Máncora (No Photos, It Didn’t Happen)

 

För en okunnig kan jag nämna att då Peru ligger på den södra halvan av ekvatorn är det sommar här under vad vi från norr skulle kalla vinterhalvåret. Att ha haft tropisk sommarvärme sedan oktober är väldigt skönt med tanke på den till synes nya istiden som infunnit sig i Sverige denna vinter.

De omvända årstiderna innebär också att jag hade sommarlov från första december till förra veckan (RIP). Med varken skola, jobb eller något slags ansvar överhuvudtaget tänkte jag att jag kunde ta tiden till att åka ut och resa lite. Hur man har råd med det som student? Antingen tar man pengar från ett eventuellt existerande sparkonto, och/eller så övertygar man sina föräldrar att inte behöver väl de åka på semester eller köpa nya däck till bilarna i år.

Hursomhelst blev det några månader av resande, och av ren givmildhet tänkte jag lite sporadiskt dela med mig av sommarens äventyr i hyfsad kronologisk ordning.

I början av sommaren hann jag med att besöka Máncora två gånger. Máncora är en liten surfstad som ligger i norra Peru, nästan på gränsen till Ecuador (tar ca 20 timmar med buss från Lima). Här är det alltid jättevarmt, mycket turister, stora vågor och ständig fest.

Jag har tyvärr väldigt få bra bilder från just Máncora, men jag har försökt att skrapa ihop de få som fanns. På bilden ovan är det ett dött sjölejon. Jag tänkte att det kunde vara kul att veta även om man inte riktigt kan se det om man inte vet var det är.

Under båda vistelserna i Máncora bodde jag på Psygon Surf Camp. Ett hostel där dagarna mest går ut på att ligga vid eller i poolen, dricka öl och milkshakes och äta mat. Alltid supertrevlig personal och farligt avslappnad atmosfär (jätteskönt när man är på semester, men om en meteorit var på väg rakt mot hostelet skulle reaktionen inte vara sådär supersnabb. Dvs. alla skulle dö.)

Hängmattor och solstolar är vanligt förekommande i Máncora. På Psygon har de ungefär 25 stycken hängmattor. Vissa är inte riktigt helt utspända så om man somnar i dem vaknar man i en ofrivillig yogapositon och med inget blod i fötterna.

Så vad kan man göra i Máncora? Mina dagliga aktiviteter har mestadels gått ut på att sola, bada, äta mat, dricka öl, promenera på stranden samt gå till Loki (Perus mest kända festhostel) varje kväll. Räcker inte detta kan man också göra aktiviteter som att:

  • Surfa. Världens längsta våg finns precis utanför Máncora. Jag vet inte riktigt vad det innebär.
  • Åka två mil på en tuc-tuc (sådan där liten ful motorcykeltaxi) för att se solnedgång i Punta Sal. Det tar en stund.
  • Åka ut med en båt. Sjösjuka utlovas.
  • Shoppa kläder och krimskrams på marknaden.
  • Försöka ta sig hem via stranden när det är tidvatten. Bedömer man inte vågorna rätt blir man väldigt blöt. Något för den våghalsiga.
  • Kolla på krabbor som springer omkring.
  • Mata gatuhundar med ostbågar.
  • Tydligen kan man åka på cykeltur också, men att frivilligt cykla omkring i 35-gradig värme är sådant jag väljer att aktivt ta avstånd från.

Jag får se om det blir en till trip till de norra stränderna innan hemfärd till Sverige. Efter två fantastiskt bra vistelser (förutom en incident när jag under lätt påverkan snubblade över en stubbe. Om någon frågar fick jag ärren på benet när jag räddade fem personer från en hajattack) har man kanske för stora förväntningar för en tredje gång. Det är dock ett ställe jag starkt rekommenderar om man har vägarna förbi Peru. Se upp för stubbar bara.

Wake Up Cousin! We’re Going to the Zoo!

