Så ja, jag är alltså tillbaka i DC efter tre veckor av enbart resande. Helt underbart roligt var det men också så väldans utmattande. Därför tycker jag själv att jag förtjänade en helg av att göra så lite nytta som möjligt, och jag måste säga att jag gjorde en ganska så bra insats på den punkten.
Hursomhelst hade jag med största sannolikhet varit mycket tröttare om jag inte hade fått mellanlanda i trevliga Minnesota (Minnesota-nice är faktiskt ett uttryck) efter lite smågalna Kalifornien. Efter mina dagar i Minneapolis drog jag och Sara upp till hennes såväl som Kathleens hemstad, Duluth. En småstad (den amerikanska versionen av småstad. Jag vet inte om jag tycker 80 000 invånare är speciellt lite) som är så mysig och så vacker. I vanliga fall har de Sverige-väder vid den här tiden på året men när jag kom blev det solsken och vår. Man kanske är en liten solstråle trots allt.
Duluth är känd för dess läge vid den helt enorma Lake Superior som gränsar till flera stater samt Kanada. Den är så stor så att man i mitten av den inte kan se land någonstans (det får man ju för tusan inte ens uppleva när man tar färjan till Åland!) På sommaren är det tydligen massor av båtar vid hamnen men jag fick se den alldeles stilla och spegelblank. 
Sara var den bästa guiden jag kunde fått. En sådan underbar människa.
Fick till och med se staden från ovan.
Och jag som tyckte det var mycket svenskhet i Minneapolis. Satan i gatan! Det bara vimlade av svenskättlingar på gatorna i Duluth. Trevligt kan ju tyckas att få se mitt lands historia från ett annat perspektiv, men när man finner en tavla av Rättviks kyrka är det minsann på gränsen till obehag.
Jag framför stadens kända bro.
Lite melankoliskt var det allt att lämna denna lilla fina stad efter några fantastiskt bra dagar. Men man ska ju sluta på topp säger de.
