Tagg: travel

danielasundin2 Comments

Darth Vader of the Caribbean

Då Cartagena ligger i norra Colombia gränsar det inte till Stilla Havet, utan Karibiska Havet. Det är väldigt varmt i Karibien. Hur piraterna kunde ha på sig så mycket kläder är bortom min förståelse. Vi ville helst spendera hela dagarna i bikini. Johnny Depp i bikini hade nog gett en helt ny handling i PotC.

Cartagena har ju sin Miami-strand i staden, men vill man ha riktigt smurfturkost vatten och trevligare strand kan man åka ut till stränder lite utanför stadsområdet. Isla Barú är den mest populära. Man kan ta taxi eller åka båt dit. Tar man en så kallad speedboat och sitter längst bak kan man räkna med att bli väldigt blöt och att det är lite som att åka bergochdalbana. Väldigt kul.

Vattnet är blått som i en swimmingpool. Det finns båtar och palmer och sånt. Man kan äta billig mat och dricka massor av öl. Då vattnet är runt 28 grader varmt är det inte så svalkande, men det är kul att bada i. Man kan låtsas att man är en sköldpadda.

På stranden finns det väldigt, alldeles för många försäljare. Eller för många. De är mest jävligt jobbiga. Man ligger där och solar och så märker man hur en skugga kommer över en. Man öppnar ögonen och tror att det är Darth Vader, men så är det någon liten man med hawaiiskjorta som frågar om man vill köpa krabbhalsband. Stor besvikelse.

De har också kvinnor som delar ut massage och som alltid ska ”demonstrera”. Det spelar ingen roll hur mycket man säger nej eller vänder och vrider på sig eller om man ligger ner. De ska ALLTID demonstrera. Uppenbarligen ser jag väldigt spänd ut (det blir lätt så när man tror att Darth Vader ska stå över en när som helst), för alla, ALLA massörer kom fram till just mig. Kanske är det min charmiga aura som lockade dem för jag blev kompis med allihop trots att jag aldrig betalade för någon massage. Dock, slår man ihop alla demonstrationer kan man säga att jag tidsmässigt fick en hel massage av bara det. Värt.

En dag åkte vi ut på en dagsutflykt för att se lite fler stränder och öar runtomkring. Man fick åka båt.

Vi åkte ut till Islas del Rosario, vilka är mest rikemansöar. Vissa öar har hotell, men de flesta öar ägs faktiskt av privatpersoner. De som är lite mindre extremt rika får nöja sig med en liten ö som man kan bygga ett hus på. På en av öarna finns ett hus som ägdes av Pablo Escobar. Det är inte huset på bilden.

Förutom att äta god mat och sola finns det också korallrev där man kan snorkla. Det gjorde vi. Första gången jag snorklade och jag måste säga att det är en väldigt rogivande och rolig sak att göra (förutom när man river sig på vassa stenar). Jag såg Doris-fiskar!

För den som både vill ha sol och bad samt stad på semestern är Cartagena alltså ett väldigt bra alternativ. Mycket vackert och efter en vistelse här får man en väldigt fin bränna. Om man tror efter en vecka att man sola utan solkräm tror man dock fel. Det kan svida lite.

danielasundinLeave a comment

Cartagena, Part 1

Så vi tar upp där jag lämnade er i Cali (vissa människor skulle man ju vilja lämna i Cali) och drar vidare till Colombias karibiska kuststad – Cartagena. I Cartagena finns det små fina gator, amerikanska pensionärer på cruise och varmt hav. Det är relativt dyrt, som turistorter tenderar att vara, och hysteriskt jättevarmt (de har en freakin’ medeltemperatur på 27 grader! Som i Sverige, men plus- istället för minusgrader.).

Staden har, som de flesta städer, olika stadsdelar, vilka skiljer sig väldigt mycket från varandra både i arkitektur, känsla och priser. Något för alla skulle man kunna säga. Första dagarna bodde vi på ett hostel i stadsdelen Getsemaní, vilket är lite som Cartagenas hipsterområde med gatumusikanter och torget Plaza Trinidad där man kan köpa billig öl. Det är säkert nu, men detta område brukade vara hem åt kriminalitet och prostitution. Det var ju synd att det slutade.

Resten av tiden bodde vi innanför muren (de har en mur) i stadskärnan. Förr i tiden var man ingenting om man inte bodde innanför muren. Innanför muren var stället för de coola. Det är därifrån uttrycket ”att vara inne” kommer ifrån. Att man bodde innanför muren och var därmed cool.

