You’re Either On the Bus, Or Off the Bus

En av de mest annorlunda upplevelserna här i Lima är att åka buss. Inget speciellt kan tyckas, men kommer man från ett land med tidtabeller, säkerhetsbälten och handikappanpassning är det ett äventyr att lära sig att åka buss här.

 (ursäkta hemsk kvalitet på bilder)

Först och främst är det inte direkt nya bussar man åker med. Allting skramlar och ryker och låter. Sätena är av plast och fönstren är av sådan gammal amerikansk skolbussmodell, och man vet att ett fönster är nödutgång för att det står skrivet med spritpenna.

Inga tidtabeller finns. Man går bara till närmsta busshållplats och så står man där på obestämd tid. Ibland dröjer det 10 minuter, ibland kommer det tre bussar på samma gång. Man vet inte riktigt.

Peruaner är generellt inte så stressade eller snabba människor. Detta gäller inte i trafiken, vilket inkluderar bussar. I den blir alla peruaner till hetsiga demoner som ilskna minkar på amfetamin och JD. När bussen kommer står biljettpersonen och skriker ”GÅ AV, GÅ AV, GÅ AV!!” till de som ska gå av, och ut ur bussen flyger det då människor likt fallskärmsjägare som har glömt att sätta på sig fallskärmen. Så fort den sista människan lämnar bussen skriker biljettpersonen ”GÅ PÅ, GÅ PÅ, GÅ PÅ!!!!!!” till de som ska på bussen samtidigt som denna börjar rulla framåt, och är det inga som ska av bussen är det knappt så att den stannar alls. Hetsen och skriken från en ådersprängd biljettperson vars spanska översätts till 40-tals-tyska i huvudet väcker en ninjainstinkt i dom som ska på bussen. Bebisar, gamla tanter, män i kostym… Alla börjar springa som pistolen för ett hundrameterslopp just gått av, och som huvudkaraktären i en actionfilm hoppar de på bussen som ena Indiana Jones och Tarzan i kombination.

Om det nu finns plats på bussen det vill säga. Och när det inte finns plats på bussen är det ingen bekvämlighetsfråga om att det inte finns några sittplatser kvar. Nej, när det inte finns någon plats på bussen, då är det en situation där en extra person skulle få denna limkonstruerade plåtburk att falla isär. En vardagsmorgon klockan sju kan man se biljettpersonen bokstavligen försöka knuffa in människor såsom man försöker trycka ihop en överfylld resväska, fast biljettpersonen sitter inte på människorna. Som tur är fylls inte bussen på uppifrån. Det hade i och för sig varit en idé. *paus för denna vision*

Som tur är är bussen inte alltid såhär full, men att hitta en sittplats är en lyxvara och efter noga observation och analys har jag räknat ut vilka tider och mellan vilka sträckor man har störst chans till detta. Att stå upp är dock inte så farligt, bara man vet vad det innebär. Oavsett om denna har 30 människor som står upp i bussen, med endast metallstänger i taket att hålla sig i, har busschaufförerna i Lima en tendens att köra som att de vore i samma situation som Sandra Bullock i filmen Speed (för de okulturella handlar denna film om att en buss måste köras över en viss hastighet för att en bomb inte ska gå av).

Mjuka inbromsningar och så vidare är det inte tala om, utan man håller i sig för fosterlandet medan kroppen flyger fram och tillbaka som i en tecknad film om man inte är beredd på broms och gas. Man måste ha tillräckligt med utrymme, ett rejält grepp och alltid vara beredd. (Man vet att ett bussystem inte fungerar när bussresorna låter som att man ska ner i en skyttegrav)

Biljettsystemet är inte så mycket av ett system, utan biljettpersonen går då och då genom bussen och tar betalt och ger biljetter. När bussen är full kan detta vara lite knöligt. Bokstavligt talat.

