One Lake and, Wow, More Volcanoes

Vår sista helg i Guatemala tog gänget med oss till Lago de Atitlán. Det är en stor sjö som har formats av vulkaner då den omringas av just sådana. På olika sidor av sjön finns det olika byar som man får ta sig till med båt.

Hemma i Dalarna har vi också en sjö som omringas av byar, men lite mindre och utan vulkaner.

Lago del Atitlán är en av de största turistattraktionerna i Guatemala, och jag kan verkligen förstå varför. Fantastisk utsikt, fantastiskt klimat och kontrasterna mellan de olika byarna innebär något för alla. Som gjort.

Vi utgick från Panajachel där vi tog en båt över till backpacker-byn San Pedro. Man skulle kunna åka hit bara för att åka båt. 360 grader av bra utsikt.

San Pedro är en livlig by med mycket backpackers och uteliv. Överallt är det hostels, små affärer och barer. Inget att klaga på förutom icke-fungerande bankomater.

En dag åkte vi ut till ett kvinnokollektiv där en grupp kvinnor tillverkade kläder och accessoarer från egentvinnad- och egenfärgad tråd. Vi fick en liten lektion i hur man gjorde och jag fick mycket beröm för hur exceptionell jag var på att tvinna. Inte förvånad. Jag ska visa senare vad jag köpte för något. Med tanke på hur mycket fint som fanns var det ingen enkel uppgift att välja, men jag är nöjd.

I övrigt är jag ganska nyfiken på vad jag och Emelie kollar så skeptiskt på i bilden ovan. Jag kanske inte vill minnas.

Första natten bodde vi på hostel Zoola. De hade bar och pool och sjö. Mycket bra.

Denna kväll bestod i övrigt av ett musikquiz (där mitt lag såklart var bäst av de svenska lagen. 3a totalt av en miljon lag), en klubb som blev till hemlig källarklubb, en mycket skev efterfest i ett kök och en lång diskussion om bananer in på småtimmarna. Vid klockan 5 på morgonen visade det sig även att jag hade en talang för att smärtfritt ta bort stygn på fötter. Tycker ni detta låter konstigt ska ni veta att det bara var början på detta äventyr denna sista helg.

Pica Pica – Día del Cariño

Alla hjärtans dag i Guatemala visade sig ha ett lite annorlunda firande mot vad vi är vana vid. År 2017 firade jag denna dag med några andra singel-tjejkompisar. Vi drack alldeles för starka drinkar och kvällen slutade med att vi genom ett mycket charmigt mejl sökte spons från Kondomkungen.

Anyway… Hur firade de då denna dag i Guatemala? Jo, de hade krig. För de lite tama går kriget ut på att slänga färgglatt konfetti, också kallat pica pica, på varandra. Helst ska man ha ett pappersägg fyllt med pica pica och mjöl som man krossar på någons huvud. För de lite mer hardcore finns det även riktiga äggkrig man kan vara med på. I Tecpán samlas både vuxna och barn för att göra frityrsmet i varandras hår. Jag är tacksam att vi inte var med på det.

Men självklart visade vi barnen på skolan var skåpet skulle stå. Vi laddade upp med massor av blå-gult konfetti och gav oss in i (okej, startade) kriget på skolgården.

Och såhär såg jag ut efter en alldeles för kort stund. Om ni tycker detta är illa ska ni se barnen som jag hämnades på (okej, började kasta på).

Långt ifrån hjärtan, blommor och choklad, men jag föredrar nog det guatemalanska firandet (så länge inga riktiga ägg är inblandade). Dock tog det ett ganska rejält bra tag att få ut all pica pica ur håret. Ungefär 2 veckor för att vara exakt. I krig måste man ju offra något.

