Tagg: peru

danielasundinLeave a comment

Sunday Eating

Igår var det söndag. Vad gör man på en söndag? Man äter goda saker. Jag bidrog till denna filosofi genom att, efter ett mycket mysigt samtal med min kära mami på Mors Dag (prayers för alla som glömde ringa sin mamma), beställa pizza.

Ni vet när man beställer mat på en hemsida och de precis innan betalning frågar om man vill lägga till något av de deliciösa alternativ som de visar mycket lockande bilder av (de gör detta på självservice-skärmarna på Max och McDonalds också. Livsfarligt.). Jag har en tendens att falla alltför lätt för dessa lockelser. Men då det är söndag och man ska äta goda saker så är några extra chicken wings ganska legitimt ändå. Varning varning för Pizza Hut’s chicken wings. Så attans gott.

Dessutom var jag ut lördag natt, vilket man också kan använda som en bra anledning då mat är en återställning av hälsan efter en utekväll. Dock må jag erkänna att jag åkte hem relativt tidigt och relativt nykter då festhumöret inte var på topp. När man är på en klubb och stör sig på att det är andra människor där, då är det dags att åka hem eller det kan bli en jobbig kväll för samtliga.

Jag måste säga att Limas uteliv har tappat de senaste månaderna. Detta håller inte. Jag borde ringa alla managers och skälla på dem. Fortsättning följer.

Då jag inte var bakis igår till följd av min irritation på andra människor, kunde jag vara så pass produktiv att jag gick och handlade jordnötssmör! Det är satans dyrt här (de kanske har brist på jordnötter alt brist på de som vill skala jordnötter. Det kan vara ganska så knepigt), och jag har därför avstått från denna lyx. Men idag kände jag att investera. Elvismackor för hela slanten! (Dubbelhaka och salivtunga visar min entusiasm.)

Detta var ett konstigt inlägg. Men så är man ju inte helt okonstig heller. Man är som en vandrande konstutställning. Please don’t sue me.

danielasundinLeave a comment

Wandering Off to a Cafe with a Notebook

Jag är en riktig sucker för kaféer. Dels för att jag lever för att dricka kaffe och fika. Dels för att de är en sådan bra kontrast till universitetsmiljöer där jag annars hänger en del. I brist på studieplatser på Pacífico förutom biblioteket (det är för mycket press i biblioteket), är därför kaféer mitt go-to de få gånger jag faktiskt pluggar.

I området där jag bor finns det en hel del små kaféer varav alla har en egen liten touch. Mitt senaste fynd är ett som heter La Verde. 

De har tre rum. Ett där man fikar, ett där de har en liten butik, och ett tredje där de bakar allting gott. Det känns lite som att komma in till ett orangerikafé på den södermanländska landsbygden a la Saltå Kvarn.

Man får kaffe i koppar som man skulle kunna hitta hemma hos sin mormor. Dock har min mormor finare koppar med blommor på. Mormor snålar inte på stil hon inte.

Man kan också beställa in presskaffe. Dock har de inte mycket kaffe i där. Som svensk är det en riktig kamp att försöka hitta bra kaffe utomlands. Terapimaterial deluxe.

Turligt nog har de fler saker på menyn än svart presskaffe. Sallad till exempel. Sallad är inte alltid kul. Då kan man beställa mackor, eller cheesecake, eller kakor…

*Ansvarig utgivare har lämnat byggnaden för matjakt.”

danielasundinLeave a comment

Broken Professional

Så, min dator har då havererat till ungefär en trettiodel. Denna lilla trettiodel bidrar till att ganska många funktioner blir värdelösa då haveriet är att en del tangenter har slutat fungera (däribland bokstäverna e, r och l, vilket gör att vissa ord blir lite oförståeliga).

