Ja, det var ju en förfärligt spännande och mystisk inläggstitel, men detta inlägg handlar iallafall om julgottis. Inte vilket julgottis som helst, utan det som jag och Ella gjorde här i veckan när hon kom hem från skolan. Självklart hade jag förberett köket med färdiga stationer för varje sak, utrustade med allt material vi behövde. Jul eller inte, inget måfå och tjafs i mitt kök inte.Ella fick bestämma i vilken ordning vi skulle göra godiset (Jo jo, kom inte och säg att jag bara är strikt). Hon valde sin allra favorit som jag har hört tjat om ända sedan jag anlände förra vintern: Knäck.Tomma formar.Fulla formar!  Nomnomnom. Ta mig tusan de bästa knäck jag någonsin har gjort. Inte ens speciellt mycket kladd i tillverkningen (får alltid ångest när det är dags att ha i smeten i formarna). Vi var ytterst nöjda. Och med det självförtroendet gick vi vidare till Caramel- och mandelfudge. Resultat? Smakmässigt underbart och änglalikt på alla sätt. Konsistensmässigt…mindre lyckad resultat. Det blev mest smet. Tur då att jag och Ella har de mest fantastiska idéer. Hälften fick åka ner i knäckformar och förvaras i frysen för någorlunda fasthet, och den andra halvan fick bli till..wait for it…varm-choklad-blandning! Bara att värma tillsammans med mjölk. Supersött men så attans gott. Fanfar, applåder och flygvapnet för oss! Sedan var det dags för pepparkakor!!  Ella visade sig ha en alldeles speciell talang för pepparkaksmakande. När hon till och med lyckades förflytta en formad som snöflinga från bakbordet till plåten utan att få den sne, ihoptryckt, utdragen eller några andra missöden började jag ana något form av fusk. Ellas pepparkakor färdiggräddade och fantastiskt vackra. Mina pepparkakor färdiggräddade och fantastiskt… Öhm, ja. Man kan ju iallafall se att en av dem är en kanin. Trots att vi åt ungefär hälften av degen (utan vilken vi inte skulle haft några pepparkakor överhuvudtaget vill jag påpeka medan ni torkar tårarna av skrattandet åt mina pepparkakor), fick vi ändå ihop en ganska så rejäl bunt. När de hade svalnat var det dags för det roligaste: dekorering! Med smält vit choklad. Mums mums.Denna snögubbe blev vår favorit. Vilken glädjespridare! En sådan där livsnjutare som bara: ”Ja, jag må vara jätteful men jag är glad ändå.” Uppenbarligen vet han inte om sitt öde. Fast som ordspråket lyder; hellre uppäten än att bli gammal och slängas bort