Trots att jag inte hade en så lång vistelse i Manzanales så kändes det ändå som att jag fick en direkt stark kontakt med barnen. Förutom min uppenbara charm måste jag även ge cred till de svenskar som jag hälsade på. Deras omtanke för barnen med allt de gjorde för deras skola och sådant som att de alltid pratade och umgicks med dem och lärde sig allas namn, tror jag också gav barnen förtroende för oss som kom och hälsade på. (Jag borde ha snott deras mellanmål för att visa att de egentligen inte kan lita på någon)

Denna vistelse fick mig att minnas hur roligt jag tycker det är att jobba med barn. De kan vara förjävligt jobbiga, men så länge man har lite motammunition så kan man vara minst lika jobbig tillbaka. Jag önskar alla dessa barn en fantastisk framtid, och förhoppningsvis kan denna skola hjälpa dem en liten bit på vägen.

Manual Power

Nu ska vi prata betong. Jag känner att tillfället kräver betong.

Hemma i Sverige (och många andra länder) kan man ju se cementbilar åka omkring. Ni vet, sådana med en stor cementblandare som snurrar. Cementblandare underlättar ju en del när man ska gjuta golv och sånt. I Manzanales fanns det ingen cementblandare. Så vad gör man då när man vill gjuta golv och sånt? Jo, man blandar för hand.

Först gör man en stor hög med grus, sand och cement.

Sedan blandar man omkring detta. Det är inte så jobbigt. Man gör också en vallgrav runtom. Varför?

Jo, för att nästa steg är att hälla på vatten och blanda (vallgraven hindrar vattnet från att åka ut överallt). DET är jävligt jobbigt. Man blandar och blandar och det blir för tusan aldrig klart (slutar man blanda börjar det klumpa och stelna och det vill man ju inte innan betongen är där den faktiskt ska vara). Man hade tur om man fick tag på en krafse, då kunde man jobba snabbt. Spade gick inte bra.

Sedan ska man fylla och bära in hinkar till huset (de som bestämde att högen skulle ligga 10 meter från öppningen tänkte inte till). Som tur är var vi många så att vi kunde bilda en liten langningskedja (vilket vi kom på efter att alla hade gått fram och tillbaka i en kvart). Hinkar med betong är ganska tunga.

Som ni ser är även denna process ganska annorlunda mot hemma. Ingen laser här inte. Planka och ögonmått är det enda som är bra nog (gammalt guatemalanskt ordspråk).

Jag måste säga att resultatet var förvånansvärt fint och rakt för att ha blivit gjort helt för hand (diy-bloggare kan slänga sig i väggen). Det roligaste var dock när den blandade betongen tog slut när det var en halvmeter kvar av rummet och alla fick panik och fick akutblanda mer. Själv stod jag då bakom huset med tre hinkar betong och skrattade elakt.

 

School of Trash

School of Trash är det nog många som någon gång har refererat till sin egen skola som, men i detta projekt i Guatemala byggs faktiskt skolor av skräp.

Projektet startades av två ingenjörsstudenter, Sofia och Sabina, år 2015. De började bygga ut skolor genom att fylla väggarna med skräpfyllda petflaskor, vilket inte bara hjälper fler guatemalanska barn att gå i skolan, men främjar också hållbarhet och miljö (börjar låta som ett partiprogram nu). För att läsa mer om projektet kan ni klicka in här.

Något år senare startade ett annat gäng ett sådant projekt i Manzanales, och det var dessa som jag hade turen att få hälsa på och umgås med i en vecka.

Den här skolan hade redan klasser upp till årskurs 6, men inget högstadium vilket innebar att barnen slutade skolan vid 12-års ålder och började jobba hemma. Därför bestämde sig Simon och Eveline och gänget att bygga till ett högstadium och se till att barnen fick en riktig utbildning (även om högstadiet var en pain in the butt för de flesta av oss tänker jag ändå att vi uppskattar att vi faktiskt får utbildning).

Tillsammans med ett gäng hantverkare och några volontärer från byn spenderade de måndag till fredag till att bygga (och ta morgonraster där man äter pannkakor).

Barnen tyckte det var fantastiskt intressant när de såg att fler västerlänningar anlände till byn. I början hade svenskarna nog kunnat dra på en show a la en viss kyrkscen i Populärmusik från Vittula. Otroligt snälla barn och människor var de i alla fall.