När man ska av då? I bussarna finns det bara en enda stoppknapp vilken sitter längst bak i bussen. Så ska man av får man antingen gå längst fram (att gå medan bussen är i rörelse är lite som att gå på lina under en jordbävning. Varje gång man måste släppa taget för att flytta handen framåt ser man ens liv passera framför ens ögon) och säga till chauffören att här ska jag av. Eller så går man längst bak och trycker på knappen, alternativt ropar ”JAG SKA AV HÄR!” om knappen inte fungerar. Ibland stannar inte busschauffören. Då blir folk arga. Busschauffören bryr sig inte utan kan glatt köra några hundra meter innan han stannar. Detta gäller också när man ska gå på bussen, ibland åker den bara förbi utan någon större förklaring.

Men som sagt, lär man sig att inte åka buss under rusning och vet var och hur man ska stå och sitta så är bussresorna helt okej, till och med harmoniska där man sitter i sina egna tankar och kollar ut genom fönstret. Jag har bland annat hittat detta hus till salu. Det har etager, garage och en mur. Synd att det ligger precis vid en stor väg. Man kanske kan lägga ett skambud.

Earthquake Virginity

Idag upplevde jag min första riktiga jordbävning (yay!). Vid halv sex vaknade jag av att sängen skakade som att den satt fast i en färgblandare (sådan skakmaskin) för jättestora färgburkar. Det hade varit märkligt.

Första gången jag kände en jordbävning i Lima trodde jag att det var mitt egna huvud som det skakades om i under en sekund för att jag var bakis, för att sen höra vad det egentligen var. Så det lilla skalvet räknas inte. Denna var mycket mer på riktigt.

Jag har läst att om man ligger i sängen vid en jordbävning så ska man ligga kvar där. Jag låg kvar. Exemplariskt.

Jordbävningen pågick inte så länge och ungefär två sekunder efter den slutade hörde man hur trafiken utanför satte igång igen. No biggie.

Peru har ganska många jordbävningar. Det är lite komiskt när jag har gått guidade turer i kyrkor och liknande och de först berättar hur det såg ut från början, och måste sedan avsluta med att säga ”men sen var det en jordbävning så det behövdes byggas om”. Lite bittersweet humor sådär. Dock brukar jordbävningarna/skalven inte kännas just där jag bor, utan är mest upp mot bergen (mina kompisar som går på universitet där har jordbävningsövning flera gången om året). Men denna morgon tror jag att hela Lima kunde känna den.

Denna jordbävning mättes enligt osäkra källor bara upp till 5.5 på richterskalan och jag har inte hört något om skador. Därför kan jag i efterhand säga att det var ganska kul att skaka omkring ett tag. Dock ska vi inte jinxa något.

P.S. Bebiselefanten är där för att illustrera att man kan trilla under en jordbävning. Och för att bebiselefanter är väldigt bra generellt.

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

Lima, Turn Your Cheek

Så låt oss prata lite om Lima. Eller, jag tänkte göra det iallafall. Ni kan vara tysta.

Lima är enligt mig en stad med oförtjänt dåligt rykte. Efter att ha bott här i åtta månader tycker jag mer och mer om staden och har hittat många guldkorn. Visst att de flesta av mina guldkorn ligger inom en kilometers radie från mitt hem, men då detta är den genomsnittliga distansen till närmsta granne (vilket inte är alls negativt) hemma i Dalarna är det ganska exalterande när det plötsligt finns så mycket på en sådan liten yta.

Först bör det sägas att Lima är en stor stad. Väldigt stor. 10 miljoner människor (tänk hela Sveriges befolkning i en och samma stad..fy fasa) och med en trafik som får det att verka som 30 miljoner. Jag tror att jag nog har sett bilar för en hel livstid här. Undrar hur många bilar jag har sett mer än en gång. Eller samma förare i olika bilar…

*10 minuter senare*

Hursomhelst – med så många människor är Lima, likt New York, en stad som aldrig sover. Är man ljudkänslig är det inte att rekommendera. Är man en sådan som gärna vill gå ut tisdag till lördag. Ja, då är det ganska ultimat.

När det kommer till områden finns det som i de flesta storstäder flera olika. I Lima skiljer de sig otroligt mycket från varandra, både på människor och utseende samt på gott och ont.