Så, vad gör man i ett sådant läge när man befinner sig i Peru? Några alternativ som passerade i tankarna:

  • Köpa en ny dator för satans mycket pengar men bli fast med ett peruanskt tangentbord vilket utesluter användandet av alla ord med å,ä och ö. Fördel; man får en liten extra internationell touch till ens livsstil. Nackdel; vem fan vill ha ett peruanskt tangentbord när man inte är peruan alt spansktalande?
  • Köpa en iPad eller dylikt för satans mycket pengar alternativt på svarta marknaden. Fördel; liten och smidig och kanske har andra språkinställningar utöver spanska. Nackdel; mycket låg sannolikhet att det finns andra språk utöver spanska.
  • Gå till Compupalace och lämna datorn till amatörfixarna som är lika kvalificerade för sitt jobb som Dolph Lundgren skulle vara kvalificerad för mullvadstunnelutforskning (man säger inte att man kan fixa en skärm när man inte kan fixa en skärm!). Fördel; man kanske kan hitta någon som faktiskt kan byta ut tangenterna till ett rimligt pris. Nackdel; jag skulle hellre lämna datorn med mitt 2-åriga kusinbarn i hopp om att hon kan laga den.

Som tur är behövde jag inte välja något av dessa ”skulle du hellre dö genom drunkning eller hängning”-alternativ då min roommate från förra terminen, Sara, lämnade sin gamla dator då hon skulle backpacka innan hemfärd till Sverige. Så nu använder jag den till allt som kräver hela tangentbordet. Helt klart en bra lösning på problemet.

Dessutom ser jag nu väldigt professionell ut när jag sitter och arbetar med två datorer samtidigt. It’s all for show, but I like it.

danielasundinLeave a comment

Sounds Like a Group of Militant Vegetarians

Jag hade en gång en lite dålig fylla där tacos var inblandat. Utan vidare beskrivning av den händelsen, har jag sedan den dagen inte riktigt varit ett hängivet fan av tacomiddagar (och där påbörjades en svensk utredning om landsförräderi). Trots att det är över två år sedan, och jag skulle idag säkert kunna äta vanlig tacos utan några problem, kan jag inte säga att jag har känt någon livsförändrande saknad över denna närapå svenska nationalrätt. Därmed är det inte så att jag är den som skriker ”TACOFREDAG!!” i högan sky när jag går på helg (dessutom får jag helg på torsdagar så det skulle inte riktigt vara synkroniserat).

Meeennnn, när ens bästa kompisar här i Peru frågar om vi ska ha tacofredag får man tyvärr vara en lagspelare (och det är därför jag är emot demokratiska beslut där jag inte bestämmer) och get over oneself och ens agenda mot tacos.

Jag måste också komma ihåg att inte ta bilder i dåligt ljus med min urschliga kamera. Pinsamt.

Min alltför fabulösa, suddiga kompis Sebastian har ju då börjat denna nya livsstil där han ska vara vegetarian, och då Melissa är ungefär 87% vegetarian hon också blev det så att vi gjorde vegetariska tacos. Då jag är ungefär lika mycket vegetarian som en sabeltandad tiger (nu vet vi ju inte så mycket om sabeltandade tigrar, men jag kan tänka mig att de där tänderna inte användes till att gröpa ur vattenmeloner), har jag inte jättemycket erfarenhet av just detta. Det blev dock överraskande bra och mycket långt ifrån de tacos som jag så tragiskt traumatiserats av.

Ett foto i ett foto är ju alltid kul. Kan vi också uppskatta hur skrämmande nära det är att Melissas hår är rakt i chipsen. Nachos i hårtopparna kan vara kämpigt, beeroende på hur hungrig man är då.

Efter denna kulinariska upplevelse åt vi chips och kakor och drack öl och kollade på tv-serier. Mycket bra.

danielasundinLeave a comment

You’re Either On the Bus, Or Off the Bus

En av de mest annorlunda upplevelserna här i Lima är att åka buss. Inget speciellt kan tyckas, men kommer man från ett land med tidtabeller, säkerhetsbälten och handikappanpassning är det ett äventyr att lära sig att åka buss här.

 (ursäkta hemsk kvalitet på bilder)

Först och främst är det inte direkt nya bussar man åker med. Allting skramlar och ryker och låter. Sätena är av plast och fönstren är av sådan gammal amerikansk skolbussmodell, och man vet att ett fönster är nödutgång för att det står skrivet med spritpenna.