Det är väldigt färgglatt och fint innanför muren.

Det finns också många fina torg med uteserveringar och sådant trevligt. Det finns också många otroligt jobbiga försäljare som man måste slå bort som flugor. Jag började bråka med en som skulle sälja mig en hatt. Jag sa att hatten var ful.

Balkonger är bra. Ja.

Ungefär 20 minuters promenad från muren ligger rikemansområdet Bocagrande (det betyder stor mun. Passande). Det ser lite ut som Miami och har en strand. Åker man med en båt utanför staden kan man se denna riktigt snygga skyline (och också fisk). På land ser man övre medelklass-amerikaner. Fisk.

På 1500 och 1600-talet var Cartagena en stad som alla slogs om. Spanjorer (senaste gången som Spanien vann ett krig), holländare, engelsmän och fransmän i en enda stor röra. Brittiska flottan betalade till och med pirater för att försöka ta över staden åt dem (well played). Pirates of the Caribbean är altlså ganska historiskt korrekt, fast kanske utan hemsökta skepp och kaptener med bläckfisk till ansikte. Jag hoppas lite att det fanns.

Så det var lite introduktion till Cartagena. Vad för påfund vi hittade på här får ni veta mer om senare. Jag utlovar palmer, blått hav, stor båt samt Pablo Escobars hus. Läsvärt.

danielasundinLeave a comment

Criminal Minds

Så efter ett par veckors av en jättesatsning på nystarten av denna blogg, blev det ett lika långt uppehåll. Men, från min kära lillebror har jag självklart lärt mig hur man alltid kan vända saker till att det inte var ens egna fel. Mitt försvar är att detta uppehåll helt enkelt inte var fel.

Först var ju, som nämnt i förra inlägget, min mamma och vår vän Marie (som jag stolt refererade till alla peruaner som min tía) här i Peru och hälsade på mig i 10 dagar. Att inte ta tiden att blogga (eller ännu värre, gå i skolan) när min mamma, som jag inte har sett på åtta månader, kommer och hälsar på är enligt mig ganska legitimt.

Sen samma kväll som mamma och Marie åkte hem så blev min telefon stulen på en club här i Lima. Sådant är ju surt. Dock hade jag ändå blivit mentalt förberedd på att det kunde hända. Varje termin är det nämligen ett antal utbytesstudenter och peruaner som blir av med sin telefon. Hur försiktig man än tror att man är finns det väldigt många sluga jävlar här som lever på andras misär. (Cred för rim-kompetens)

Det jag egentligen blev mest upprörd över var att min telefon inte ens var värd att stjäla. En Samsung J1 som typ hade utrymme till fem bilder och som kostade runt 600 kronor på en kaosmarknad i Cusco. Ska man nu vara en tjuv kan man väl göra det ordentligt och sno något som kan imponera på de andra tjuvarna. Tänk om Ocean’s Eleven hade slutat med (spoiler) att de inte tog sig in i valvet och George Clooney bara ”Det är lugnt grabbar, se vad jag tog istället!” *halar fram en walkman hur fickan* ”Den här kan vi nog få ca 20 dollar för på svarta marknaden. Kom så tar vi en riktig jävla lyxmiddag på Pizza Hut. My treat.”

Men, den är snodd nu iallafall. Och trots det låga värdet (förutom fotona från resan till Machu Picchu som försvann med telefonen. De hade nog kunnat blivit värda en förmögenhet när jag blir känd.), skapar detta lite inconvenience som tar ett par dagar att reda ut.

1.Först var jag tvungen att ersätta telefonen i sig. Som tur var hade jag kvar min gamla telefon vars skärm hade slutat fungera. Så då går man till ett datacenter och får den utbytt. Det fick jag.

Bra kan ju tänkas. Jo visst, om man nu inte upptäcker dagen efter att denna nya skärm inte sitter fast (lim är ju dyrt..tydligen). Så då får man gå tillbaka till stället och säga ”Hörrudu din limsnåla amatör. Fixa detta.” Sen får man tillbaka telefonen och upptäcker dagen efter igen att den fortfarande inte sitter riktigt fast, om än mer än förut. Då ger man upp och tar det nu väldigt försiktigt med telefonen istället.