IMG_2519Yay! Nu kan jag ladda upp bilder igen och tänker därför plåga er med bilder från vår sista dag i St Louis då vi besökte deras zoo (inte för att jag tror att det är utmärkt material för ett intressant blogginlägg och att ni läsare inte kan gå vidare med era liv innan ni fått läsa om detta, utan för att jag hade gett mig tusan på att ladda upp dessa bilder och därför inte tänker låta något stoppa mig)IMG_2520 IMG_2521Detta zoo är känt för att vara jättefint och grönt, vilket jag kunde hålla med om.IMG_2523Först såg vi några inte alltför vackra djur.IMG_2524Och många av dem var också ganska tråkiga då de precis hade fått lunch och därför tog en tupplur (tråkiga men dock så bra förebilder).IMG_2528Men då kom vi till ELEFANTERNA!!  För er som av någon händelse har missat det kan jag berätta att jag tycker att elefanter är helt fantastiska och vill gärna ha en minielefant som husdjur (tips inför julklappshandlingen). IMG_2538Inga tråkigheter här inte! Efter detta kände jag att besöket var fullbordat, men Ella ville kolla på fler djur (konstigt nog) så vi gick vidare.IMG_2530Björnar är ju alltid bra (trots att det är smutsigt glas emellan så att man knappt kan se björnen)!IMG_2533Sedan gick vi och såg på småapor. Denna såg lite ut som en tvättbjörn.IMG_2536Apan till höger var väldigt söt när den febrilt försökte hålla sig vaken genom att spärra upp ögonen men somnade ändå hela tiden.IMG_2537Sista bildvärda djur blev jättesköldpaddorna som åt sallad. Fin sista aktivitet i St Louis innan vi begav oss till flygplatsen för att åka hem till DC igen efter vår otroligt bra vecka hos Ella och Sophias mormor och morfar.

Airport, You’ve got a Smiling Face

Jag vill börja detta inlägg med att klargöra att jag inte vill hänga ut eller skämma ut (okej, lite kanske) min värdfamilj på något sätt, men detta är en historia som jag bara måste få berätta vidare.

På lördagsmorgonen (efter några alldeles särdeles kaotiska timmar) packade min värdfamilj bilen och begav sig alla fyra på en roadtrip upp mot Montreal (ja, det ligger i Kanada och de pratar franska där) då Ella ska spendera två veckor på sommarläger utanför staden. Planen var att de skulle köra i 10 timmar upp till Vermont där de skulle övernatta hos några vänner och sedan skjutsa Ella till lägret dagen efter. En hållbar plan kan tyckas.IMG_2557Ungefär 10 timmar senare fick jag ett sms från Molly. Jag tror inte att någon har ett riktigt bra svar på hur detta gick till, men de glömde alla passen hemma! Ett par dagar av planering, en av packning och tio timmar i bilen mot ett annat land innan någon av fyra personer kom att tänka på passen. Ganska imponerande måste jag säga. Då jag var på säkert avstånd hemma i DC kunde jag inte låta bli att skratta åt situationen…tills jag fick nästa sms. ”Kan du tänka dig att ta flyget hit imorgon och ta med dig passen?”

Och det var så jag hamnade på flygplatsen nästa dag med en biljett till Burlington, Vermont, i handen. BURLINGTON av alla satans ställen! Vad tusan är Burlington? Tydligen kommer Ben n’ Jerry’s därifrån, så det vinner de väl lite på.IMG_2561Det var första gången jag var på DC’s internationella flygplats, Dulles. Den var jättestor så man fick åka tågliknande bussar mellan gaterna. IMG_2562Vid gaten såg jag sötaste lilla flickan med sin pappa.IMG_2564Molly hade lyckats boka den allra sista platsen på detta flyg, vilket till min stora glädje var en plats i första klass.IMG_2566Resan var bara på drygt en timme, men inte hindrade det mig från att utnyttja mina fördelar i första klass till det yttersta (det skulle ju vara synd om Molly och Joe betalade extra och ingen fick ut något av det)! Allt som flygvärdinnan erbjöd tackade jag glatt ja till. Dricka, kex, frukt… Mitt uppfällbara lilla bord såg närmare ut som en buffé! Jag övervägde om jag skulle smyga ner det jag inte orkade i handväskan, men då jag faktiskt har en någorlunda känsla för vad som är socialt acceptabelt, lät jag bli.