Inga tidtabeller finns. Man går bara till närmsta busshållplats och så står man där på obestämd tid. Ibland dröjer det 10 minuter, ibland kommer det tre bussar på samma gång. Man vet inte riktigt.

Peruaner är generellt inte så stressade eller snabba människor. Detta gäller inte i trafiken, vilket inkluderar bussar. I den blir alla peruaner till hetsiga demoner som ilskna minkar på amfetamin och JD. När bussen kommer står biljettpersonen och skriker ”GÅ AV, GÅ AV, GÅ AV!!” till de som ska gå av, och ut ur bussen flyger det då människor likt fallskärmsjägare som har glömt att sätta på sig fallskärmen. Så fort den sista människan lämnar bussen skriker biljettpersonen ”GÅ PÅ, GÅ PÅ, GÅ PÅ!!!!!!” till de som ska på bussen samtidigt som denna börjar rulla framåt, och är det inga som ska av bussen är det knappt så att den stannar alls. Hetsen och skriken från en ådersprängd biljettperson vars spanska översätts till 40-tals-tyska i huvudet väcker en ninjainstinkt i dom som ska på bussen. Bebisar, gamla tanter, män i kostym… Alla börjar springa som pistolen för ett hundrameterslopp just gått av, och som huvudkaraktären i en actionfilm hoppar de på bussen som ena Indiana Jones och Tarzan i kombination.

Om det nu finns plats på bussen det vill säga. Och när det inte finns plats på bussen är det ingen bekvämlighetsfråga om att det inte finns några sittplatser kvar. Nej, när det inte finns någon plats på bussen, då är det en situation där en extra person skulle få denna limkonstruerade plåtburk att falla isär. En vardagsmorgon klockan sju kan man se biljettpersonen bokstavligen försöka knuffa in människor såsom man försöker trycka ihop en överfylld resväska, fast biljettpersonen sitter inte på människorna. Som tur är fylls inte bussen på uppifrån. Det hade i och för sig varit en idé. *paus för denna vision*

Som tur är är bussen inte alltid såhär full, men att hitta en sittplats är en lyxvara och efter noga observation och analys har jag räknat ut vilka tider och mellan vilka sträckor man har störst chans till detta. Att stå upp är dock inte så farligt, bara man vet vad det innebär. Oavsett om denna har 30 människor som står upp i bussen, med endast metallstänger i taket att hålla sig i, har busschaufförerna i Lima en tendens att köra som att de vore i samma situation som Sandra Bullock i filmen Speed (för de okulturella handlar denna film om att en buss måste köras över en viss hastighet för att en bomb inte ska gå av).

Mjuka inbromsningar och så vidare är det inte tala om, utan man håller i sig för fosterlandet medan kroppen flyger fram och tillbaka som i en tecknad film om man inte är beredd på broms och gas. Man måste ha tillräckligt med utrymme, ett rejält grepp och alltid vara beredd. (Man vet att ett bussystem inte fungerar när bussresorna låter som att man ska ner i en skyttegrav)

Biljettsystemet är inte så mycket av ett system, utan biljettpersonen går då och då genom bussen och tar betalt och ger biljetter. När bussen är full kan detta vara lite knöligt. Bokstavligt talat.

När man ska av då? I bussarna finns det bara en enda stoppknapp vilken sitter längst bak i bussen. Så ska man av får man antingen gå längst fram (att gå medan bussen är i rörelse är lite som att gå på lina under en jordbävning. Varje gång man måste släppa taget för att flytta handen framåt ser man ens liv passera framför ens ögon) och säga till chauffören att här ska jag av. Eller så går man längst bak och trycker på knappen, alternativt ropar ”JAG SKA AV HÄR!” om knappen inte fungerar. Ibland stannar inte busschauffören. Då blir folk arga. Busschauffören bryr sig inte utan kan glatt köra några hundra meter innan han stannar. Detta gäller också när man ska gå på bussen, ibland åker den bara förbi utan någon större förklaring.

