En annan sak som hände i söndags var det stora julpyntet. Det kan ju vara sådär alldeles fantastiskt mysigt, och det kan ju också bli ett sådär lite smått kaotiskt. Vi hade hittills inte haft speciellt mycket mer pynt än de som hade tagits fram i samband med mitt påtvingande av adventfirande (ytterst stolt). Det var nästan så att jag började tro att det inte skulle bli så mycket mer och att jag hade hamnat i en familj som riktigt skändar hela den amerikanska kulturen och dess rykte om julpynt. Men nu fick jag klart för mig att så inte var fallet. Helt plötsligt fylldes vardagsrummet av minst 20 lådor med julpynt och med en väldig fart åkte julstrumporna upp ovanför spisen.  Och lika plötsligt stod där en julgran. En JÄTTESTOR julgran! (Nej, det är inte bilden eller, förhoppningsvis, era ögon som är snea. Granen står ganska så rejält snett). Kaoset var igång1 Alltifrån trassel i ljusslingorna till hundar som försöker bita av ens näsa. Då klev Ella fram och styrde upp det hela (efter att ha räddat sin näsa ifrån Tucker). Girlanger sattes upp. Nötknäppare ställdes fram (spritflaskorna i bakgrunden var faktiskt redan där även om man, med tanke på omständigheterna, skulle kunna tro att de togs fram i ren desperation)The Christmas Village var min favorit. Där vill jag bo. I en något större skala då kanske. Och till sist var också granen färdigpyntad (dock fortfarande sne). Nu med allt pynt och både gran- och saffransdoft i huset infann sig julstämningen trots kaoset som var. Men är inte kaos också en del av julen så säg?