När jag landade i Burlington gick allt i ett. Mitt plan tillbaka skulle gå endast en halvtimme efter det att jag hade landat (nästa var 5 timmar senare, och vad tusan gör man i Burlington under fem timmar?!), så ut ur flygplanet i full fart. Febrilt letande efter Molly. Mötte henne och Ella. Gav dem passen. Fick en påse med lunch som de hade köpt till mig (ovetandes om att jag på ditresan hade rensat hela planet på mat). Genom security (som var den långsammaste någonsin. Den där typen som bläddrar i mitt pass för att se kloka ut men har ingen aning om hur man läser ett svenskt pass) och kom precis i tid för boarding. High-five med mig själv.IMG_2571Ingen biljett i första klass inte, men dock kunde jag utnyttja erbjudandet av gratis dricka och avnjuta denna tillsammans med en god bok tills jag landade på Dulles flygplats igen. Jag misstänker att det inte är så många här i världen som har åkt DC-Burlington fram och tillbaka på fem timmar. Något att skryta om (eller kanske söka sympati för) i framtiden.

Something About Grandparents

IMG_2450Lugn, bara lugn. Jag är tryggt hemma igen och blev inte stoppad av elaka säkerhetsmänniskor på flygplatsen. Har tvärtom haft en otroligt avslappnande vecka med Ella hos hennes och Sophias mormor och morfar i St Louis. På måndagsförmiddagen hämtade de oss på flygplatsen och vi åkte sedan till deras hem som låg i ett jättefint område med filmaktiga, stora, klassiska amerikanska hus. Det var kodlåsta grindar in till deras bostadsområde. Säger ju det mesta.IMG_2454Huset var ett riktigt mormorhus (det luktade likadant som min mormors hem) med finbäddade sängar och prydnadssaker (som trots den stora mängden ändå på något underligt sätt fungerar inredningsmässigt).IMG_2461De hade en liten å på baksidan av huset och fint planterade blommor. (Faktiskt hade hela området fint planterade blommor vilket jag tror beror på att 90% av husen är ägda av pensionärer som kan spendera den tiden åt en sådan världslig sak som växter).IMG_2465Min favoritegenskap hos morföräldrar är deras tendens att skämma bort deras nära och kära. En timme efter vår ankomst tog Ellas mormor, Linda, med oss för manikyr och pedikyr. Jag kunde definitivt njuta mer den här gången än min födelsedagspedikyr (ytterst obehaglig upplevelse). Speciellt mina stackars tånaglar tackade för denna make-over.IMG_2468På kvällen fick vi besök av Mollys yngsta syster (Ellas moster) med familj. Åtta extra människor i köket (även om de är både söta och snälla) fick mig och Ella att gömma oss i lekrummet (ett obligatoriskt rum i alla morföräldrars hus) tillsammans med den näst yngsta av hennes kusiner, Hollen.IMG_2469En av de sötaste sexåringarna någonsin! Vi spelade spel och pratade om skägg…IMG_2470…tills det var dags för stor, mumsig middag. Jättefint mottagande och första dag i St Louis som jag avslutade med att krypa ner i nytvättade lakan som har den där lukten bara en mormor kan få till (jag tror att det finns en speciell typ av tvättmedel och tvål som bara morföräldrar får köpa).