Men som sagt, lär man sig att inte åka buss under rusning och vet var och hur man ska stå och sitta så är bussresorna helt okej, till och med harmoniska där man sitter i sina egna tankar och kollar ut genom fönstret. Jag har bland annat hittat detta hus till salu. Det har etager, garage och en mur. Synd att det ligger precis vid en stor väg. Man kanske kan lägga ett skambud.

danielasundinLeave a comment

Earthquake Virginity

Idag upplevde jag min första riktiga jordbävning (yay!). Vid halv sex vaknade jag av att sängen skakade som att den satt fast i en färgblandare (sådan skakmaskin) för jättestora färgburkar. Det hade varit märkligt.

Första gången jag kände en jordbävning i Lima trodde jag att det var mitt egna huvud som det skakades om i under en sekund för att jag var bakis, för att sen höra vad det egentligen var. Så det lilla skalvet räknas inte. Denna var mycket mer på riktigt.

Jag har läst att om man ligger i sängen vid en jordbävning så ska man ligga kvar där. Jag låg kvar. Exemplariskt.

Jordbävningen pågick inte så länge och ungefär två sekunder efter den slutade hörde man hur trafiken utanför satte igång igen. No biggie.

Peru har ganska många jordbävningar. Det är lite komiskt när jag har gått guidade turer i kyrkor och liknande och de först berättar hur det såg ut från början, och måste sedan avsluta med att säga ”men sen var det en jordbävning så det behövdes byggas om”. Lite bittersweet humor sådär. Dock brukar jordbävningarna/skalven inte kännas just där jag bor, utan är mest upp mot bergen (mina kompisar som går på universitet där har jordbävningsövning flera gången om året). Men denna morgon tror jag att hela Lima kunde känna den.

Denna jordbävning mättes enligt osäkra källor bara upp till 5.5 på richterskalan och jag har inte hört något om skador. Därför kan jag i efterhand säga att det var ganska kul att skaka omkring ett tag. Dock ska vi inte jinxa något.

P.S. Bebiselefanten är där för att illustrera att man kan trilla under en jordbävning. Och för att bebiselefanter är väldigt bra generellt.

danielasundinLeave a comment

Huacachina – Desert as Good as Dessert

Så Huacachina alltså. Där var jag och min kompis Melissa i helgen. Denna lilla oas i öknen ligger precis utanför staden Ica (vi har även staden Coop där man alltid spenderar lite mer pengar), ungefär 4 timmar söder om Lima. Eftersom det är så nära är det perfekt för en liten weekend trip och bussarna dit är mycket billiga. I denna region finns även Perus vindistrikt, Pisco.

Detta var då min första lilla resa i Peru för 10 månader sedan, så det var kul att komma tillbaka. Denna gång skojade jag till det genom att bo på andra sidan sjön (ca. 200 meter i omkrets). Vågat. Hostelet hette Desert Nights och kan varmt rekommenderas.

På deras terrass kunde man sitta och kika på palmer och folk i båtar.

Trots att det är så pass nära Lima geografiskt, är det ett annorlunda klimat i Huacachina. Här är det sol och torrt och varmt hela året om, utan så värst mycket moln som i Lima. Perfekt ställe om man vill ligga och sola varje dag.

Det fanns en bar och restaurang i poolen. Så bra att man knappt behöver flytta sig från solstolen om man vill ha mat eller drinkar.

De vanligaste aktiviteterna i Huacachina är att åka sandbuggys och prova på sandboarding eller sandskiing (allt med sand ska det vara). Då vi redan hade provat på det sist när vi var här, och budgeten rekommenderade att avstå, blev den mest ansträngande aktiviteten denna helg att reglera solstolen efter om man ville sola på rygg eller mage. Kan vara lite klurigt.

Nejdå, sista kvällen steg vi faktiskt uppför sanddynerna för att se utsikt och solnedgång. Förskräckligt jobbigt, men värt det när man väl kommer upp till toppen. Denna öken sträcker sig ända till Nazca, där man kan se de kända med det inte alltför kreativa namnet Nazcalinjerna. 

Fina utsiktsbilder.