2.Sen försvann ju sim-kortet också, och här har vi en stark kontrast mellan hur detta kan lösa sig i Sverige och i Peru.

I Sverige hade jag gått in på Telias hemsida och beställt ett ny simkort med ett nytt abonnemang. 10 minuter och sedan är det löst (om inte Postnord slarvar bort simkortet. Ändå höga odds på det.)

ELLER så hade jag ringt Telia och bett om samma sak. Och om jag förklarade situationen hade jag säkert kunna få behålla samma nummer. Snabbt och enkelt (om inte Postnord slarvar bort simkortet)

ELLER så hade jag gått in på en Teliabutik. Pratat med en människa som ger mig ett nytt simkort, hjälper mig att sätta i det, kanske fixar så jag får samma nummer, tar betalt. Så var det löst. Allt genom samma person. Ingen Postnordsskräck.

I Peru går det till såhär:

  • Man går till ett hjälpcenter hos ett telebolag (Claro i mitt fall).
  • Man står i kö på obestämd tid innan man släpps in.
  • Sen får man gå fram till en person 1 och berätta vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Man får en nummerlapp och står sedan i en annan kö på obestämd tid.
  • När numret ropas upp går man fram till en annan person (låt oss kalla denna person 2) och berättar vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Denna person berättar sedan hur mycket det ska kosta och hänvisar till kassan. Där får man också stå i kö på obestämd tid för att betala.
  • Sedan går man tillbaka till person 2 och visa kvittot man har fått.
  • Person 2 går sedan och hämtar ens simkort och sätter i det i telefonen.
  • Man kan inte få sitt gamla nummer.
  • Man slipper Postnord.

Idag gick som tur var denna process ganska fort. Ungefär en timme från första kön till det att jag lämnade butiken. Det var en bra dag. Första gången tog det över tre timmar. Det var en lång dag.

Man lär sig tålamod i Peru. Det gör man. Man lär sig också att alla tjuvar inte förstår att man inte kommer bli en riktig gangster om man gör det enkelt för sig. Man lär sig också att vissa som säger att de kan laga något kanske inte alls kan, och att fransmän kan bli väldigt arga över detta (träffade ett par som hade samma problem när jag gick tillbaka med telefonen, men detta var deras femte gång. Man kanske skulle gått någon annanstans efter andra gången kan man ju tycka). Fransmän blir också arga när pizzan är försenad. De kanske är lite arga av sig.

Men nu ska det vara bra så länge som min skärm sitter fast. Spännande. Känner mig lite som den digitala erans lindansare.

 

danielasundinLeave a comment

Come and See Me

Jag har fått finbesök! Min mamma och vår kompis Marie har trotsat jobb och flygfobi och kommit för att fira påsk med mig här i Peru. Yay!

En bild med Paddington är självklart obligatorisk när man kommer med Peru. En regel jag införde igår. Inte en dag försent.

Att dricka drinkar i Parque Kennedy är också mycket viktigt. När man kommer från ett snötäckt, minusgradigt Dalarna är Piña Coladas i solen en bra medicin. Både mamma och Marie var ytterst nöjda.

Att människor väljer att be mitt i ens photoshoot är inte schysst. Gud får väl vänta lite tänkte jag. Men jag sa inget. Om jag skulle sagt något skulle det snarare varit om hans fula gympapåse.

Hursomhelst, jag tar med mig elakheterna till Cusco istället. Ingen tid att slösa. Nu ska jag visa damerna Machu Picchu och alpackatröjor. Glad påsk och hejdå!

 

danielasundinLeave a comment

Cali & Transportation Guide 2.0

Efter dagarna bland kyrkor, djävulsstatyer och arkitektur i Quito begav vi oss av på resa mot nästa land – Colombia.

Det där med att ”man får vad man betalar för”, skulle bli en tanke som upprepade sig i huvudet en lång tid framöver. Det skulle bli en lång bussresa, det visste vi, men att ens väntan och tålamod skulle få Tom Hanks situation i Cast Away att framstå som semester i jämförelse, det hade man inte förväntat sig. Vi hade ingen Wilson.