Go Back to New York (del 4)

IMG_2354Den fjärde och sista dagen i New York blev sannerligen hektisk men dock så intressant. Efter en lång frukost med pannkakor (vilket ju får det jag nyss nämnde om ”hektiskt” att låta väldigt trovärdigt), var vi redo för att försöka hinna med några sista saker på listan innan vårt tåg skulle gå.IMG_2356Efter att vi spenderat alldeles för mycket tid på Fifth Avenue då Ella absolut nödvändigtvis var tvungen att visa Molly några butiker (ett tappert försök att få hennes mamma att betala några fler saker hon ville ha), skyndade vi oss till American Museum of Natural History då vi hade gratisbiljetter dit som Mollys kompis hade skaffat åt oss (för inte är det som i DC där nästan alla museum är gratis. Nej, i New York ska de minsann utnyttja sina turister). Självklart måste man i alla lägen passa på när det är gratis, så detta besök var ju en självklarhet.IMG_2357Att gå igenom detta museum på drygt 45 minuter är en väldig prestation ska ni veta. Vet inte riktigt hur mycket jag lärde mig, men det var ju gratis iallafall vilket ju är det viktigaste.IMG_2358Trots att vi såg tiden ticka iväg ville Molly absolut nödvändigtvis ha en lobster roll till lunch. Så iväg vandrade vi till ett ställe som kunde leverera detta. Ett fint litet krypin med havstema.IMG_2359Jag är ju en riktig tidspessimist och om jag ska åka tåg någonstans är det inte ovanligt att jag är på stationen en timme innan. Nu satt jag en timme innan tåget skulle gå, i en helt annan del av New York och med vårt bagage fortfarande på hotellet, och käkade en satans (men god) lobster roll. Timmen som följde ska vi inte prata högt om, men ni kan ju tänka er att det blev lite stressigt (framförallt då Mollys telefon dog där hon hade sin biljett). Tre minuter innan avgång slängde vi oss på tåget och allt var frid och fröjd. Trots detta stressiga avslut var det en väldigt rolig resa. Dock stämmer uttrycket ”inte för mycket av det goda” väldigt bra på New York. Mer intensiv stad får man leta efter.

Go Back to New York (del 3)

IMG_2316Onsdag morgon begav vi oss söderut ner till Soho och hade frukost på välkända Balthazar Bakery.IMG_2317Jättemysigt med massor av gott. Med en mandelcroissant och en iskaffe i handen gick vi bort från shoppingområdet mot det riktiga Lower East Side.IMG_2321Där gjorde vi ett besök på the Tenement Museum som berättar om invandringen i detta område genom åren. Historier som inte direkt avspeglar ”the American dream”. IMG_2320Vi gick en guidad tur som hette Shop Life som handlade om de olika affärsverksamheter som invandrare har drivit i denna byggnad. Väldigt intressant och otroligt givande!IMG_2322Efter detta besök begav jag och Ella oss till den västra sidan av södra Manhattan.IMG_2323Där vi mitt på en gata fann en Hästens-butik! All reklam de hade när jag var liten för att sedan bara försvinna som från jordens yta. Aldrig hade jag väl kunnat gissa att jag skulle åter se detta märke igen på en gata i Soho. En sådan tillfällighet som är för konstig för att tänka på.IMG_2325Mer Sverige blev det, men planerad sådan. På vår att-göra-lista fanns nämligen den kända svenska godisbutiken Sockerbit som går att finna på Christopher Street (där fick jag nästan till ett litet rim).IMG_2326Och jag trodde att jag var i himmelen på Fika. Lösgodis så långt ögat kunde nå!IMG_2327IMG_2331En rejäl påse blev det med ferraris, gelehallon, center, mariannekolor, polly och massor av annat gott. Inget lakrits. IMG_2329Idag hade vi bestämt oss för att hinna med en liten vilostund, så vi tog tunnelbanan tillbaka till Bryant Park. När vi gick genom parken såg vi några spela kubb. Fika, Hästens sängar, lösgodis, kubb… Jag börjar misstänka en svenskapokalyps i New York.IMG_2332Jag kände att jag var tvungen att anpassa mig lite mer till den amerikanska kulturen (en ganska enkel uppgift då det inte finns så mycket att välja på). Vid middagstid klädde jag och Ella upp oss och gick till en amerikansk restaurang vid namn the Liberty. Jag beställde en hamburgare och sallad. Så enkelt men så gott.IMG_2340Precis när vi hade betalat och skulle gå ut ur restaurangen blev det åskregn och blixtar. Som tur var fanns det en liten affär mittemot som vi sprang till. Jag tänkte att ”varför snåla på ett litet fult paraply när man kan skaffa ett rejält parasoll istället?” och köpte därför det största paraply jag kunde hitta. Ni ska veta att detta var en makalöst bra investering från min sida. Förutom regnskydd kan man också ha det som vandringsstav, vapen (man kan slåss med ena änden och spetsa med den andra) och om det blir översvämning av allt regn kan det bli en liten båt för två. IMG_2347Nu när vi var utrustade bestämde vi oss för en nattlig promenad på Midtowns gator. Vi gick upp till Times Square i jakt på efterrätt.IMG_2348Times Square är ett sådant ställe som är tusen gånger häftigare när det är mörkt. Dock hittade vi inte någon efterrätt, varken där eller någon annanstans. Inte skulle man väl någonsin kunnat tro att det skulle vara så makalöst svårt att hitta en vettig efterrätt i New York en onsdagsnatt. Det trodde inte Molly (som hade haft middag med en kollega) heller. Efter det att hon mötte upp oss och vi förklarade vår desperata situation, tog det endast två minuter innan hon hade hittat en riktig finrestaurang och med sin charm övertalat personalen att servera oss efterrätt. IMG_2349En kopp te och en rejäl bit tiramisu blev en perfekt avrundning på en fin, händelserik och äventyrlig dag.

