Dead 2 Pool

Igår var jag och gänget tjejer på bilden på bio. Bio här är jättebilligt. Att se en ny film kostar 40-50 kronor beroende på om det är 3D eller inte. Plånkan är glad.

På bion har toaletterna en sådan här festlig pedalspolning. Värt att ta en bild av.

Jag fixade också pappershållaren som hade fastnat. Då blev man poppis i badrummet.

I den sedvanliga Marvel-febern skulle vi se Deadpool 2, starring vår allas favorit Ryan Reynolds. Köpte man en gigantisk extraplusmeny för miljoners kronor fick man en Deadpool-mugg på köpet. Sjukt värt tänkte jag.

Mafer var väldigt exalterad över menyvalet. Skulle jag också varit om jag slapp betala för den. Snål.

Så angående muggen kan det ju hända att det inte var ett så spontant inköp. Det kan ju hända att jag på Avengers – Infinity War-premiären köpte en likadan gigantisk extraplusmeny för att få en Spiderman-mugg. Så det kan ju hända att jag hade planerat att skaffa en Deadpool-mugg vid detta besök. Ändå väldigt bra planerat tycker jag. Nu har jag ju en samling. Ett ihållande tema.

Jag ska inte säga för mycket om filmen då jag tenderar att spoila en del. Avslöja alla som dör osv. Den var väldigt bra iallafall. Värd att se. Mer bio åt folket!

Sunday Eating

Igår var det söndag. Vad gör man på en söndag? Man äter goda saker. Jag bidrog till denna filosofi genom att, efter ett mycket mysigt samtal med min kära mami på Mors Dag (prayers för alla som glömde ringa sin mamma), beställa pizza.

Ni vet när man beställer mat på en hemsida och de precis innan betalning frågar om man vill lägga till något av de deliciösa alternativ som de visar mycket lockande bilder av (de gör detta på självservice-skärmarna på Max och McDonalds också. Livsfarligt.). Jag har en tendens att falla alltför lätt för dessa lockelser. Men då det är söndag och man ska äta goda saker så är några extra chicken wings ganska legitimt ändå. Varning varning för Pizza Hut’s chicken wings. Så attans gott.

Dessutom var jag ut lördag natt, vilket man också kan använda som en bra anledning då mat är en återställning av hälsan efter en utekväll. Dock må jag erkänna att jag åkte hem relativt tidigt och relativt nykter då festhumöret inte var på topp. När man är på en klubb och stör sig på att det är andra människor där, då är det dags att åka hem eller det kan bli en jobbig kväll för samtliga.

Jag måste säga att Limas uteliv har tappat de senaste månaderna. Detta håller inte. Jag borde ringa alla managers och skälla på dem. Fortsättning följer.

Då jag inte var bakis igår till följd av min irritation på andra människor, kunde jag vara så pass produktiv att jag gick och handlade jordnötssmör! Det är satans dyrt här (de kanske har brist på jordnötter alt brist på de som vill skala jordnötter. Det kan vara ganska så knepigt), och jag har därför avstått från denna lyx. Men idag kände jag att investera. Elvismackor för hela slanten! (Dubbelhaka och salivtunga visar min entusiasm.)

Detta var ett konstigt inlägg. Men så är man ju inte helt okonstig heller. Man är som en vandrande konstutställning. Please don’t sue me.

Wandering Off to a Cafe with a Notebook

Jag är en riktig sucker för kaféer. Dels för att jag lever för att dricka kaffe och fika. Dels för att de är en sådan bra kontrast till universitetsmiljöer där jag annars hänger en del. I brist på studieplatser på Pacífico förutom biblioteket (det är för mycket press i biblioteket), är därför kaféer mitt go-to de få gånger jag faktiskt pluggar.

I området där jag bor finns det en hel del små kaféer varav alla har en egen liten touch. Mitt senaste fynd är ett som heter La Verde. 

De har tre rum. Ett där man fikar, ett där de har en liten butik, och ett tredje där de bakar allting gott. Det känns lite som att komma in till ett orangerikafé på den södermanländska landsbygden a la Saltå Kvarn.