Först var bussen över två timmar försenad. Det kan man förvänta sig. Vi är ändå i Sydamerika. Bussen var trång. Besvikelse, men man kan stå ut. Efter en stund stannade vi för lunch. Alla åt lunch och gick sedan ut till parkeringen. Alla, utom busschaufförerna. De satt lugnt kvar och åt. En timme blev till två. Från parkeringen såg vi kaffekopp efter kaffekopp drickas av bussgubbarna. Glassar åts. När någon tillslut frågade om vi kanske skulle åka snart, blev svaret att ”vi väntar på två passagerare som kommer med taxi. Vi glömde dem på vägen.” Ja men JAAAHAA! Dumt att vi inte kom på det själva! VEM SOM HELST kan ju glömma passagerare på vägen.

Passagerarna kom till sist och vi åkte mot gränsen. På grund av vår lilla…oturliga…försening, kom vi till gränsen vid den värsta tid man kan tänka sig. Den tid då halva Venezuela hade nått fram och ställt sig i kö för att komma in i Ecuador. Okej, fyra timmar i kö kunde vi kanske stå i kö. (Stå. Inte sitta i buss. Man måste stå i kö.) Fyra timmar är helt okej.

Det blev lite längre. SJU OCH EN HALV TIMME stod vi i kö för att KOMMA UT UR Ecuador. Två timmar in bestämde sig min mage för att skapa en ihållande smärta likt den när man slår tån i ett bordsben (väldigt ont). Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Så vid ett på natten vandrade vi till slut över Sydamerikas farligaste gräns (men lugn, jag hade ett förberett, ytterst hållbart tal för att vinna över gerillan ifall de hade kommit). I Colombia var det endast, listen to this, en halvtimmes väntetid för att komma in i landet. Dessutom skrattade vakten åt mina skämt och tyckte om Sverige. Bra där Colombia.

Ungefär 10 timmar senare än planerat klev vi av bussen i vår slutdestination, Cali. Jag var lättad att se att de från hostelet som skulle hämta oss på busstationen inte fortfarande stod där och väntade. Bra omdöme.

Cali ligger i sydvästra Colombia och är den största staden i regionen Cauca Valley. För de som tycker om salsa är detta ansett som salsans huvudstad. Jag tycker inte så mycket om att dansa salsa. Oturligt.

Trots salsastrejk var lite rörelse efter mycket sittande och stående ytterst nödvändigt. Upp till toppen av en hög kulle gick vi. Där fanns det trappor och träd.

Där fanns också en kyrka – Iglesia de San Antonio. Där uppe hade man en fin utsikt av Cali och framförallt området San Antonio (vilket passande sammanträffande) där vi bodde. Det är Calis historiska centrum och har många kaféer och restauranger och sådant bra.

Vi tänkte ta en sväng runt kyrkan. Det gick inte då baksidan av kyrkan var ett kraftverk. Märkligt läge på ett kraftverk kan ju tyckas. Men så är ju katoliker ett ganska så känsloladdat folk.

Från kyrkan gick vi söderut mot parken Loma de Cruz som tydligen skulle vara fin. För att komma dit var man tvungen att gå uppför en djävulstrappa. Kullar och trappor. Tur att man äter och dricker för att kompensera all förbränning.

Uppe i parken fanns det många vimplar.

Det fanns också fina hus med tigrar på. Okej, bara ett hus med tigrar på. Men det var fint.

Fin graffiti är uppenbarligen en grej i Sydamerika. Här står det lite fakta om några personer som jag inte vet vilka de är.

Jag hittade en målning av en elefant som jag tyckte var viktigare. Elefanter är mycket bra.

Efter detta gick vi tillbaka norrut och hittade målningar där också. Detta är inte en riktig bokaffär, det är bara en målning. Det blir man varse om man försöker gå in i affären. Pratar inte från egen erfarenhet.

Promenaden ledde ner till floden som går genom staden, Río Cali (pris för mest kreativa namn). Tydligen brukade Calikartellen hänga därnere under 90-talet (inte i floden, men runtomkring). Nu har det blivit en fin park av området. Det finns en bro med blommor på. Inte så kartellaktigt (även om jag kanske skulle ha övervägt det om jag hade haft ett område för en kartell)

Vid floden finns också den så vackra Iglesia de la Ermita. Den är byggd efter en målning och ser jättestor ut på håll.

Men på nära håll var den inte så stor. En beskrivning som jag ser nu i efterhand inte riktigt framgår på bilderna. Kanske var jag skadad av alla Quitos jättekatedraler. Men den var fin ändå.

Av lite tidsbrist och på råd av de som kan Calis brist på säkerhet höll vi oss mer eller mindre i samma område av staden, men hade trots det några väldigt härliga dagar.