Förutom att bygga ett extra hus jobbade de även med att fixa till skolgården, vilket behövdes då den var ungefär lika munter som djurkyrkogården i Stephen King’s klassiker. Här ser vi Emelie såga av en gunga för att ett av barnen snodde hennes snickers. ”Nu ska de få, satans ungjävl…”

Nä, jag skojar bara. De där gungorna var ungefär i ett sådant skick att vi hade behövt en djurkyrkogård för att återuppliva vissa barn efter de hade använt dem. Det målades och blev fint. Det kom till twister och andra spel på skolgården och nya gungor sattes upp (Emelie protesterade högt).

Som de med starkast axlar (jag tränar inte ens, det är en gåva) i gruppen fick jag, Linnea och Emelie måla taket.

Men jag är inte bitter. Taket hade inte kunnat målas bättre än av oss. Fantastiskt vackert. *one tear*

Okej, en halv veckas bidragande arbete kanske inte kan mätas med 7 månader, men jag fick mitt namn på ”Hall of Fame”-väggen i alla fall.

Och såhär såg det slutligen ut när skolan stod klar ett par veckor efter jag hade varit där (ignorera all copyright på bilder). Över ett år efter projektet startade och nästan sju månaders arbete på plats.

Fantastiskt bra jobbat av detta underbara gäng som helt gratis la ner så mycket tid och energi på att hjälpa andra. Skulle jag aldrig få för mig.

Manzanales – a Village

Efter helgen i Antigua åkte vi ut till den lilla byn Manzanales där gänget bodde och jobbade med sitt skolprojekt. Manzanales har bara några hundra invånare och ligger precis utanför staden Tecpán. Väldigt annorlunda mot de turistställen som man hade varit på dittills under resan, men minst lika bra.

Byn har bara en huvudväg och egentligen inte någon riktig affär. I det vita huset på bilden finns det dock en kiosk som ägs av kiosktanten, som svenskarna så kreativt kallade henne. Jag vet än idag inte vad hon heter egentligen.

Åker man nerför denna väg kommer man tillslut till Tecpán, dit vi åkte ett par gånger för att köpa mat och fika och sådant kul. Det var en liten minibuss som gick fram och tillbaka hela dagen ifall att man ville åka dit.

Från byn kunde man också se bort till de helvetesvulkaner där vi var och vandrade. Bättre på håll.

Varje morgon vid fem väcktes man av att det kom en hord av motorcyklar åkandes med folk som skulle till jobbet.

Gruppen av svenskar hade spridit ut sig lite i mån av plats hos snälla människor som de fick bo hos. Vi fick inackordera oss hos Victor, som jobbar inom kommunen och var byns huvudrepresentant i skolprojektet, och hans familj bestående av fru och två döttrar. En kväll fick vi sitta och lyssna på hela hans och hans frus livshistoria efter jag frågade hur han blev involverad i projektet. Jag måste sluta ställa frågor av artighet.

Livet här i byn var väldigt primitivt. Vi fyra svenskar som bodde just här delade på ett rum, och i brist på isolering och filtar och det faktum att jag bara hade varit på ställen med minst 25-gradig värme (inga varma kläder i ryggsäcken direkt), fick jag första natten sova i Simons kostym. Ändå kreativ lösning tyckte vi.

Badrum inomhus? Nej nej nej. På baksidan hade de ett tvättställ där man borstade tänderna osv…

…och toaletten fann man bakom ett skynke (är det en godispåse där nedanför månntro?). Toaletten hade ingen spolfunktion så när man skulle spola fick man fylla en hink med vatten och hälla i. Jobbigt när man har magsjuka kan tänkas.

Duscha gjorde jag inte på hela veckan här. Dels i brist på varmvatten och dusch överhuvudtaget, dels på grund av att ingen brydde sig. Att inte duscha på flera månader hade kanske varit lite värre. De förklarade att då och då har de tvagning i en liten kåta där man eldar och får värma vatten. Guatemalanskt spa om man så vill.

