Tagg: volunteerwork

danielasundinLeave a comment

Pica Pica – Día del Cariño

Alla hjärtans dag i Guatemala visade sig ha ett lite annorlunda firande mot vad vi är vana vid. År 2017 firade jag denna dag med några andra singel-tjejkompisar. Vi drack alldeles för starka drinkar och kvällen slutade med att vi genom ett mycket charmigt mejl sökte spons från Kondomkungen.

Anyway… Hur firade de då denna dag i Guatemala? Jo, de hade krig. För de lite tama går kriget ut på att slänga färgglatt konfetti, också kallat pica pica, på varandra. Helst ska man ha ett pappersägg fyllt med pica pica och mjöl som man krossar på någons huvud. För de lite mer hardcore finns det även riktiga äggkrig man kan vara med på. I Tecpán samlas både vuxna och barn för att göra frityrsmet i varandras hår. Jag är tacksam att vi inte var med på det.

Men självklart visade vi barnen på skolan var skåpet skulle stå. Vi laddade upp med massor av blå-gult konfetti och gav oss in i (okej, startade) kriget på skolgården.

Och såhär såg jag ut efter en alldeles för kort stund. Om ni tycker detta är illa ska ni se barnen som jag hämnades på (okej, började kasta på).

Långt ifrån hjärtan, blommor och choklad, men jag föredrar nog det guatemalanska firandet (så länge inga riktiga ägg är inblandade). Dock tog det ett ganska rejält bra tag att få ut all pica pica ur håret. Ungefär 2 veckor för att vara exakt. I krig måste man ju offra något.

Trots att jag inte hade en så lång vistelse i Manzanales så kändes det ändå som att jag fick en direkt stark kontakt med barnen. Förutom min uppenbara charm måste jag även ge cred till de svenskar som jag hälsade på. Deras omtanke för barnen med allt de gjorde för deras skola och sådant som att de alltid pratade och umgicks med dem och lärde sig allas namn, tror jag också gav barnen förtroende för oss som kom och hälsade på. (Jag borde ha snott deras mellanmål för att visa att de egentligen inte kan lita på någon)

Denna vistelse fick mig att minnas hur roligt jag tycker det är att jobba med barn. De kan vara förjävligt jobbiga, men så länge man har lite motammunition så kan man vara minst lika jobbig tillbaka. Jag önskar alla dessa barn en fantastisk framtid, och förhoppningsvis kan denna skola hjälpa dem en liten bit på vägen.

danielasundinLeave a comment

Manual Power

Nu ska vi prata betong. Jag känner att tillfället kräver betong.

Hemma i Sverige (och många andra länder) kan man ju se cementbilar åka omkring. Ni vet, sådana med en stor cementblandare som snurrar. Cementblandare underlättar ju en del när man ska gjuta golv och sånt. I Manzanales fanns det ingen cementblandare. Så vad gör man då när man vill gjuta golv och sånt? Jo, man blandar för hand.

Först gör man en stor hög med grus, sand och cement.

Sedan blandar man omkring detta. Det är inte så jobbigt. Man gör också en vallgrav runtom. Varför?

Jo, för att nästa steg är att hälla på vatten och blanda (vallgraven hindrar vattnet från att åka ut överallt). DET är jävligt jobbigt. Man blandar och blandar och det blir för tusan aldrig klart (slutar man blanda börjar det klumpa och stelna och det vill man ju inte innan betongen är där den faktiskt ska vara). Man hade tur om man fick tag på en krafse, då kunde man jobba snabbt. Spade gick inte bra.

Sedan ska man fylla och bära in hinkar till huset (de som bestämde att högen skulle ligga 10 meter från öppningen tänkte inte till). Som tur är var vi många så att vi kunde bilda en liten langningskedja (vilket vi kom på efter att alla hade gått fram och tillbaka i en kvart). Hinkar med betong är ganska tunga.

Som ni ser är även denna process ganska annorlunda mot hemma. Ingen laser här inte. Planka och ögonmått är det enda som är bra nog (gammalt guatemalanskt ordspråk).

Jag måste säga att resultatet var förvånansvärt fint och rakt för att ha blivit gjort helt för hand (diy-bloggare kan slänga sig i väggen). Det roligaste var dock när den blandade betongen tog slut när det var en halvmeter kvar av rummet och alla fick panik och fick akutblanda mer. Själv stod jag då bakom huset med tre hinkar betong och skrattade elakt.

 

danielasundinLeave a comment

School of Trash

School of Trash är det nog många som någon gång har refererat till sin egen skola som, men i detta projekt i Guatemala byggs faktiskt skolor av skräp.

Projektet startades av två ingenjörsstudenter, Sofia och Sabina, år 2015. De började bygga ut skolor genom att fylla väggarna med skräpfyllda petflaskor, vilket inte bara hjälper fler guatemalanska barn att gå i skolan, men främjar också hållbarhet och miljö (börjar låta som ett partiprogram nu). För att läsa mer om projektet kan ni klicka in här.

Något år senare startade ett annat gäng ett sådant projekt i Manzanales, och det var dessa som jag hade turen att få hälsa på och umgås med i en vecka.

Den här skolan hade redan klasser upp till årskurs 6, men inget högstadium vilket innebar att barnen slutade skolan vid 12-års ålder och började jobba hemma. Därför bestämde sig Simon och Eveline och gänget att bygga till ett högstadium och se till att barnen fick en riktig utbildning (även om högstadiet var en pain in the butt för de flesta av oss tänker jag ändå att vi uppskattar att vi faktiskt får utbildning).

Tillsammans med ett gäng hantverkare och några volontärer från byn spenderade de måndag till fredag till att bygga (och ta morgonraster där man äter pannkakor).

Barnen tyckte det var fantastiskt intressant när de såg att fler västerlänningar anlände till byn. I början hade svenskarna nog kunnat dra på en show a la en viss kyrkscen i Populärmusik från Vittula. Otroligt snälla barn och människor var de i alla fall.

Förutom att bygga ett extra hus jobbade de även med att fixa till skolgården, vilket behövdes då den var ungefär lika munter som djurkyrkogården i Stephen King’s klassiker. Här ser vi Emelie såga av en gunga för att ett av barnen snodde hennes snickers. ”Nu ska de få, satans ungjävl…”

Nä, jag skojar bara. De där gungorna var ungefär i ett sådant skick att vi hade behövt en djurkyrkogård för att återuppliva vissa barn efter de hade använt dem. Det målades och blev fint. Det kom till twister och andra spel på skolgården och nya gungor sattes upp (Emelie protesterade högt).

Som de med starkast axlar (jag tränar inte ens, det är en gåva) i gruppen fick jag, Linnea och Emelie måla taket.

Men jag är inte bitter. Taket hade inte kunnat målas bättre än av oss. Fantastiskt vackert. *one tear*

Okej, en halv veckas bidragande arbete kanske inte kan mätas med 7 månader, men jag fick mitt namn på ”Hall of Fame”-väggen i alla fall.

Och såhär såg det slutligen ut när skolan stod klar ett par veckor efter jag hade varit där (ignorera all copyright på bilder). Över ett år efter projektet startade och nästan sju månaders arbete på plats.

Fantastiskt bra jobbat av detta underbara gäng som helt gratis la ner så mycket tid och energi på att hjälpa andra. Skulle jag aldrig få för mig.