En dag begav vi oss av till Calis Zoo, men det få bli ett annat inlägg. Det fanns krokodiler.

En dag gick vi Calis naturhistoriska museum. Det var inte så stort. En uppstoppad noshörning (det finns inte vilda noshörningar i Colombia) och ett valskelett var höjdpunkter.

En kväll hamnade vi på en lyxrestaurang där man bör ha en tygservett i knät och låtsas som att man kan årgångar på viner. Kan ju vara kul i och för sig. ”The -74?! I asked for the f#%ing -75 you clueless son of a motherless goat! Singing bush!”

En kväll fick jag också chansen att se en fin klasskompis från Linköping som pluggar i Cali denna termin (det efter att vi blev avsläppta av taxin en kilometer från den rätta platsen och fick irra omkring ett bra tag). Alltid trevligt med ett familjärt ansikte. Nej, inte alltid. Mer sällan faktiskt. Men denna gång var det bra.

Så visst finns det saker att se och göra i Cali. Fin stad med mycket historia. Ser man till att (1) taxichaufförer kan sitt jobb och att (2) på restauranger inte sitta rakt i en luftkonditionering som blåser kalluft likt en arktisk storm och som får ens hals att bli lika irriterad som jag blir på dumt folk som amatörfilmar på konserter, då kan en trip hit bli riktigt riktigt bra.

 

danielasundinLeave a comment

Quito and Transportation Guide 1.0

Så efter äventyren och skadorna man gjorde och fick i Máncora, styrde kosan över landgränsen mot mycket farligare och mörkare delar av Sydamerika. *intensiv musik a la Vivaldis Violinkonsert  i G-moll, RV 315*

Nej, jag skojar bara. Ville mest få in min pretentiösa musikkunskap.

Så hur tar man sig då från Peru till Ecuador? Man kan ju göra det lätt och snabbt för sig och ta flyget. Eller så gör man det lite svårare och tidskrävande, men billigare, för sig och tar en buss. Eller så lever man på-rymmen-livet och liftar i bakluckan på en bil och hoppas på det bästa. (Har man sett Goodfellas för många gånger kan denna metod frambringa viss panik.)

Vi tog bussalternativet. Billigare än flyg och så kan man ju se lite av världen medan man är på väg. Från Máncora finns det många bussbolag att välja på och med endast ett kort byte på vägen valde vi att köra direkt till Quito.

Vid denna tidpunkt hade jag blivit bortskämd med de bussbolag som finns i Peru. Nedfällbara  stolar, inkluderade måltider och en egen liten tv-skärm för att se film är ganska standard. Det var inte fallet med bussarna där Ecuador var inblandat. Resan inkluderade 22 timmar av ingen mat, stolar gjorda för människor med maxlängd 1.50,(exkluderande mot turister), nackspärr, samt en gränskontroll som först inte ville släppa ut mig från Peru (tror inte att de hade frågat de peruaner jag känner om vad de tyckte om saken) för att de inte kände igen mitt visum. Kanske kan tyckas att just det inte var bussbolagets fel, men nu väljer jag att skylla på dem. Och Ecuador. Jag skyller på Ecuador.

Det mest bisarra var dock att de inte hade toapapper på bussen, troligtvis av den anledning att de inte vill att folk ska göra, utan att vara för illustrativ, nummer 2 på bussen. Så uppenbarligen är tjejer som råkar ha mens just den dagen bannade. Eller om man är dålig i magen får hela bussen stå ut med ens eventuellt misslyckande försök att hålla saker inne. Överlevnadsexpert som jag är hann jag vid bussbytet ta ur ett par strumpor ur väskan i händelse av ofred. Såväl jag som ni, som hade behövt läsa om det, kan skatta oss lyckliga att jag ej behövde använda strumporna.

Vid denna tidpunkt var det en tröst att detta troligtvis skulle bli den värsta bussresan på semestern. Naivt.  ”Man får vad man betalar för” har blivit min nya motivation till att kanske skaffa mig en karriär. Också för att man med mycket pengar inte behöver vara så speciellt trevlig för att få vänner.

Fram till Quito kom vi iallafall. Trötta och hungriga men de hade både sängar och mat här. Jag tror jag fällde en tår när jag fick veta att kvällens middag på hostelet var lasagne. Jag älskar lasagne. Alla älskar lasagne. En rejäl shout out till Secret Garden Hostel som förutom god mat (frukosten är bättre än de flesta hostels frukostar tillsammans) dessutom har en otroligt fin utsikt av staden.