Trots den primitiva livsstilen, vilken jag vanligtvis lever ganska långtifrån, hade jag verkligen toppendagar i Manzanales. Inget wifi, inget krav på utseende, ingen trafik och bara bra människor. Det kan vara helt okej det också.

Guatemala – How to Stumble On Volcanoes

Ja, som titeln avslöjar var det då Guatemala som blev nästa mål på resan efter Colombia. Jag visste inte mycket om landet innan, förutom att UD skriver på sin hemsida att man helst inte ska åka dit (challenge accepted så att säga). Det som lockade mig dit var att jag har en kompis från Linköpings Universitet, Simon, som tillsammans med ett gäng svenskar jobbade med ett projekt där de byggde en högstadieskola i en liten guatemalansk by. Om man ändå är på samma sida jorden vill man ju såklart ta chansen att åka dit och kolla läget. Mer om projektet kommer senare.

Första helgen spenderade vi i staden Antigua (dit vi tillslut kom efter att ha suttit och väntat på flygplatsen i nästan tre timmar efter ett missförstånd om var vi faktiskt skulle ses. Tre timmar ätandes peanutbutter cups utan att överväga att ett missförstånd faktiskt hade skett. ”De är säkert fast i trafiken..”)

Denna grupp svenskar hade vid detta laget utvecklat en tendens till att finna nöje i vulkanbestigning (det finns massor av vulkaner i Guatemala. Massor!). Under min Peruvistelse har jag bestigit några berg, så när de föreslog en vulkanbestigning vår andra dag tänkte jag att det kunde väl kanske vara kul. Torrhosta och två månaders uppladdning bestående av solstolar och semesterdiet a la alkohol och ständigt ätande. Man kan ju säga att jag inte tänkte igenom detta beslut.

Efter sju timmars klättring i grus och en dödslängtan så pass att folk fick stoppa mig från att hoppa utför en klippvägg halvvägs upp, kom vi tillslut fram till lägret. Där var det kallt så in i satan och när en guide började föreläsa om hur vi skulle tillaga snabbnudlar var jag nära att säga saker som skulle få honom att hoppa utför klippväggen.

Det är tur att jag är svag för utsikter, för när skymningen kom och vi lite senare fick en stjärnhimmel som tak blev allt bättre. I fjärran såg vi dessutom ett utbrott med lava och allt från en annan vulkan (tacksam att det inte var från våran). Att något så djävulskt farligt kan vara så fint på håll. (Ska skriva till det i personlighetsbeskrivningen på mitt CV).

Att vakna nästa morgon till en sådan här soluppgång kändes också ganska bra. Helt jävla otroligt.

Nerför vulkanen kom vi (garanterat lättare än att gå uppför), och de sista timmarna i Antigua ägnades åt dusch och lite sightseeing (inte i duschen). Här är en kyrka kan man tro.

Fast egentligen var det en katedral som hade blivit förstörd av jordbävningar. Den blev förstörd och förstörd och de byggde upp och byggde upp tills de tillslut insåg att det var ganska mycket slöseri av både tid och energi. Så nu är det bara en stor ruin. Melankoliskt, men så kan det gå i livet ibland när man bara ska ha och ska ha.

Senare samma kväll åkte vi ut till den lilla byn för att bygga lite skola. Det är en helt egen historia det.

There’s Got to Be a Sunset

Och här tänker man att man ska visa upp sin fantastiska talang på panoramabilder, och så fungerar de inte alls med layouten på ens blogg. Livet är svårt. Ni får zooma in helt enkelt.

Anywho, när man får chansen att se en solnedgång från en mur så ska man ta den. Så det gjorde vi en kväll. Solnedgångar är bra. Murar är bra. När jag dessutom hade utnämnt mig själv till förste murväktare kände jag att det var lite av en plikt.

Någon smart affärsperson har insett det geniala med att starta ett drinkcafé uppe på muren där man kan se solnedgången som bäst. Drinkarna kostar lite, men är prisvärda. Alkoholmängden var ungefär den man själv blandar i en grogg klockan halv tolv en lördagskväll. Helt rätt.