Så blev det ännu en solnedgång. Bra avslut på en mycket bra helg med sol, mat, sangria och piña coladas. För alla som åker till Peru kan jag varmt (det är också varmt där) rekommendera Huacachina som besöksmål.

 

danielasundinLeave a comment

Winter (Kind Of) Is Coming (But Not Really)

Det har börjat bli grått här i Lima. Mer grått och mer kallt. Okej det är grått kanske var tredje dag och det har inte varit kallare än 20 grader. Det är dock mer grått och kallt än vad det har varit sedan november.

Denna bild är inte schysst. Det är Limas motsvarighet till när man råkar ta en bild på sig själv underifrån med selfiekameran. Inte charmigt.

Anywho…

Under ”vinter”månaderna i Lima är det freakin’ 90-100% luftfuktighet (jag trodde att man i stort sett skulle kunna paddla kanot i luften när det var 100%), därav blir det väldigt grått och dimmigt (som en vägg man kan gå in i utan större fara). Det bidrar också till att man aldrig kan klä sig rätt då det kan vara lite kyligt när man först går utanför dörren och efter 20 meter är man som ett vattenfall av svett. Däremot regnar det nästan aldrig , vilket är mycket praktiskt.

Men det här med grått väder kan man inte stå ut med hursomhelst. Efter två dagar av grå himmel förra veckan kände jag och min holländska kompis Melissa att nu får det vara nog, så imorgon åker vi till….

…Perus bästa oas, Huacachina. Det ligger mitt i öknen och har sol och varmt hela året runt. Hit gick faktiskt min första resa i Peru, vilket snart är 10 månader sedan. Det ska bli intressant att se om något har förändrats, och om jag kan klara av att gå uppför sanddynorna utan att halvt dö. Wish me luck.

danielasundinLeave a comment

Criminal Minds

Så efter ett par veckors av en jättesatsning på nystarten av denna blogg, blev det ett lika långt uppehåll. Men, från min kära lillebror har jag självklart lärt mig hur man alltid kan vända saker till att det inte var ens egna fel. Mitt försvar är att detta uppehåll helt enkelt inte var fel.

Först var ju, som nämnt i förra inlägget, min mamma och vår vän Marie (som jag stolt refererade till alla peruaner som min tía) här i Peru och hälsade på mig i 10 dagar. Att inte ta tiden att blogga (eller ännu värre, gå i skolan) när min mamma, som jag inte har sett på åtta månader, kommer och hälsar på är enligt mig ganska legitimt.

Sen samma kväll som mamma och Marie åkte hem så blev min telefon stulen på en club här i Lima. Sådant är ju surt. Dock hade jag ändå blivit mentalt förberedd på att det kunde hända. Varje termin är det nämligen ett antal utbytesstudenter och peruaner som blir av med sin telefon. Hur försiktig man än tror att man är finns det väldigt många sluga jävlar här som lever på andras misär. (Cred för rim-kompetens)

Det jag egentligen blev mest upprörd över var att min telefon inte ens var värd att stjäla. En Samsung J1 som typ hade utrymme till fem bilder och som kostade runt 600 kronor på en kaosmarknad i Cusco. Ska man nu vara en tjuv kan man väl göra det ordentligt och sno något som kan imponera på de andra tjuvarna. Tänk om Ocean’s Eleven hade slutat med (spoiler) att de inte tog sig in i valvet och George Clooney bara ”Det är lugnt grabbar, se vad jag tog istället!” *halar fram en walkman hur fickan* ”Den här kan vi nog få ca 20 dollar för på svarta marknaden. Kom så tar vi en riktig jävla lyxmiddag på Pizza Hut. My treat.”

Men, den är snodd nu iallafall. Och trots det låga värdet (förutom fotona från resan till Machu Picchu som försvann med telefonen. De hade nog kunnat blivit värda en förmögenhet när jag blir känd.), skapar detta lite inconvenience som tar ett par dagar att reda ut.

1.Först var jag tvungen att ersätta telefonen i sig. Som tur var hade jag kvar min gamla telefon vars skärm hade slutat fungera. Så då går man till ett datacenter och får den utbytt. Det fick jag.