Man får kaffe i koppar som man skulle kunna hitta hemma hos sin mormor. Dock har min mormor finare koppar med blommor på. Mormor snålar inte på stil hon inte.

Man kan också beställa in presskaffe. Dock har de inte mycket kaffe i där. Som svensk är det en riktig kamp att försöka hitta bra kaffe utomlands. Terapimaterial deluxe.

Turligt nog har de fler saker på menyn än svart presskaffe. Sallad till exempel. Sallad är inte alltid kul. Då kan man beställa mackor, eller cheesecake, eller kakor…

*Ansvarig utgivare har lämnat byggnaden för matjakt.”

Broken Professional

Så, min dator har då havererat till ungefär en trettiodel. Denna lilla trettiodel bidrar till att ganska många funktioner blir värdelösa då haveriet är att en del tangenter har slutat fungera (däribland bokstäverna e, r och l, vilket gör att vissa ord blir lite oförståeliga).

Så, vad gör man i ett sådant läge när man befinner sig i Peru? Några alternativ som passerade i tankarna:

  • Köpa en ny dator för satans mycket pengar men bli fast med ett peruanskt tangentbord vilket utesluter användandet av alla ord med å,ä och ö. Fördel; man får en liten extra internationell touch till ens livsstil. Nackdel; vem fan vill ha ett peruanskt tangentbord när man inte är peruan alt spansktalande?
  • Köpa en iPad eller dylikt för satans mycket pengar alternativt på svarta marknaden. Fördel; liten och smidig och kanske har andra språkinställningar utöver spanska. Nackdel; mycket låg sannolikhet att det finns andra språk utöver spanska.
  • Gå till Compupalace och lämna datorn till amatörfixarna som är lika kvalificerade för sitt jobb som Dolph Lundgren skulle vara kvalificerad för mullvadstunnelutforskning (man säger inte att man kan fixa en skärm när man inte kan fixa en skärm!). Fördel; man kanske kan hitta någon som faktiskt kan byta ut tangenterna till ett rimligt pris. Nackdel; jag skulle hellre lämna datorn med mitt 2-åriga kusinbarn i hopp om att hon kan laga den.

Som tur är behövde jag inte välja något av dessa ”skulle du hellre dö genom drunkning eller hängning”-alternativ då min roommate från förra terminen, Sara, lämnade sin gamla dator då hon skulle backpacka innan hemfärd till Sverige. Så nu använder jag den till allt som kräver hela tangentbordet. Helt klart en bra lösning på problemet.

Dessutom ser jag nu väldigt professionell ut när jag sitter och arbetar med två datorer samtidigt. It’s all for show, but I like it.

Sounds Like a Group of Militant Vegetarians

Jag hade en gång en lite dålig fylla där tacos var inblandat. Utan vidare beskrivning av den händelsen, har jag sedan den dagen inte riktigt varit ett hängivet fan av tacomiddagar (och där påbörjades en svensk utredning om landsförräderi). Trots att det är över två år sedan, och jag skulle idag säkert kunna äta vanlig tacos utan några problem, kan jag inte säga att jag har känt någon livsförändrande saknad över denna närapå svenska nationalrätt. Därmed är det inte så att jag är den som skriker ”TACOFREDAG!!” i högan sky när jag går på helg (dessutom får jag helg på torsdagar så det skulle inte riktigt vara synkroniserat).

Meeennnn, när ens bästa kompisar här i Peru frågar om vi ska ha tacofredag får man tyvärr vara en lagspelare (och det är därför jag är emot demokratiska beslut där jag inte bestämmer) och get over oneself och ens agenda mot tacos.

Jag måste också komma ihåg att inte ta bilder i dåligt ljus med min urschliga kamera. Pinsamt.