Så här kunde man sitta och bli lite lullig och skratta åt allt folk som stod vid muren och försökte ta selfies med solen i bakgrunden. Försök efter försök utan att någon reflekterade över det faktum att när man tar bilder i motljus så blir ansikten bara siluetter (tur för vissa människor i och för sig). Konstigt att det är kriser i världen.

Jag har sett många solnedgångar, alla superfina. Än så länge är det dock ingen som slår den jag ser från balkongen på gården hemma i Dalarna (inte sentimentalt. Fakta). Och där behöver man inte ens betala dyra drinkar för att få den bästa platsen (Nej, pappa, vi ska inte införa det till sommaren.)

Denna solnedgång får bli det sista från Cartagena, så får ni se senare var det bar av därefter.

Take a Walk on the Wall

Cartagena har då alltså en mur (mer än vad USA har, hehehe). Sista dagen bestämde jag mig för att ta en promenad längs hela muren och tillbaka igen. Varför? Jo, jag har nämligen oturen att resa med folk som blir sjuka hela tiden. Har man själv ett immunförsvar som en Avenger (jag väntar fortfarande på att de ska namnge en superhjälte efter mig) så får man lära sig att roa sig på egen hand. Även om det innebär att man måste gå på en mur.

Sen när man är från Sverige och tar varje möjlighet man kan att jobba på brännan (innan vi får 5 månader av minusgrader och en sol som inte når över trädtopparna) så är det också en bra grej att gå på en mur i två timmar under stekande sol.

I slutet av muren kan man se det stora fortet/slottet Castillo San Felipe de Barajas. Vi gick dit en dag och betalade en satans massa pengar för att se på stenväggar i två timmar. Nejdå, det var helt okej. Man fick gå i gångar och sitta i vakttorn och sånt, vilket är kul. Förutom det var det ganska mediokert motsvarande kostnaden (mvh snåla studenten).

Här är ett monument med torn och höghus i bakgrunden.

Tänk ändå att gå här som vakt för några hundra år sedan och se ut över havet. Men jag hade nog inte velat vara på spanjorernas sida. Eller fransmännens. Jag hade kanske kunnat vara frilansande vakt som egentligen var spion för britterna. Mycket bra.

*Filosofiskt citat om hur historisk mur möter den moderna arkitekturen.*

Hustak.

Hustak och skyskrapor (som från denna vinkeln ser ut som att de lutar farligt mycket. Peab måste ha varit inblandade)

Jag spenderade ju faktiskt mina första fyra år i livet i ett samhälle som tillverkade kanoner, så jag tänker att det skulle varit ganska naturligt för mig att bli förste kanonansvarig på denna mur. ”Råkat” avfyra mot ett av spanjorernas skepp. Sett trä och slamsor flyga överallt. Sen skyllt allt på en missil då jag var långt före min tid inom vapenutveckling. I’m a pretty smooth talker you know.

Precis som Lima har Cartagena en stor väg längs stranden som förstör fina bilder och strandlivet. Jag skulle siktat kanonen mot den.

Det var en fin promenad längs muren, och som syftet ämnade fick jag en ännu bättre bränna och roade mig själv mycket bättre än i umgänget av sjuklingar. Det är synd att jag aldrig fick chansen som förste murväktare. Kanske i nästa liv.

It’s Spelled ABBA

Så där strosade man omkring på Cartagenas gator, och där, bland alla restauranger, identiska souvenirbutiker och överskattade märkesbutiker, var det plötsligt ett ställe som fångade alla mina sinnen. Det spelade ABBA och hette ABBA och allt vara ABBAsolut underbart.

Ja, ABBA är internationellt känt och att höra deras musik på diverse ställen var man än befinner sig är ju inte ovanligt. På bussen till skolan i Lima, på 5th Avenue i NYC, på ett pubquiz i Guatemala… Man hör dem. Men jag hade faktiskt inte förväntat mig att se en affär dedikerad till dem i Colombia. Det var oväntat.