Jag visste nästan inte någonting om Quito innan jag kom dit förutom att det är huvudstaden i Ecuador och ligger på nästan 3000 meters höjd. Jag blev väldigt positivt överraskad av hur fin staden var. Man kan ju tycka att spanjorerna var lite kaxiga (och också riktiga assholes) när de rev halva staden och byggde så som de ville ha den, men arkitektur kunde de. Quitos historiska center är till och med utsett till ett världsarv. Bara en sådan sak.

Spanjorerna tyckte också om kyrkor. I Quito finns det kyrkor och katedraler överallt. Jag tror att någon arkitekt fick lite hybris.

I fotot ovan är Quitos Plaza Grande, vilket är mest fullt med gamla gubbar som inte har så mycket för sig. Där finns också en kyrka.

Här är en annan kyrka. Jag vet inte vad den heter men den för en del oväsen.

Här är en kyrka med guldport.

Här är den största kyrkan, Basílica del Voto Nacional. Basílica blir tyvärr inte basilisk på svenska.

I arkitekturen finns det ödlor och alligatorer som hänger och ser farliga ut. Jesus kan kanske ha klivit på alligatorer när det såg ut som att han gick på vatten. Badass.

Förutom kyrkor och sånt har Quito även en staty av en ”madonna med vingar” (jag ser inte hur det skiljer sig från en ängel) som står på kullen, El Panecillo. Från håll tycker jag att det ser ut som en djävul. Första dagen frågade jag en person varför de har en staty av djävulen. Som tur är visade sig den personen varken vara katolik eller från Ecuador. Om jag skulle välja skulle jag nog föredra djävulen som väktare. Han skulle vara stolt över mina insatser såhär långt.

En dag gick vi långt så in i attans för att se en marknad som bara hade helt värdelösa saker. Men vägen dit var fin.

På det här torget fanns en mimare som var för dramatisk för sin föreställnings bästa. Jag gissar att han antingen skulle spela ut inre smärta eller så hade han faktiskt precis klämt fingret i en bildörr. Det bästa var att han hade en saxofonist bredvid sig som försökte spela med i dramatiken. Undrar om han gör så med alla han ser klämma fingret i en bildörr. ”Soundtrack till din smärta – ett album, nu på Spotify.”

På ett hus fanns en bild på några roliga gubbar. Säkert från den koloniala tiden.

En liten kyrkbild får avsluta detta inlägg om Quito. Kyrkor, väldigt fin arkitektur och en djävul är ju något man måste se. För de som stannar längre än vad jag gjorde kan man också göra dagsturer till vulkaner, ekvatorn och gigantiska marknader. Blir det vägarna förbi Ecuador i framtiden blir det definitivt en längre vistelse. Med flyg.

danielasundinLeave a comment

Máncora (No Photos, It Didn’t Happen)

 

För en okunnig kan jag nämna att då Peru ligger på den södra halvan av ekvatorn är det sommar här under vad vi från norr skulle kalla vinterhalvåret. Att ha haft tropisk sommarvärme sedan oktober är väldigt skönt med tanke på den till synes nya istiden som infunnit sig i Sverige denna vinter.

De omvända årstiderna innebär också att jag hade sommarlov från första december till förra veckan (RIP). Med varken skola, jobb eller något slags ansvar överhuvudtaget tänkte jag att jag kunde ta tiden till att åka ut och resa lite. Hur man har råd med det som student? Antingen tar man pengar från ett eventuellt existerande sparkonto, och/eller så övertygar man sina föräldrar att inte behöver väl de åka på semester eller köpa nya däck till bilarna i år.

Hursomhelst blev det några månader av resande, och av ren givmildhet tänkte jag lite sporadiskt dela med mig av sommarens äventyr i hyfsad kronologisk ordning.

I början av sommaren hann jag med att besöka Máncora två gånger. Máncora är en liten surfstad som ligger i norra Peru, nästan på gränsen till Ecuador (tar ca 20 timmar med buss från Lima). Här är det alltid jättevarmt, mycket turister, stora vågor och ständig fest.

Jag har tyvärr väldigt få bra bilder från just Máncora, men jag har försökt att skrapa ihop de få som fanns. På bilden ovan är det ett dött sjölejon. Jag tänkte att det kunde vara kul att veta även om man inte riktigt kan se det om man inte vet var det är.