Min alltför fabulösa, suddiga kompis Sebastian har ju då börjat denna nya livsstil där han ska vara vegetarian, och då Melissa är ungefär 87% vegetarian hon också blev det så att vi gjorde vegetariska tacos. Då jag är ungefär lika mycket vegetarian som en sabeltandad tiger (nu vet vi ju inte så mycket om sabeltandade tigrar, men jag kan tänka mig att de där tänderna inte användes till att gröpa ur vattenmeloner), har jag inte jättemycket erfarenhet av just detta. Det blev dock överraskande bra och mycket långt ifrån de tacos som jag så tragiskt traumatiserats av.

Ett foto i ett foto är ju alltid kul. Kan vi också uppskatta hur skrämmande nära det är att Melissas hår är rakt i chipsen. Nachos i hårtopparna kan vara kämpigt, beeroende på hur hungrig man är då.

Efter denna kulinariska upplevelse åt vi chips och kakor och drack öl och kollade på tv-serier. Mycket bra.

You’re Either On the Bus, Or Off the Bus

En av de mest annorlunda upplevelserna här i Lima är att åka buss. Inget speciellt kan tyckas, men kommer man från ett land med tidtabeller, säkerhetsbälten och handikappanpassning är det ett äventyr att lära sig att åka buss här.

 (ursäkta hemsk kvalitet på bilder)

Först och främst är det inte direkt nya bussar man åker med. Allting skramlar och ryker och låter. Sätena är av plast och fönstren är av sådan gammal amerikansk skolbussmodell, och man vet att ett fönster är nödutgång för att det står skrivet med spritpenna.

Inga tidtabeller finns. Man går bara till närmsta busshållplats och så står man där på obestämd tid. Ibland dröjer det 10 minuter, ibland kommer det tre bussar på samma gång. Man vet inte riktigt.

Peruaner är generellt inte så stressade eller snabba människor. Detta gäller inte i trafiken, vilket inkluderar bussar. I den blir alla peruaner till hetsiga demoner som ilskna minkar på amfetamin och JD. När bussen kommer står biljettpersonen och skriker ”GÅ AV, GÅ AV, GÅ AV!!” till de som ska gå av, och ut ur bussen flyger det då människor likt fallskärmsjägare som har glömt att sätta på sig fallskärmen. Så fort den sista människan lämnar bussen skriker biljettpersonen ”GÅ PÅ, GÅ PÅ, GÅ PÅ!!!!!!” till de som ska på bussen samtidigt som denna börjar rulla framåt, och är det inga som ska av bussen är det knappt så att den stannar alls. Hetsen och skriken från en ådersprängd biljettperson vars spanska översätts till 40-tals-tyska i huvudet väcker en ninjainstinkt i dom som ska på bussen. Bebisar, gamla tanter, män i kostym… Alla börjar springa som pistolen för ett hundrameterslopp just gått av, och som huvudkaraktären i en actionfilm hoppar de på bussen som ena Indiana Jones och Tarzan i kombination.

Om det nu finns plats på bussen det vill säga. Och när det inte finns plats på bussen är det ingen bekvämlighetsfråga om att det inte finns några sittplatser kvar. Nej, när det inte finns någon plats på bussen, då är det en situation där en extra person skulle få denna limkonstruerade plåtburk att falla isär. En vardagsmorgon klockan sju kan man se biljettpersonen bokstavligen försöka knuffa in människor såsom man försöker trycka ihop en överfylld resväska, fast biljettpersonen sitter inte på människorna. Som tur är fylls inte bussen på uppifrån. Det hade i och för sig varit en idé. *paus för denna vision*

Som tur är är bussen inte alltid såhär full, men att hitta en sittplats är en lyxvara och efter noga observation och analys har jag räknat ut vilka tider och mellan vilka sträckor man har störst chans till detta. Att stå upp är dock inte så farligt, bara man vet vad det innebär. Oavsett om denna har 30 människor som står upp i bussen, med endast metallstänger i taket att hålla sig i, har busschaufförerna i Lima en tendens att köra som att de vore i samma situation som Sandra Bullock i filmen Speed (för de okulturella handlar denna film om att en buss måste köras över en viss hastighet för att en bomb inte ska gå av).