Go Back to New York (del 1)

IMG_2252Åter igen hemma i DC efter några väl spenderade dagar i New York City. I måndags satte jag och Ella oss på tåget för att drygt tre timmar senare kliva av på Penn Station. Denna tågresa blev allt lite nostalgisk för min del då sist jag åkte tåg i USA var när jag åkte från AuPair-akademin i New York ner till DC för att flytta in hos min värdfamilj. Väldigt konstigt att tänka på det nu.IMG_2267Vi bodde på Archer Hotel som låg på West 35th Street precis vid 5th Avenue. Från vårt hotellrum (och från våra sängar!) hade vi utsikt över Empire State Building. Helt okej.IMG_2260Hotellet var jättefint och hade superbra service. Sen var det allt lite underligt, men på ett ganska charmant sätt. Låt mig ta ett exempel. Några minuter efter vi hade kommit upp till vårt rum knackade en anställd på och frågade om vi behövde någonting och gav oss en liten påse kakor och ett fint meddelande. Kan också tillägga att vi varje dag fick liknande godsaker (som mini-mini-cupcakes till exempel) med fina meddelanden. Underligt men uppskattat.IMG_2259När vi hade gjort oss hemmastadda (ett ord som ser ytterst underligt ut nedskrivet) gick vi ner till hotellets restaurang för att möta Molly, som hade åkte före oss samma morgon, för lunch. Till efterrätt fick vi in en ytterst vacker skapelse som bäst kan beskrivas som chokladmousse med tiotusen tillbehör. Både jag och Ella fick en sådan väldig lust att bara slå sönder den, ungefär som när man var liten och ens vänner byggde ett jättehögt torn av klossar och allt man ville i livet var att få riva det. Vi nöjde oss med att bryta av bågen i choklad.IMG_2262Hotellet hade såklart en rooftop bar och efter lunch åkte vi upp dit för att se på utsikten. Blir svårt att få en tydligare utsikt av Empire State Building (dock möjligt om man plöjer ner några hus. Ett förslag jag kanske bör hålla för mig själv)IMG_2265Dock utgör ju dessa hus också en fin utsikt.IMG_2274Då Joe också var i New York över dagen för jobb, mötte vi upp honom några timmar senare. Efter god middag gick vi alla till Bryant Park som denna kväll användes som en utomhusbiograf och därför var full med människor.IMG_2311Det kändes allt som att Empire State Building förföljde oss denna dag, vilket jag antar är en sådan sak i livet som man får leva med helt enkelt. Det kunde ju ha varit värre.