I helgen var jag då alltså i New York City för att återförenas med mina fina fina vänner Frida, Emelie och Cindy. Jag och de två förstnämnda åkte tillsammans från Sverige till USA i februari då vi alla har STS som vår svenska aupair-organisation. Cindy är från Tyskland och henne träffade vi på förberedelsekursen i New Jersey som alla nya aupairer som har AuPairCare som sin amerikanska organisation får gå. Vi fyra hängde ihop hela tiden under de dagarna, och har sedan dess hört från varandra nästan varje dag. Därför såg vi alla framemot att äntligen få se varandra igen, och det är ju extra fint att det blev i New York där vi faktiskt senast skildes åt.

På fredagsmorgonen satte jag mig på bussen som skulle ta mig från Arlington till mitt mål. Att ta bussen tar ca 4,5 timme och det finns hur många bussbolag som helst som går denna sträcka, men då det var det bolag som avgick närmast där jag bor(och lite för att namnet är roligt även om det inte har något med älgar att göra), valde jag Vamoose Bus. 

Trots att jag vanligtvis inte alls tycker om att åka buss var resan väldigt behaglig. Ytterst tråkig utsikt från motorvägen men det får man väl stå ut med när man har lite svenskt godis som matsäck (Zoo-tablettaskarna gör allt bättre). Vid tvåtiden stannade bussen på Manhattan och 7th Avenue. Det är ju inte bra för blodtrycket att bli avsläppt så att Madison Square Garden (med storbilder på Henrik Lundqvist) är det första som man ser precis bredvid sig. När jag var mitt i detta chocktillstånd och höll på att få nackspärr av att försöka hitta himlen mellan alla skyskrapor, ringde Emelie och berättade att hennes buss också var framme. Hon är aupair hos en familj i Boston, vilket är mer eller mindre lika långt från New York som DC är men åt andra hållet (norrut). Då både Frida och Cindy är aupairer i New York, är det ju därför helt perfekt att vi kan mötas i mitten  (inte gör vi något på måfå inte).  Som att inte Manhattan och glädjen att se varandra var överväldigande nog, bestämde vi oss för att styra kosan upp mot Times Square. Väl där tog vi vårt förnuft tillfånga och hittade en restaurang för att äta lunch. Det var sannerligen skönt att få sätta sig ner och ta det lugnt (tyckte vi ungefär 40 min efter att ha suttit ner i fyra timmar)  Restaurangen hade kritor på bordet om man blev uttråkad (kanske brukar maten ta lång tid?). Vi behövde som tur var inte vänta länge förrän vi fick vår mat i form av hamburgare (med champinjoner!) Ett par timmar senare begav vi oss mot Penn Station där vi skulle träffa Frida, som bor på Manhattan(!), för att tillsammans ta tåget till Oceanside på Long Island där Cindy bor.Rusningstrafik en fredag på Penn Station är inte kul för någon, och för oss blev detta sannerligen en aning kaotiskt. Vi visste inte var man köpte biljetter, var tåget gick ifrån och inte kunde vi hitta Frida då våra telefoner inte hade täckning. Och jag som tyckte det var jobbigt då de stängde av en linje i Stockholms tunnelbanesystem. Men självklart ordnade sig allting, och en stund senare var vi alla fyra vänner återigen samlade.

Från att sannerligen blivit varse om storleken, mängden människor och tempot på Manhattan, var det skönt att få spendera kvällen i Cindys hus. Oceanside var ett väldigt lugnt förortsområde med bara några få affärer och restauranger. När vi gick mot mataffären för att köpa kvällsproviant, insåg jag att det är första gången på länge jag har kunnat gå över en stor väg utan att behöva ett övergångsställe. Väl snacksutrustade (ja, det är ett ord) och ytterst glada att vara tillsammans igen spenderades kvällen till mys och massor av prat. Välbehövligt slut på denna överväldigande men fantastiska start på helgen.