Galleriet/Butiken i sig var ganska märklig. Jag vet inte riktigt vad det var. De hade affischer med hundar och konstiga citat.

Jag ser helst till att ABBA inte kopplas ihop med gospel på något sätt (40 människor som är klädda i blåa vatikansponsrade skynken och klappar händer för att dölja hur dödsönskande dålig musiken faktiskt är har aldrig varit på min topplista), och de har dessutom stavat Benny Anderssons namn fel där längst ner. Men, idén med denna skylt var ändå uppskattad.

Apropå ABBAsolut (ska börja säga så hela tiden från och med nu), hittade vi på en restaurang dessa flaskor som var – attans tusan – 3 liter stora. Där pratar vi fest! Fest med vodka och ABBA. Köttbullar serveras som snacks och så har vi ett drickspel där lagen ska sätta ihop en IKEA-stol så fort som möjligt. Kommer bli fantastiskt.

Darth Vader of the Caribbean

Då Cartagena ligger i norra Colombia gränsar det inte till Stilla Havet, utan Karibiska Havet. Det är väldigt varmt i Karibien. Hur piraterna kunde ha på sig så mycket kläder är bortom min förståelse. Vi ville helst spendera hela dagarna i bikini. Johnny Depp i bikini hade nog gett en helt ny handling i PotC.

Cartagena har ju sin Miami-strand i staden, men vill man ha riktigt smurfturkost vatten och trevligare strand kan man åka ut till stränder lite utanför stadsområdet. Isla Barú är den mest populära. Man kan ta taxi eller åka båt dit. Tar man en så kallad speedboat och sitter längst bak kan man räkna med att bli väldigt blöt och att det är lite som att åka bergochdalbana. Väldigt kul.

Vattnet är blått som i en swimmingpool. Det finns båtar och palmer och sånt. Man kan äta billig mat och dricka massor av öl. Då vattnet är runt 28 grader varmt är det inte så svalkande, men det är kul att bada i. Man kan låtsas att man är en sköldpadda.

På stranden finns det väldigt, alldeles för många försäljare. Eller för många. De är mest jävligt jobbiga. Man ligger där och solar och så märker man hur en skugga kommer över en. Man öppnar ögonen och tror att det är Darth Vader, men så är det någon liten man med hawaiiskjorta som frågar om man vill köpa krabbhalsband. Stor besvikelse.

De har också kvinnor som delar ut massage och som alltid ska ”demonstrera”. Det spelar ingen roll hur mycket man säger nej eller vänder och vrider på sig eller om man ligger ner. De ska ALLTID demonstrera. Uppenbarligen ser jag väldigt spänd ut (det blir lätt så när man tror att Darth Vader ska stå över en när som helst), för alla, ALLA massörer kom fram till just mig. Kanske är det min charmiga aura som lockade dem för jag blev kompis med allihop trots att jag aldrig betalade för någon massage. Dock, slår man ihop alla demonstrationer kan man säga att jag tidsmässigt fick en hel massage av bara det. Värt.

En dag åkte vi ut på en dagsutflykt för att se lite fler stränder och öar runtomkring. Man fick åka båt.

Vi åkte ut till Islas del Rosario, vilka är mest rikemansöar. Vissa öar har hotell, men de flesta öar ägs faktiskt av privatpersoner. De som är lite mindre extremt rika får nöja sig med en liten ö som man kan bygga ett hus på. På en av öarna finns ett hus som ägdes av Pablo Escobar. Det är inte huset på bilden.

Förutom att äta god mat och sola finns det också korallrev där man kan snorkla. Det gjorde vi. Första gången jag snorklade och jag måste säga att det är en väldigt rogivande och rolig sak att göra (förutom när man river sig på vassa stenar). Jag såg Doris-fiskar!

För den som både vill ha sol och bad samt stad på semestern är Cartagena alltså ett väldigt bra alternativ. Mycket vackert och efter en vistelse här får man en väldigt fin bränna. Om man tror efter en vecka att man sola utan solkräm tror man dock fel. Det kan svida lite.