut tågade vi.10482310_10152701867078778_911094067828978788_n 10850082_10152701867438778_6950687327133994881_n  Jag tog i för allt jag kunde, innan jag plötsligt insåg att jag stod två meter närmare publiken än resten av kören och gjorde alla en tjänst genom att sänka rösten en aning. 10849745_10152701867548778_4423187700700560648_n

I ledarposition med en hel arme bakom mig. Bra summering av mina framtidsambitioner.10868299_10205833173137112_2567018262768700666_nPrecis som under alla våra framträdanden var vi helt makalöst bra. Flera tårar i publiken (låt oss säga att det vara för att de tyckte det var vackert). 10846395_10152895601329246_5386938120172032995_n

Gulle Danielle var där och stöttade mig och gav mig dessutom blommor och choklad. En sann vän.IMG_3768 Då det var vårt sista framträdande tillsammans gick vi ut och dränkte våra sorger i en middag tillsammans.10404520_10152895760154246_1003538248700701503_n Söta Kerstin med en present hon fick av oss. Vilka ledare hon, Elisabeth och Steve har varit! Alldeles fantastiska.1499493_10152895760194246_3101149405774324157_n Skratt och trevligheter. Ett avslut precis såsom hela resan har varit.10428593_10152695646568778_2913824694365191968_n Visst känns det lite melankoliskt att allt är över, men det är med stor glädje jag ser tillbaka på denna upplevelse. Efter alla år av trauma från all högstadiedrama runt de attans Luciatågen, trodde jag aldrig att det kunde vara såhär roligt och givande. Där tjänade jag allt in några timmar hos terapeuten.

Next Year I Shall Hide the Dough in my Brother’s Socks Instead

IMG_3802 Idag hade jag och Ella en julgottis-makar-dag (försök säga det snabbt sju gånger), och därför gjorde jag igår en pepparkaksdeg. Ingen Skogaholm (degen, inte limpan även om det allt skulle sitta fint det också) här inte utan man måste ju lära de amerikanska barnen lite traditionell handkraft. Med mina pepparkakskryddor från Santa Maria i högsta hugg gjorde jag en rejäl sats deg från scratch. Först sirap, socker, MASSOR av smör och kryddorna.IMG_3804 Tänk denna sirapsblandning som topping på vaniljglass. Mumsigt mumsigt!  IMG_3808 Sen i med mjölet och blanda blanda blanda och skapa ett fint swirl för att få en riktigt bloggmässig bild. När allt mjöl är i måste man sedan googla i fem minuter för att se om degen ska vara så lös. Och det ska den. Man ställer här bara in smeten i kylen och nästa dag…IMG_3811  …tadaa! Alldeles perfekt konsistens (märkligt…) Och så smaken. HerreLennon så underbart! Konstigt att det alltid slutar med att man inte får så  många färdiga kakor som man trodde från början.