Under båda vistelserna i Máncora bodde jag på Psygon Surf Camp. Ett hostel där dagarna mest går ut på att ligga vid eller i poolen, dricka öl och milkshakes och äta mat. Alltid supertrevlig personal och farligt avslappnad atmosfär (jätteskönt när man är på semester, men om en meteorit var på väg rakt mot hostelet skulle reaktionen inte vara sådär supersnabb. Dvs. alla skulle dö.)

Hängmattor och solstolar är vanligt förekommande i Máncora. På Psygon har de ungefär 25 stycken hängmattor. Vissa är inte riktigt helt utspända så om man somnar i dem vaknar man i en ofrivillig yogapositon och med inget blod i fötterna.

Så vad kan man göra i Máncora? Mina dagliga aktiviteter har mestadels gått ut på att sola, bada, äta mat, dricka öl, promenera på stranden samt gå till Loki (Perus mest kända festhostel) varje kväll. Räcker inte detta kan man också göra aktiviteter som att:

  • Surfa. Världens längsta våg finns precis utanför Máncora. Jag vet inte riktigt vad det innebär.
  • Åka två mil på en tuc-tuc (sådan där liten ful motorcykeltaxi) för att se solnedgång i Punta Sal. Det tar en stund.
  • Åka ut med en båt. Sjösjuka utlovas.
  • Shoppa kläder och krimskrams på marknaden.
  • Försöka ta sig hem via stranden när det är tidvatten. Bedömer man inte vågorna rätt blir man väldigt blöt. Något för den våghalsiga.
  • Kolla på krabbor som springer omkring.
  • Mata gatuhundar med ostbågar.
  • Tydligen kan man åka på cykeltur också, men att frivilligt cykla omkring i 35-gradig värme är sådant jag väljer att aktivt ta avstånd från.

Jag får se om det blir en till trip till de norra stränderna innan hemfärd till Sverige. Efter två fantastiskt bra vistelser (förutom en incident när jag under lätt påverkan snubblade över en stubbe. Om någon frågar fick jag ärren på benet när jag räddade fem personer från en hajattack) har man kanske för stora förväntningar för en tredje gång. Det är dock ett ställe jag starkt rekommenderar om man har vägarna förbi Peru. Se upp för stubbar bara.

danielasundinLeave a comment

Let the world know; I’m back

Kära vänner,

Tre år sedan sist. Varken klokare eller rikare. Inte hittat receptet på bostongurka och inte klappat en elefant. Inte blivit tillfrågad att sitta med i riksdagen (någon detalj med att man tydligen måste vara politiskt aktiv) och inte blivit inbjuden till någon av Barack Obamas födelsedagsfiranden. Men vad fan. Vad kan man begära?

Det jag dock har gjort är att jag har börjat universitetet (otroligt överskattat koncept). Två år av Internationell Civilekonomi avklarade i Linköping och jag är nu inne på tredje året som jag av en händelse spenderar i Lima, Peru.

Inte för att de tröttnade på mig i Linköping. Det är däremot en helt annan fråga.

Snart 8 månader har jag dragit omkring här på Sydamerikas västkust, och på begäran av alla mina fans kände jag att jag nu skulle dela med mig lite av livet här. Både det förflutna, nuet och vad som komma skall.

Utlovat innehåll består bla. av bergsvandring, roadtrip över landsgränser, Machu Picchu, ceviche, språkbarriärer, kanadensiska ambassaden och palmer. Speciellt palmer.

Ta er också gärna friheten att se tillbaka på min tid i USA längre bak i bloggen. Då jag var snålare på den tiden så har bilder försvunnit pga brist på utrymme. Mina fantastiska texter finns dock kvar som ni kan grotta ner er i.

Så hoppa på tåget så kör vi ett nytt kapitel här på Count by Smiles. Det här blir kul!

Puss och kram och höres!

”I don’t know where I’m going from here, but I promise it won’t be boring.” – David Bowie

 

danielasundinLeave a comment

Snapshots from Duluth

Så ja, jag är alltså tillbaka i DC efter tre veckor av enbart resande. Helt underbart roligt var det men också så väldans utmattande. Därför tycker jag själv att jag förtjänade en helg av att göra så lite nytta som möjligt, och jag måste säga att jag gjorde en ganska så bra insats på den punkten.