Jag bor i vad jag skulle kalla det bästa området – Miraflores. Partiskt kanske ni tänker. Objektivt eller partiskt – det är väldigt bra. Här är bara några anledningar varför:

  • Det är ett område i utveckling och modernisering. Miraflores är ett praktexempel på hur Perus ekonomi har växt de senaste åren. Varje dag ser man en ny byggnad konstrueras, en fasad bytas ut, och fler kontor öppnas. Ganska häftigt.
  • Mycket affärer och MASSOR av restauranger och barer. Som Limas största turistområde är detta ganska naturligt, och väldigt praktiskt även för oss som bor där. (Inget gott om turister i övrigt.) Här finns även shoppingcentret Larcomar (syns i första bilden) som är inbyggt i klippväggen med havet som utsikt. Dyrt men fint och perfekt om man bara vill fönstershoppa och få andra att tro att man är rik.
  • Rent och säkert. Till skillnad mot vissa andra delar av Lima är detta område väldigt rent och har bra säkerhet. Bor man i centrala Miraflores kan man stappla hem själv en lördagsnatt och eventuellt gå lite vilse också (inte för att jag…gjort det) utan att det är någon fara.
  • El Malecón. Parken som sträcker sig längs hela Miraflores kust. Palmer, gräs, blommor, tennisbanor och Stilla Havet. Här finner man atleter på löpbanan och utegymmen (jag pratar inte med dem) och folk som sover under träden (inte med dem heller). Det finns också en fyr. Fyrar är bra. 5 plus till El Malecón.

Parque Kennedy är hjärtat av Miraflores och cirkuleras av barer, restauranger och affärer.

I parken finns det massor av katter som får mat och husrum av katedralen i parken och man får ta med sig dem hem om man vill. Lite makabert.

Man kan köpa popcorn här.

Parque Kennedy är som underförstått döpt efter den så kortlivade (one shall not joke about the dead) John F Kennedy. Jag tror att han aldrig var i Peru.

Ett annat område som också är fint är Barranco som ligger precis söder om Lima. Fint, ja, men med en uppenbar identitetskris. Viktorianskt vitt, flerfärgat, industriellt, parker, betong, street art, asfalt, kullersten och hipsterliga dreadlocks i en sabla blandning. På något sätt får detta område det att fungera.

I Barranco finner man många av de bästa restaurangerna, de populäraste klubbarna och den snyggaste gatukonsten (street art som de säger i Amerikat). Perfekt att vandra omkring i ett tag när man är ledig eller arbetslös.

Centrala Lima är egentligen stadens ”gamla stan”, men har inte direkt samma charm som den titeln ofta bringar. Man kan hitta många fina byggnader, men området i sig har till stor del blivit till en blandning av business och ”bad neighbourhood”. Området runt Plaza Mayor är dock väldigt turistigt med deras kända katedral, mycket shopping och San Francisco-kyrkan (där kan man gå i katakomber där de begravde tiotusentals människor och grävde upp dem sen).

Vid detta torg utmärker sig också presidentpalatset (bilden ovan). Presidenten bor inte där längre för han avgick igår. Tydligen var han korrupt med Brasiliens president. Nu har inte Peru någon president. Alla är oroväckande lugna.

En av Limas största attraktioner är Circuito Mágico del Agua vilket är en vattenpark av den definition att det är en park fylld med fontäner. Första gången jag gick dit trodde jag att det var Limas motsvarighet till Skara Sommarland. Det stämmer inte.

Det finns en tunnelfontän, en te-fontän, en ljusshowsfontän (mycket imponerande), en oförutsägbar fontän, en stor fontän… Guinness World Records har faktiskt utnämnt den till världens största konstellation av fontäner i en och samma park.

Nu får ju jag en känsla av att konkurrensen just i denna kategori kanske inte är sådär stenhård, men man vill ju inte förstöra deras thunder så att säga.

Det blev en kort (ni kan skatta er lyckliga) lite generell presentation av Lima. En stad som växer mer och mer och som kan komma att bli ett riktigt populärt resmål framöver. Nu har ju ingen frågat mig, men OM jag vore stadsplanerare skulle jag kunna göra Lima till ett finare, lugnare Rio de Janeiro (kom ihåg var ni hörde det först).

Hursomhelst trivs jag i staden som den är nu också, även om det är lite för nära till närmsta granne.