Mjuka inbromsningar och så vidare är det inte tala om, utan man håller i sig för fosterlandet medan kroppen flyger fram och tillbaka som i en tecknad film om man inte är beredd på broms och gas. Man måste ha tillräckligt med utrymme, ett rejält grepp och alltid vara beredd. (Man vet att ett bussystem inte fungerar när bussresorna låter som att man ska ner i en skyttegrav)

Biljettsystemet är inte så mycket av ett system, utan biljettpersonen går då och då genom bussen och tar betalt och ger biljetter. När bussen är full kan detta vara lite knöligt. Bokstavligt talat.

När man ska av då? I bussarna finns det bara en enda stoppknapp vilken sitter längst bak i bussen. Så ska man av får man antingen gå längst fram (att gå medan bussen är i rörelse är lite som att gå på lina under en jordbävning. Varje gång man måste släppa taget för att flytta handen framåt ser man ens liv passera framför ens ögon) och säga till chauffören att här ska jag av. Eller så går man längst bak och trycker på knappen, alternativt ropar ”JAG SKA AV HÄR!” om knappen inte fungerar. Ibland stannar inte busschauffören. Då blir folk arga. Busschauffören bryr sig inte utan kan glatt köra några hundra meter innan han stannar. Detta gäller också när man ska gå på bussen, ibland åker den bara förbi utan någon större förklaring.

Men som sagt, lär man sig att inte åka buss under rusning och vet var och hur man ska stå och sitta så är bussresorna helt okej, till och med harmoniska där man sitter i sina egna tankar och kollar ut genom fönstret. Jag har bland annat hittat detta hus till salu. Det har etager, garage och en mur. Synd att det ligger precis vid en stor väg. Man kanske kan lägga ett skambud.

Earthquake Virginity

Idag upplevde jag min första riktiga jordbävning (yay!). Vid halv sex vaknade jag av att sängen skakade som att den satt fast i en färgblandare (sådan skakmaskin) för jättestora färgburkar. Det hade varit märkligt.

Första gången jag kände en jordbävning i Lima trodde jag att det var mitt egna huvud som det skakades om i under en sekund för att jag var bakis, för att sen höra vad det egentligen var. Så det lilla skalvet räknas inte. Denna var mycket mer på riktigt.

Jag har läst att om man ligger i sängen vid en jordbävning så ska man ligga kvar där. Jag låg kvar. Exemplariskt.

Jordbävningen pågick inte så länge och ungefär två sekunder efter den slutade hörde man hur trafiken utanför satte igång igen. No biggie.

Peru har ganska många jordbävningar. Det är lite komiskt när jag har gått guidade turer i kyrkor och liknande och de först berättar hur det såg ut från början, och måste sedan avsluta med att säga ”men sen var det en jordbävning så det behövdes byggas om”. Lite bittersweet humor sådär. Dock brukar jordbävningarna/skalven inte kännas just där jag bor, utan är mest upp mot bergen (mina kompisar som går på universitet där har jordbävningsövning flera gången om året). Men denna morgon tror jag att hela Lima kunde känna den.

Denna jordbävning mättes enligt osäkra källor bara upp till 5.5 på richterskalan och jag har inte hört något om skador. Därför kan jag i efterhand säga att det var ganska kul att skaka omkring ett tag. Dock ska vi inte jinxa något.

P.S. Bebiselefanten är där för att illustrera att man kan trilla under en jordbävning. Och för att bebiselefanter är väldigt bra generellt.

Don’t Need No Education

Så, efter dryga tre och en halv månads sommarlov är jag tillbaka på Universidad del Pacífico för en andra och sista termin i Lima. Att ligga och dra sig till klockan tolv, ha mataffären som enda punkt på agendan och bara träffa folk när man har lust är nu ett minne blott. *styr blicken mot fjärran med en tår rullandes ner för kinden*