Bra kan ju tänkas. Jo visst, om man nu inte upptäcker dagen efter att denna nya skärm inte sitter fast (lim är ju dyrt..tydligen). Så då får man gå tillbaka till stället och säga ”Hörrudu din limsnåla amatör. Fixa detta.” Sen får man tillbaka telefonen och upptäcker dagen efter igen att den fortfarande inte sitter riktigt fast, om än mer än förut. Då ger man upp och tar det nu väldigt försiktigt med telefonen istället.

2.Sen försvann ju sim-kortet också, och här har vi en stark kontrast mellan hur detta kan lösa sig i Sverige och i Peru.

I Sverige hade jag gått in på Telias hemsida och beställt ett ny simkort med ett nytt abonnemang. 10 minuter och sedan är det löst (om inte Postnord slarvar bort simkortet. Ändå höga odds på det.)

ELLER så hade jag ringt Telia och bett om samma sak. Och om jag förklarade situationen hade jag säkert kunna få behålla samma nummer. Snabbt och enkelt (om inte Postnord slarvar bort simkortet)

ELLER så hade jag gått in på en Teliabutik. Pratat med en människa som ger mig ett nytt simkort, hjälper mig att sätta i det, kanske fixar så jag får samma nummer, tar betalt. Så var det löst. Allt genom samma person. Ingen Postnordsskräck.

I Peru går det till såhär:

  • Man går till ett hjälpcenter hos ett telebolag (Claro i mitt fall).
  • Man står i kö på obestämd tid innan man släpps in.
  • Sen får man gå fram till en person 1 och berätta vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Man får en nummerlapp och står sedan i en annan kö på obestämd tid.
  • När numret ropas upp går man fram till en annan person (låt oss kalla denna person 2) och berättar vad man vill ha. Denna person kollar ens pass och skriver på datorn.
  • Denna person berättar sedan hur mycket det ska kosta och hänvisar till kassan. Där får man också stå i kö på obestämd tid för att betala.
  • Sedan går man tillbaka till person 2 och visa kvittot man har fått.
  • Person 2 går sedan och hämtar ens simkort och sätter i det i telefonen.
  • Man kan inte få sitt gamla nummer.
  • Man slipper Postnord.

Idag gick som tur var denna process ganska fort. Ungefär en timme från första kön till det att jag lämnade butiken. Det var en bra dag. Första gången tog det över tre timmar. Det var en lång dag.

Man lär sig tålamod i Peru. Det gör man. Man lär sig också att alla tjuvar inte förstår att man inte kommer bli en riktig gangster om man gör det enkelt för sig. Man lär sig också att vissa som säger att de kan laga något kanske inte alls kan, och att fransmän kan bli väldigt arga över detta (träffade ett par som hade samma problem när jag gick tillbaka med telefonen, men detta var deras femte gång. Man kanske skulle gått någon annanstans efter andra gången kan man ju tycka). Fransmän blir också arga när pizzan är försenad. De kanske är lite arga av sig.

Men nu ska det vara bra så länge som min skärm sitter fast. Spännande. Känner mig lite som den digitala erans lindansare.

 

danielasundinLeave a comment

Come and See Me

Jag har fått finbesök! Min mamma och vår kompis Marie har trotsat jobb och flygfobi och kommit för att fira påsk med mig här i Peru. Yay!

En bild med Paddington är självklart obligatorisk när man kommer med Peru. En regel jag införde igår. Inte en dag försent.

Att dricka drinkar i Parque Kennedy är också mycket viktigt. När man kommer från ett snötäckt, minusgradigt Dalarna är Piña Coladas i solen en bra medicin. Både mamma och Marie var ytterst nöjda.

Att människor väljer att be mitt i ens photoshoot är inte schysst. Gud får väl vänta lite tänkte jag. Men jag sa inget. Om jag skulle sagt något skulle det snarare varit om hans fula gympapåse.

Hursomhelst, jag tar med mig elakheterna till Cusco istället. Ingen tid att slösa. Nu ska jag visa damerna Machu Picchu och alpackatröjor. Glad påsk och hejdå!