IMG_5137 Hursomhelst hade jag med största sannolikhet varit mycket tröttare om jag inte hade fått mellanlanda i trevliga Minnesota (Minnesota-nice är faktiskt ett uttryck) efter lite smågalna Kalifornien. Efter mina dagar i Minneapolis drog jag och Sara upp till hennes såväl som Kathleens hemstad, Duluth. En småstad (den amerikanska versionen av småstad. Jag vet inte om jag tycker 80 000 invånare är speciellt lite) som är så mysig och så vacker. I vanliga fall har de Sverige-väder vid den här tiden på året men när jag kom blev det solsken och vår. Man kanske är en liten solstråle trots allt.

IMG_5177 Duluth är känd för dess läge vid den helt enorma Lake Superior som gränsar till flera stater samt Kanada. Den är så stor så att man i mitten av den inte kan se land någonstans (det får man ju för tusan inte ens uppleva när man tar färjan till Åland!) På sommaren är det tydligen massor av båtar vid hamnen men jag fick se den alldeles stilla och spegelblank. IMG_5182 Sara var den bästa guiden jag kunde fått. En sådan underbar människa.IMG_5159Fick till och med se staden från ovan.IMG_5147 Och jag som tyckte det var mycket svenskhet i Minneapolis. Satan i gatan! Det bara vimlade av svenskättlingar på gatorna i Duluth. Trevligt kan ju tyckas att få se mitt lands historia från ett annat perspektiv, men när man finner en tavla av Rättviks kyrka är det minsann på gränsen till obehag.

IMG_5185 Jag framför stadens kända bro.IMG_5179Lite melankoliskt var det allt att lämna denna lilla fina stad efter några fantastiskt bra dagar. Men man ska ju sluta på topp säger de.

danielasundinLeave a comment

Snapshots from Minneapolis & St Paul

IMG_5100 Fy tusan vad trevligt Minnesota är. Och inte sådär lite småtråkigt trevligt som en eftermiddagsfika hos ens gammelmormor är när man över några torra skorpor får höra om heeeela hennes ungdom. Utan sådär riktigt trevligt som fick mig att vilja träffa nya Minnesota-bor hela dagarna långa. Visst, nu var jag ju inte i hela Minnesota, men de delar jag besökte hade sannerligen samma trevlighet. De första dagarna spenderades hos Saras dotter Grace i Minneapolis. Ett av de få ställen jag har varit på här i världen dit jag känt att jag skulle kunna flytta samma dag om jag fick erbjudande. Så himla…trevligt. IMG_5102 Vi besökte deras konstmuseums fina Sculpture Garden där de bland annat  hade jättekörsbär och denna vars gunga i mitten var ytterst svår att komma upp på. Väldigt stolt över min insats. IMG_5088 Över hela stadens centrum har de gångar mellan byggnaderna för att man ska slippa gå utomhus på vintern när det är kallt. En av de bästa idéer jag någonsin hört! Här har vi några som tänker på stackars frusna individer som jag själv. Jag ska minsann införa detta i min lilla Dala-by!IMG_5080 Ett av mina favoritställen var deras teaterbyggnad, Guthrie Theater. Ser ni bilderna i fasaden?IMG_5098 Därinne hade de ett glasgolv där man kan låtsas att man sitter i luften, eller på en osynlig flygande matta om man hellre vill det.IMG_5077 När man har en konstnärssjäl som Sara som guide får man även turen att besöka de gömda delar av staden med små vintagebutiker och liknande.IMG_5096 Apropå konst besökte vi även en katedral i Minneapolis grannstad St Paul (passande med en katedral i en stad med det namnet) De är så nära varandra så man får liksom två städer till priset av en…eller vad man nu ska säga. St Paul är lite lugnare och mer gammaldags medan Minneapolis är mer ungdomligt och festmässigt. De kompletterar varandra ganska bra alltså och, från vad jag har sett, lika fina och TREEEVLIGA! IMG_5113Katedraler och konst i all ära. Men något av det bästa var ändå besöket på Mall of America. Med tanke på namnet är det ju ingen överraskning att detta är en gigantiskt galleria som har alla affärer du kan tänka dig och många av dem i storlek XL. Men inte är det tillräckligt inte för något med ’America’ i namnet. Inuti gallerian finns även…EN NÖJESPARK! Paus från shoppande för en tur på bergochdalbana. Minst sagt genialiskt.