”Men det måste väl vara jättespännande och roligt att plugga på universitet i ett annat land och lära sig ett nytt språk och kultur?” Nej. Det är varken så spännande eller speciellt roligt. Samma teori (sponsrad av USA), dubbla mängden grupparbeten och därmed dubbla mängden anledningar till att lära sig tycka illa om folk, samt dubbla mängden tentor. Allt på ett språk som man fortfarande inte kan prata efter ett antal månader i landet (shame on you peruanskt slang). Man kan ju sitta och sippa på en Redbull och se lite cool ut så länge läraren inte frågar något eller…*ryser*…startar en klassdiskussion. Då är ens dag garanterat förstörd. Dessutom att man som utbytesstudent är känd för att bara festa och inte bry sig om skolan (vet inte alls *host* var de har fått det ifrån) så ingen vill ha med en i sin grupp. Och närvaro! Åh, don’t get me started on obligatorisk närvaro. Ska en människa inte få ha friheten att välja själv om man hellre åker till stranden och dricker drinkar och failar kurser än att skaffa sig en karriär? Frihet! (amerikanska flaggan, honnör och flygvapnet)

 Har denna bitterhet att göra med att min studiemotivation är lika med en fiskmås intelligens, min egna osäkerhet och min bristande insats att försöka lära mig något? Hm, nej…det skulle jag nog..inte påstå…direkt.

Så, bortsett från skoltimmarna; är det spännande och kul här i Lima? O ja! Helt annan fråga. Förra veckan fick jag till exempel hälsa på de nya utbytesstudenterna för terminen. Jag är en av de få som är kvar från förra terminen (oklart vad som hände med de andra), och jag må säga att det är ganska tillfredsställande att veta alla grunder och få lära de nya hur saker och ting fungerar. Hur många lektioner man kan hoppa över, hur man anpassar schema efter fester, hur man kan få så bra betyg genom så lite jobb som möjligt. Ja, ni vet.

En redan existerande umgängeskrets (otroligt men sant) från förra terminen är också ganska hjälpsamt. Nya studenters letande efter vänner första dagen i samma desperation som folk letar ragg klockan kvart i tre på krogen en lördagskväll är något man kan vara utan. Skulle jag komma att bli illa omtyckt av alla nya utbytesstudenter (exempelvis på grund av för mycket sarkasm) har jag iallafall mina kära peruaner (två representerade i en suddig, lagom onykter bil ovan). Nej, skämt åsido verkar de nya vara ett riktigt härligt gäng och i bra sällskap ska jag nog komma att överleva denna termin också.

Busy Day in the Hair Dryer

NamnlösPappa, jag är väl medveten om att citatet ovan ÄR taget från dig och därför ägnar jag är en HEL mening av detta inlägg för att berätta för hela världen att det är ditt citat. Så, nu var det sagt.

Så, idag har jag skypat med en fågel. En fågel som inte syns så bra i denna bild. Först skrek (kraxade, pep?) den så jag trodde att ljudet kom från ett brandlarm som har dåliga batterier , men när Danielle (som var den jag huvudsakligen skypade med. Hur skulle fågeln kunna svara på skype när den sitter i buren?) tog fram kameran blev den allt lite blyg. Bra tips till er som har en högljudd fågel hemma.

Japp, det var typ det jag gjorde idag.

I’ve Been Busy Busy Busy, Don’t Bother

IMG_4157 Jag har inte bloggat nu på några dagar. Stackars er!! Nog för att jag värdesätter er något sånär, men det har sannerligen varit ett sabla sjå (är det någon annan än jag och de över 80 som använder det uttrycket?) med hundpassning, universitetsansökningar, krävande barn, middagar att laga… Ja, ni hör ju. Hur ska en stackars flicka hinna med?

Så istället för att gå igenom allting som ni har missat av mitt liv denna vecka (Såja, så glada behöver ni faktiskt inte bli), tar vi tre höjdpunkter istället. Bild ovan är tagen från en mysig lunch på Silver Diner med mina fantastiska Sydafrikaner. Bacon n Cheese Fries. Mums!

IMG_4152

Ella blev äntligen av med sin räls-tandställning efter 5 år! Ytterst vackra tandsningar (mer eller mindre lyckat försök till ett gulligt namn för tänder.) fanns därunder. IMG_4148Och sist men inte minst (även om Sally är ganska så liten) en beagle i regnrock. Nu hoppas jag på en särdeles trevlig helg. Ja, till er också.